Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alltid värd en ros

Annons
SINGELLIV

Varje lördag fick Birgitta Hedling en ros av sinmake Arne. Det får hon fortfarande trots att Birgitta intelängre finns i livet. Arne och Birgitta gifte sig 1957. Defick två barn och 44 år tillsammans. Men den sjundefebruari 2000 blev Arne änkeman.

Birgitta, som var reumatiker, hade varit dålig en tidså Arne hade flyttat hem sin firma för att vara närahenne. Men Birgitta blev allt sämre av medicineringen ochen tisdag för snart två år sedan åkte hontill Uppsala för operation.

- På torsdagen var jag på väg ner föratt hälsa på men Gittan ringde och sa att hon inteville ha besök. Hon var för trött.

Arne vände hemåt men på söndagen åktehan ner tillsammans med de båda barnen till Uppsala.

- Då var hon pigg men på natten föll honi koma. Vi var där varenda dag men fick ingen kontakt medhenne. Det var en jobbig tid. På måndagen, en veckasenare, somnade hon in. Det var tur att vi åkte ner dendär söndagen så vi fick prata och skoja med henneoch vi var med när hon somnade in. Jag tror det har hjälptoch att det gjort det lättare.

Arne berättar att det inte var något "dödensväntrum" Birgitta låg i.

- Hon hade såna där gardiner runt sängen ochdet låg flera i samma rum så det var rörelserunt omkring och personalen var fin.

Det tog tid för Arne att förstå att hans livskamratvar borta.

- Värst var det när vi hade annons i tidningen ochdet kom hem blommor. Då tog jag illa vid mig. Har de firatatt hon dött, tänkte jag.

Birgitta finns med i Arnes vardag. Varje lördag besökerhan hennes grav och lägger en ros på den.

- Gittan har alltid fått en ros varje lördag ochdet får hon fortfarande.

Birgitta gör sig påmind även på andrasätt.

- Vi har en gammal klocka utan visare och pendel. NärGittan gick bort har den gått vid vissa tillfällen.Dottern brukar skoja och säga att det är mamma som harhigh life, säger Arne leende.

Birgitta trivdes med att vara hemma och det var alltid honsom skötte hushållet.

- Kvällarna är värst, det är såtyst. Efter begravningen kom allt. Hur sätter man igångmikron? Dottern har hjälpt mig med det. Jag lagar mat iblandmen diskmaskinen har stått orörd i två år.Men jag har lärt mig tvätta och stryka. Förr harsånt funnits färdigt i skåpet. Det tog tid attta sig för att göra det men nu går det bra.

Arne, som nu är 68 år, har haft förmånenatt ha sitt jobb som både yrke och hobby. Han bygger modellertill utställningar på arbetstid och båtmodellerpå fritiden.

- Jag blev lite inbunden i början och ville inte gåut på vad som helst. Känslan av vad andra skulle tyckafanns där. Men det tycker jag är fel, att man ska hadåligt samvete i stället för att gå ut mycket.Jag har fikat med ett gäng på lördagarna i 25år och de tyckte jag skulle följa med på russindisco.Det var hösten efter. Det var lite nervöst. Kunde jagdansa? Jag bytte om men blev osäker och gick ut i verkstani stället men så ryckte jag upp mig. Det var förstagången jag var ut ensam så jag satt mest och tittade.Jag hade ingen lust egentligen. Jag var nervös och spänd.Jag blev uppbjuden men efter tre-fyra danser åkte jag hem.

I somras var Arne till utedansbanorna och bara tittade, baraför att komma ut och se folk.

- Det finns oskrivna regler för hur man får göra.Känslan finns där hela tiden men jag sörjer intemindre än andra.

Arne pratar om de oskrivna lagar som gäller förden som sörjer och hur fel det kan bli. Han tycker att densom mist någon i stället borde uppmuntras till attvara ute och träffa folk så att inte ensamheten knäckeren. Själv har han fyllt vardagen med arbete men ocksåmed musik.

- Jag har sjungit i kör och är intresserad av musikså jag har gått med i en jazzklubb och går påkonserthuset.

Så berättar han att han träffat en dam på"russindiscot" som han har telefonkontakt med varje dag och träffarpå onsdagarna och under helgerna.

- Vi går ut, lagar mat ihop, dansar ibland. Och vi pratarom våra respektive. Det är viktigt. Hon är änkaoch har samma musikintresse som jag. Barnen tycker det ärbra att jag träffat någon så de inte behöverha koll på mig jämt. I min ålder vet man ju aldrig,säger Arne med glimten i ögat.

Han tycker det är viktigt att kunna prata om det somvarit utan att mötas av svartsjuka.

- Att träffa en ny gör att mycket blir nytt. Jagkan berätta om vad jag gjort förr och det är nyttför henne. Men jag träffar inte den här damen föratt glömma Gittan.

Arne tycker att han har ett rikt liv, inte minst eftersomhan fortfarande arbetar med det han trivs att arbeta med, atthan har en hobby, att han har bilen så han kan ta sig utoch att han har vänner.

- Det måste vara svårt för två pensionärerom en dör. Då förlorar de en hel lön menhar samma kostnader. Jag behöver inte tänka ekonomiskt.Vissa har inte heller någon hobby och bara få vänner.Jag har några få men riktiga vänner. Gittan ochjag hade vissa traditioner. Vi firade bland annat nyår ochmidsommar med ett annat par men de traditionerna ville jag bryta.Jag vill inte älta det som varit utan börja ett nyttliv. Men jag har kvar det här paret som mina bästa vänner.

Arne tror att änkorna har det svårare än änkemännen.Han tycker att han märkt att om några par bjuder såundviker de att bjuda en ensam kvinna eftersom hon kan ses somen rival.

- Jag tror att fler kvinnor än män är ensamma.

Han funderar över det där med ekonomi igen.

- Gittan och jag pratade inte om ålderdomen men garderadeoss med att skriva testamenten och sånt. Det gjorde vi förtio år sedan. Man borde prata om döden innan den kommer.Det finns mycket ekonomiskt att diskutera.

Snart är det jul, den värsta tiden för mångaensamma eftersom den är en familjehögtid. Arne vet interiktigt hur han ska fira men han tror att det ska gå bra.Han tänker i alla fall inte sitta och deppa.

- Det är viktigt att man fortsätter leva och attman gör det på sitt eget sätt, säger hanklokt.
Annons
Annons
Annons