Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

All kultur är inte lika mycket värd

+
Läs senare
/

Vi måste acceptera att konsten är ett kunskapsområde. Varför kan vi tala om kvalitet när det gäller olivolja och sjukvård – men inte när det gäller konst och kultur? Författaren Niklas Rådström tror inte på det flacka kulturlandskapet. Det här är den andra intervjun ur samlingen ”Boklådan” som publiceras i höst.

Kan du urskilja olika faser i ditt författarskap?

Jag tror att de flesta konstnärer liknar varandra i sin utveckling. Det finns många hinder att överkomma i ett konstnärskaps olika faser.

Den första fasen av ett konstnärskap är oftast ett estetiskt rus. Det är en förälskelsefas där man undersöker hur den egna skaparförmågan såg ut.

När man sedan, på ett djupare plan, inser att man har en publik, en mottagare, för all denna kreativitet, uppstår ett ansvar. Hur ska jag gå vidare?

Det här är ett kritiskt skede i ett konstnärskap. Det finns talangfulla unga konstnärer som drivits av initialtrycket, men som tystnat inför frågan: ”Vart ska jag ta vägen med allt det här?”

Vad är det svåraste?

Att lura sig själv bort från det säkra och våga träda in i den sfär där det är tillåtet att göra fel. Grundförutsättningen är att det inte finns ett ”rätt” sätt, utan många ”rätta” sätt. Insikter om den här sfären är det viktigaste som de konstnärliga utbildningarna har att bidra med. Det tekniska kan nästan vem som helst lära sig, men att våga - och våga ha fel - det är det stora och svåra med all konst.

Du har gång på gång prövat dig mot andra konstnärers erfarenheter. Du har mött Dostojevskij, Shakespeare, HC Andersen, Charles Dickens i skönlitterär form. Är det en sorts undersökningar?

För mig är det alldeles självklart att ständigt umgås och pröva mig mot de stora. Det kommer ur något så enkelt som att jag som ung tonåring läste något Hemingway skrev om skrivande och författarskap. Hemingway delar frikostigt med sig av sina författartips: man ska vara flitig, skriva en stund varje dag, sluta när det går som bäst, inte skriva färdigt händelserna, utan lämna något kvar så det blir lätt och lustfyllt att fortsätta, och så vidare och så vidare.

Men han skrev också att en författare ska sätta sina mål högt. Författaren ska, bildligt talat, upp och sparra med Tolstoj på förmiddagen för att utmana Balzac på eftermiddagen. Det förhållningssättet tyckte jag var så härligt. Jag menar inte att jag på något sätt kan mäta mig med de här bjässarna, men detta att vara inbegripen i ett levande samtal med Dante, Shakespeare, Dostojevskij är en underbar tanke! Vad är det egentligen de säger? Vad är deras motor? Hur möter vi varandras blickar?

Du berättade nyss att du just har börjat på en ny roman. Du sa det med en märkbar lystenhet. Vad är det som gör att tanken på att skriva den romanen strålar ända till mig?

Det bästa med en kreativ process är känslan av att hålla i något som man inte vet fortsättningen på. Jag är på väg att hala in något, men jag vet inte vad det är. Den kreativa processen har alldeles egna, mycket påtagliga naturlagar. Jag kommer ihåg hur jag i en roman från mitten av 1990-talet skulle skriva ett kapitel om hur Shakespeare gick i London, på väg mot en särskild adress. Jag visste att han där skulle fråga efter en viss person som inte var hemma. Så sitter jag och skriver … och han går där … och han står mycket riktigt framför huset. Men det visar sig att hela övervåningen på huset är utbränd – utan att jag hade en aning om det! Och när dörren öppnas är det en gammal skallig kvinna som står där, omgiven av en massa katter. Det visste jag ingenting om i förväg och det var absolut inget som jag på ett medvetet sätt satt och hittade på. Det är precis detta som är kreativiteten. Du kan inte i förväg lägga upp en linje, eller göra tomma rutor som du sedan fyller i. Det härliga med kreativiteten är att man hittar något som man i förväg omöjligen kan beskriva.

De senaste åren har diskussionerna kring konstnärens roll i samhället varit mer intensiv än på mycket länge. I samband med kulturutredningen häromåret skrev du en serie artiklar i Dagens Nyheter som fick stor genomslagskraft i debatten. Du beskrev bland annat konsten och kulturen som en reservoar för kvalitet och framtidshopp och hävdade att många politiker visar en sorts beröringsskräck inför konsten som ett viktigt kunskapsområde. Varför engagerade du dig plötsligt i den politiska kulturdebatten?

Jag fick massor med reaktioner, men ingen politiker eller tjänsteman har svarat i offentligheten. Jag antar att det betyder att jag har rätt i mitt resonemang. Det går att spåra mitt engagemang till en händelse som inträffade för drygt tio år sedan. Jag hade skrivit en räcka romaner, vunnit flera priser och fått en ganska stor publik, när jag på en middag hamnade bredvid en av vårt lands mera kända företagsledare. Han berättade att han satt i tio olika styrelser.

”Det är ingen som någonsin frågar mig om jag vill sitta i en styrelse” kommenterade jag.

”Det beror på att du inte kan något” svarade han.

Han var kanske lite plump i sitt svar, men i någon mån gav jag honom faktiskt rätt. I 25 år hade jag suttit ensam i ett rum och inte tagit ansvar för annat än mitt eget skrivande.

Att skriva är förstås att ta ansvar för en sorts växande, en omvårdad, men hade jag under dessa 25 år lärt mig något som gick att applicera på något annat än mig själv?

Jag kom fram till att jag är en del av ett kunskapsområde som vi vet alldeles för lite om, och som vi talar alldeles för lite om. Sedan dess har jag funderat mycket på de här frågorna och hävdar att det är precis det här kunskapsområdet som kommer att efterfrågas i informationssamhället och som samtidigt är det mest nedvärderade, det mest ifrågasatta. Konst och kultur är avgörande för demokratin, för det vi kallar ”vårt samhälle”. Alla de värden vi ska värna kommer ur hur vi förhåller oss till vår förmåga att skapa.

Varför är konstens kunskapsområde viktigt för framtiden?

Under de kommande 30 åren kommer de högskoleutbildade i världen att vara fler än den sammanlagda mängden som har genomgått högskolestudier under hela människans tidigare historia. En hög utbildningsnivå kommer alltså inte att vara avgörande för om vi i framtiden får de jobb vi vill ha. Det kommer att finnas högutbildade intellektuella i fattiga länder som kommer att vara beredda att arbeta för en mycket lägre ersättning än vi. Våra möjligheter att hänga med i utvecklingen kommer inte att handla om kunskapen i sig, utan om vilken förmåga vi har att hantera kunskapen. Den förmågan är en viktig del av framtidens pussel och det vet varenda forskare på det här området. Det här är det övergripande svaret på varför kunskapsområdet konst och kreativitet är livsviktigt för oss alla.

Hur skulle samhället kunna förändra sig i den riktningen? Ge ett konkret förslag!

Idag måste alla högskolor och universitet uppfylla vissa kvalitetskriterier för att få kalla sig just högskolor eller universitet. Jag önskar att ytterligare en aspekt ingick i kvalitetskontrollen: Att varje högskola, vad den än har för inriktning, ska kunna redovisa en strategi för hur de estetiska och kreativa kunskapsområdena ska ta plats på skolan. De ska inte behöva inrätta nya utbildningar, utan bara redovisa en strategi för hur konstens kunskapsområde i framtiden ska finnas närvarande i alla utbildningar. Detta ska vara ett tvingande villkor för all högre utbildning.

Idag nedrustas den här kunskapen. De estetiska områdena tas bort från gymnasieutbildningen. Den som söker sig till fortsatta högskolestudier vet att ingen någonsin kommer att fråga om vederbörande har läst Strindberg eller hört en Mahlersymfoni.

Men om du vet att du på högskolan inte kommer undan detta – då tror jag att en insikt om detta kunskapsområdets värde kommer att sippra ner i hela utbildningssystemet, ända ner till dagis. Det är en stor uppgift att ringa in det här kunskapsområdet utan att samtidigt skatta det på dess innehåll. Det gäller att kunna tala om konsten och samtidigt bevara dess gåta.

På så vis liknar konsten teologin: vi måste fråga oss hur man talar om något som man egentligen inte kan tala om.

Hur funderar du över författaren i det offentliga rummet? Har författaren ett uppdrag där?

Författarrollen intresserar mig inte på det sättet. Däremot är jag väldigt fascinerad av att vara författare i det egna rummet.

Eftersom jag är uppvuxen med en pappa som var författare och som jag nästan aldrig träffade, hade jag en bild av att skrivande handlade om att vara frånvarande. Det var det jag hade med mig från barndomen. Därför är jag otroligt fascinerad av hur författare arbetar. Jag älskar att se filmer där någon sitter och skriver.

Jag kände ju inte min pappa, men efter hans död träffade jag oavbrutet människor som alla kände honom bättre än vad jag gjorde. Samtidigt hade de en föreställning om att jag, om någon, kände honom väl, eftersom jag var hans son. Det skapade en konstig obalans i relationen till min far.

Du kopplas ofta till din far, Pär Rådström, men också din mor, Anne-Marie Rådström, måste rimligen ha påverkat dig mycket. Hon hade en central position i kulturlivet som redaktör, presschef på Dramaten och tillhandahöll väl också ett rum av konst och kultur?

Det är inte lätt för mig att prata om det här. Såklart har du en poäng i att teatern betydde mycket för mig. Under några år på 60-talet såg jag varenda föreställning på Dramatens stora och lilla scen. Gertrud Fridh, Erik Hell, Georg Rydeberg, Holger Löwenadler, att ha sett alla dessa stora skådespelare betydde mycket. Men …

… men?

Det är inte helt okomplicerat att växa upp som ensambarn till en yrkesarbetande mamma. Det är inte enkelt idag, och det var absolut inte enkelt på 1960-talet.

Idag talas det ofta om att hierarkierna inom kulturen är upplösta. Det finns inte ”fint” och ”fult” på samma vis längre. Högkulturen beskrivs ibland som en subkultur bland mängder av andra subkulturer.

Om vi gör oss av med nuvarande värdeskalor och kvalitetshierarkier kommer vi att tvingas hämta värdeskalorna någon annanstans – och sannolikt blir det från ekonomins värld: ”Den bok som säljer bäst är bäst.” Om vi inte ska hamna i den lögnen måste vi acceptera konsten som kunskapsområde.

Kvalitetsdiskussionen finns idag i alla områden, utom i just kulturen. Oavsett om det handlar om olivoljor, kläder eller resor talar vi om kvalitet, men när det kommer till konst och kultur blir tanken om hierarkier omedelbart problematisk. Jag har så svårt att förstå varför det är så här. Jag levde länge i tron att alla i grunden var medvetna om att det finns ett större värde i Tomas Tranströmers poesi än i alla dessa deckare som fyller boklådorna., men jag har faktiskt mött dem som hävdat att de inte alls är säkra på att det finns en sådan kvalitetshierarki. Det förvånar mig mycket.

Självklart har alla människor en skapande kapacitet och möjligheten finns i oss alla, vare sig vi arbetar på en bilverkstad eller en långvårdsavdelning, i ett bageri eller en konstnärsateljé. Människan blir lycklig av att skapa då livet får sin mening genom att kreativiteten får spelrum. Det är en självklarhet men det behöver inte ha någonting med konst att göra. Idag försöker somliga få oss att tro att kvalitetsskillnad handlar om människovärde.

Jag tror att de flesta håller med om att en perfekt tillagad torskfilé – med riven pepparrot och nyrensade räkor, dill, hackat ägg och skirat smör – är matlagning på en annan nivå än stekt blodpudding. Jag älskar bägge dessa rätter men vägrar ställa dem emot varandra.

Däremot vill jag inte på något vis bidra till att göra kulturen till en klassmarkör. Jag är uppvuxen med idén om kultur som i grunden en folkbildningstanke.

Numera utmanas idéerna om de unika konstnärskapens särställning. Istället talar vi om deltagarkultur, medborgarinflytande, om kreativa allmänningar där konstnärer och publik möts på nya villkor.

Jag kan till en del förstå resonemanget. Det liknar 1960- och 1970-talets vision om en öppen kultur, och den visionen har betytt mycket. Visst har alla människor en enorm, men undervärderad, kreativ potential. Det som gör livet meningsfullt är just vår förmåga till kreativt arbete. Det är i de stunderna som livet känns nära. Men att ägna sig yrkesmässigt åt konst är faktiskt något helt annat. Som författare producerar jag texter som är både starkt personliga och allmängiltiga. Långt ifrån alla kan göra detta. Alla kan göra det någon gång i livet, men att hitta sätt för att få det på en gång allmängiltigt och personligt kräver långt mödosamt arbete. Översätt tankegången till medicinen: Om du blivit påkörd på gatan vill du möta en skicklig läkare, inte en allmän medmänniska som är bra på första hjälpen. Vi måste våga fråga oss vad som sker på djupet i mötet mellan konsten och mottagaren. Det flacka landskapet, där all kultur är lika mycket värd, är destruktivt för oss.

Om vi accepterar konsten som kunskapsområde, så måste vi acceptera att det finns utövare med spetskompetens och unika insikter också inom detta område.

Det bästa med en kreativ process är känslan av att hålla i något som man inte vet fortsättningen på. Jag är på väg att hala in något, men jag vet inte vad det är.

Nästa söndag möter vi hovdansaren Jan-Erik Wikström. Bakom Boklådan står Jonas Bohlin, Lennart Nilsson, Olle Granath, Torbjörn Lenskog och Gunilla Kindstrand.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons