Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

11 SEPTEMBER 2001

+
Läs senare
/

Det är flera saker vi som bor i närheten av Ground Zero minns från tiden efter 11 september 2001 (vi säger aldrig "Ground Zero" förresten, det är militärens och teve-bolagens uppfinning). Även om New York är sig förvånansvärt likt igen, ett år efter terrorattacken, så minns vi, och tar inte längre allt för självklart.

Vi minns röken, som hindrade oss från att gå ut när vinden låg på från söder. Det dröjde månader innan röken försvann och New York började lukta som förr. Dammet fanns överallt. Oron för asbestfibrer och tungmetaller fick oss att byta luftfilter stup i kvarten. Vi var ändå lyckligt lottade jämfört med grannarna längre söderut, närmare gamla Word Trade Center. Där var allt grått.
Vi minns avspärrningarna, bemannade med soldater med kamouflageuniformer och automatkarbiner, som hindrade oss från att röra oss fritt. Efter ett tag vande vi oss vid att ha passet och telefonräkningen med oss (för att kunna bevisa att vi bodde innanför spärren). Först låg avspärrningen ända uppe vid Houston, sedan flyttades den söderut till Canal, sedan vidare neråt och till sist var det bara själva WTC-området som var "off limits". Nu ser vi soldaterna bara på flygplatserna.

De första veckorna efter den 11 september talade alla med låg röst till varandra, ingen skrek på gatorna och om någon skrattade högt på tunnelbanan vände sig hela vagnen om och tittade förebrående på den som brutit tystnaden. Å andra sidan var ljudnivån på nätterna desto högre, eftersom en massa skadade elkablar ersattes och hela södra Manhattan grävdes upp under några månader. Längs gatan utanför vårt sovrum körde också lastbilarna med all bråte från katastrofplatsen bort till pråmarna på Hudsonfloden.
Leveranserna av mat kom snart igång till butikerna i Tribeca, så vi slapp gå flera kvarter norrut så fort vi skulle handla. I början kom larmrapporter om alla restauranger som gick i konkurs, och vi skyndade oss ut på de lokala krogarna så fort de öppnade för att stödja dem (då hade de flesta haft öppet dygnet runt sedan 11 september och serverat gratis mat för räddningspersonalen, på en av krogarna sov de på golvet). Men nu är krogarna mer fyllda än före 11 september, enligt turistmyndigheterna.
Att se filmstjärnor, berömda regissörer, författare och miljardärer från Wall Street jobba frivilligt och ihärdigt och utan ersättning bredvid dem vi alltid ser jobba: vaktmästare, servitriser och städare kändes overkligt. Fast just den sympatiska likheten inför katastrofen ebbade ut efter ett tag.

Vårt bostadsområde, Tribeca, ligger precis norr om Ground Zero. Det är fyllt av folk som kan tala för sig, och gör det, gärna och högljutt: journalister, börsmäklare, skådespelare, musiker, advokater, läkare och annat rikt folk. Bredvid oss, öster om Broadway, ligger Chinatown. De som bor och arbetar där drabbades betydligt hårdare, delvis beroende på att kineserna lever vid sidan om resten av samhället. Deras firmor är sällan registrerade, många jobbar svart och fick därför svårt att ta del av de olika stödprogram som upprättades efter 11 september. Dessutom är kineserna en grupp med dåliga politiska kontakter i stadshuset, något som ligger dem i fatet.
Jag vet inte exakt när vändpunkten kom, när New York och Tribeca åter kändes som före den 11 september, men jag tror det var den 28 februari i år, då lågprisvaruhuset Century 21 öppnade igen. Det ligger mittemot Ground Zero, och fick stänga för städning under ett halvår. Dessutom låg det länge innanför avspärrningarna. Nu ser man shopparna med sina välfyllda kassar segla iväg mot tunnelbanan igen, och kontorsflickorna springer dit på lunchrasten för att kolla de nya leveranserna av prisnedsatta lyxkläder.

Kanske var det redan den 5 februari, då PS 234, skolan vid West Side Highway som fick stänga och evakuera sina barn, äntligen kunde öppna igen. Vaktmästaren hade varit kvar hela tiden, skött ventilationen och städat. Han såg också noga till att skolan inte tog skada av att användas som bårhus, kommandocentral, provisoriskt sjukhus och soppkök under räddningsarbetet. Barnen fick spendera större delen av läsåret i skolor långt hemifrån, i stora klasser och främmande miljöer. Nu är de hemma igen.
Kanske var det när Röda korset slutade leta efter drabbade och stängde de flesta av sina provisoriska kontor. Jodå, de letade efter offer, eftersom Röda korset fått in så otroligt mycket pengar att de inte hittade tillräckligt med offer att betala ut dem till. En av cheferna fick till och med sparken för att Röda korset betalade ut för lite pengar.
Nu är de flesta på södra Manhattan tillbaka på jobb och i hemmen. Fastigheterna närmast katastrofplatsen är fyllda, mindre än fem procent av lägenheterna är tomma - direkt efter den 11 september var siffran 80 procent.
Ground Zero kallas numera lika ofta för The Hole i tidningarna. Det är uppstädat, långt före tidplanen, och till och med strömmen av nyfikna har mattats något. Men vid årets 11 september kommer förstås TV-kamerorna, politikerna och kändisarna tillbaka.
I veckan dog New Yorks första offer 2002 för Västra Nilen-viruset, en 73-årig man från stadsdelen Queens, och allt känns normalt igen. Myggor är en hanterbart dödshot, flygplan som kör in i höghus är det inte. (PM)

Pelle Anderson

FOTNOT: Skribenten är journalist i New York. Han bor med sin familj några hundra meter norr om Ground Zero.
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons