Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Ännu finns tid att leva

/
  • Foto: NICK BLACKMON Stark trots allt. Lisbeth Erdefeldt har jobbat som förskollärare och på Böna café. Det har betytt mycket att få träffa folk och prata om annat. Trots sin sjukdom utstrålar hon mycket mod och styrka. - Jag vill så starkt leva, det har ingen betydelse hur jag ser ut, bara jag får vara med.

TEMA TIDHur förändras man om man har begränsad tid kvar att leva?Lisbeth Erdefeldt är bara 50 år och bor i Bönan utanför Gävle. För några år sedan drabbades hon av en elakartad bröstcancer.Det har både förändrat hennes värderingar och hennes personlighet.

Hon glömmer aldrig julen 1993. Kvällen före julafton ringde telefonen. Hon höll på att baka lussebullar och ställde ifrån sig plåten för att svara. Det var läkaren som ville lämna besked. Lisbeth Erdefeldt hade fått cancer i högra bröstet.
Hela världen rasade samman. Man skulle kunna tro att den julen var förstörd. Att negativa känslor som sorg och oro skulle ta över. Men så blev det inte.
- Konstigt nog så blev det en av mina bästa jular, berättar Lisbeth. Jag fick en sådan enorm närvarokänsla. Plötsligt upplevde jag allting så starkt. Jag njöt av julen och uppskattade enkla saker som jag tagit för givet innan. Traditionen, att vi samlades, att mina föräldrar och svärfar kom hem till oss, att vi satt och åt tillsammans och pratade med varandra.
Rösten sviktar och Lisbeth tar sig för bröstet. Hon harklar sig sakta och tystnar en stund. Sjukdomen har gjort att det är jobbigt att prata.
Strax efter den där julen återgick saker nästan till det vanliga. Lisbeth fick veta att det bara var förstadier till cancer och att prognosen var mycket god. Hon skulle snart bli frisk igen. Hon kände sig hoppfull och på gott humör. Kanske var det jobbigast för barnen.
- Ordet cancer är ju så förknippat med döden. Jag tror att det varit jobbigare för dem än de har velat visa mig. Jag har förstått att Jonas varit ledsen ibland och jag har sett att Niklas förändrats och blivit mera tystlåten.
Ett och ett halvt år senare kom den stora reaktionen för Lisbeth. Hon hamnade i en djup depression och fick gå länge i psykoterapi. Till slut tog hon sig ur depressionen och kunde fortsätta leva igen.

På våren 1998 blev hon kallad på mammografi. Det var en vanlig rutinkontroll och den visade inga tecken på nya tumörer. Men i maj, några månader efter kontrollen kände hon plötsligt att hon hade en knöl i bröstet. Det visade sig vara en elakartad tumör av en snabbväxande form, som redan blivit fem centimeter i diameter. Den här gången räckte det inte med en tårtbit. Lisbeth fick lov att ta bort hela bröstet.
Hon läser några rader ur dagboken hon för. "Ångest på morgonen om det har spridit sig. Försöker leva vanligt, åkte till stan. Funderar på hur det ska kännas utan bröst. Men bara jag blir botad så gör det inget." "Svåra attacker när jag blir rädd för att dö. Jag vill ju leva vidare."
Hon visar fotografier på hur det såg ut. Där det ena bröstet bullade ut, finns bara ett långt smalt streck kvar.
- Det var inte så jobbigt för mig. Jag kan förstå att det är jobbigt om man är ung eller om man inte redan har en relation. Men jag minns när jag fick min protes att jag tyckte att det blev riktigt fint.
Desto jobbigare var det med håret. Inte för att Lisbeth tyckte att hon blev ful, utan för att hon tyckte att hon såg så sjuk ut.
- Jag ville inte att pojkarna skulle se mig så, berättar hon. Jag minns hur jag försökte att inte kamma håret för att det skulle sitta kvar. Men så fort jag rörde på mig ramlade stora tofsar av. Då tog jag på mig peruken. Den var också fin, men det var mitt i sommaren och varmt och det kändes som att gå med en mössa på. I början sov jag till och med med peruken.
Hon frågade ofta sin sambo Björn om han tyckte att hon såg ful ut. Han svarade alltid att det inte hade någon betydelse. Men det räckte inte för Lisbeth, hon funderade mycket på om han var ärlig. Hon ville så gärna vara lika fin som förut för honom.
- Min sambo har varit med om mycket han också, säger Lisbeth.
Hon är säker på att han också är orolig men att det är svårt att prata om det. Han brukar säga att han tror att hon klarar sig länge än. Då kan hon bli arg och tycka att han tar hennes sjukdom för lättvindigt.

Och Lisbeths cancer ville inte ge med sig. Så småningom upptäcktes det att den hade spridit sig till Lisbeths skelett. Delar av revbenen var angripna men Lisbeth tänkte inte ge upp. Hon genomgick en ovanligt stor operation, den första av sitt slag i Gävle. Med hjälp av en specialist från Finland och en plastikkirurg härifrån sågades tre av hennes revben bort, all vävnad framför dem togs också bort. För att skydda lungan togs en annan bit från ett revben i ryggen och placerades lodrätt framför lungan. Utanpå det korslagda revbenet fattades mycket vävnad, läkarna tog en stor bit av en ryggmuskel och placerade där.
- Så nu har jag ryggen här fram, ler Lisbeth och klappar sig över bröstet.
Efter den omfattande operationen mådde hon bra igen. Ett tag i alla fall. Det var nu i våras. Cancern hade spridit sig igen till den ena lungan. Hon visste redan att hon var maxstrålad. Att hennes hud inte skulle tåla mer strålbehandling. Det var då hon hittade en specialist i Eskilstuna. Han provar en helt ny metod från USA. Genom att spruta in ett radioaktivt ämne i det sjuka organet strålas det inifrån kroppen i stället för utifrån. Ämnet importerar han från ett kärnkraftverk i New Orleans. Lisbeth är den tredje personen i Sverige som provar. Efter behandlingen visade proverna att angreppet på lungan hade minskat. Men för bara några veckor sedan kom det ett annat besked. Nu fanns det i den andra lungan också. Snart åker Lisbeth till Eskilstuna igen.
Lisbeth är lugn och saklig när hon berättar. Hon skulle kunna vara uppgiven och svag men hon utstrålar otroligt mycket mod och styrka.
- Jag är inte beredd att dö än, säger hon. Jag vill så starkt leva. Det har ingen betydelse hur jag ser ut, bara jag får vara med.

Hon har fått beskedet av läkarna att hennes sjukdom är obotlig. Nu får hon palliativ vård som betyder att man bromsar upp förloppet så mycket som möjligt.
- Det är ett tungt besked att få, fortsätter hon. Jag tycker aldrig att man ska använda ordet obotlig, det blir som att få en dödsdom över sig med risk för att man lever efter den. Jag är en individ och inte statistik, även om 98 procent inte går att bota kan ju jag höra till de där två procenten som klarar sig.
Först sjönk Lisbeth ihop när hon fick höra det där ordet. Men sedan blev hon jättearg istället. Hon kände en stor ilska och bestämde sig för att minsann visa att hon kunde klara det. Nu har det blivit en utmaning att fortsätta leva.
- De kommer på nya grejer hela tiden, till slut kanske något funkar på mig. Man kan aldrig veta.
Men Lisbeth lever i en ständig oro. Ändå tycker hon att de senaste åren i hennes liv har varit de bästa. Hon njuter verkligen mer av enkla saker i livet, sina vänner som hon har så kul ihop med och naturen som hon tycker så mycket om att vara i. Hon gör saker direkt som hon förut skulle han väntat med. Känner hon för att åka någonstans, väntar hon inte till ett bättre tillfälle, hon gör det nu. Senast i september var hon till Menorca med nio tjejkompisar i Bönan.
- Livet är inte på något sätt jätteenkelt. Ibland kommer dödsångesten över mig. Då tänker jag på att jag snart kanske inte får vara med längre. Och vad som ska hända om jag blir sämre. Ibland tänker jag på att jag skulle vilja bli farmor också.

Lisbeth är sekreterare i styrelsen för Cancerföreningen Gävleborg, där hon också jobbar ideellt. Det känns bra att få hjälpa och kunna ge något till andra. Tillsammans med Karin Melkersson har hon nyss startat en bröstcancergrupp som träffas och pratar en gång i månaden. Hon har också pratat på högstadiet i skolorna i Sandviken.
Det blev en stark upplevelse för Lisbeth. Först undrade hon hur det skulle gå när hon såg alla tuffa ungdomar med kepsar och mössor som låg nerhasade i stolarna. Men så fort hon började prata blev det alldeles tyst. Efteråt kom flera fram och var imponerade.
- Här kom det en person som hade varit med om det själv. Det hade nog inte blivit lika starkt om en lärare stått och berättat om cancer.
Lisbeth lever mest i nuet, men inte av rädsla för att dö.
- Förut tänkte jag mera både framåt och bakåt. Men nu känner jag mig mycket mera närvarande just nu. Jag har kommit på att nu betyder mest. Men jag har framtida planer också. Det är jag noga med att tänka på. Jag förutsätter en framtid och då får jag glädjen av att planera saker också.
Nästa sommar ser hon fram emot båtsemestern med Björn. De brukar åka varje sommar. Sedan ska hon vandra i skogen i Norra Värmland med sin bror som har en stuga där. Det har de gjort några år nu, bara de två, de grillar och pratar och upplever naturen tillsammans.
Naturen har blivit viktig för Lisbeth. Hon upplever en andlig känsla där som ger henne styrka. En känsla av att det finns något mycket större.

Sjukdomen har också förändrat Lisbeths personlighet.
- Mest på gott, säger hon. För mig i alla fall.
Hon ler försiktigt och visar sin humor.
Dels tycker hon att det är skönt att känna sig mera tacksam. Inte över materiella saker utan över livet. Men dels har hon lärt sig att säga nej också. Det kunde hon inte förut. Hon var rädd för att ta plats eller kräva saker för sin egen del. Hon såg inte sina egna behov utan försökte mest vara andra till lags. Nu har hon fått betydligt bättre självkänsla och vågar ta plats och kräva saker själv. Hon är fortfarande mån om andra, men hon vet att hon också är lika mycket värd. Förut skulle hon aldrig ha vågat sagt emot någon på sjukhuset till exempel. Men nu åker hon bara dit och sätter sig om hon kommer på något som hon vill diskutera.
- Jag var nog enklare att leva med förut, när jag inte tänkte på mig själv. Nu blir jag obekväm ibland. Men jag och Björn har kommit mera på samma nivå i stället, vi kan diskutera mera nu.
Att skriva dagbok har blivit värdefullt för Lisbeth. Där skriver hon ner vad läkarna har sagt och vad hon själv tänker och tycker. Då slipper hon fundera över hur det egentligen var, det är bara att gå tillbaka och läsa.
Hon har kontakt med en naturläkare i Lund, som hjälper henne att få tag i två brasilianska indianmediciner, en är framställd av bark och den andra av speciella rötter. Ibland unnar hon sig aromaterapi, en massage med olika oljor som går in i kroppen och gör gott. Hon brukar också meditera och har gått en kurs i Qigong.
- Jag tror mycket på att positiva energier kan skapa krafter som hjälper kroppen. Men man måste vara aktiv själv och prova olika saker.
Om Lisbeth går förbi en blomsteraffär och ser fina blommor i fönstret går hon in och köper dem till sig själv. Så gjorde hon aldrig förut. Då tänkte hon alltid att det var onödigt eller för dyrt eller att hon skulle vänta till det blev helg.
- Det är synd att man måste gå igenom en sådan här sjukdom för att komma på allt det som jag skulle ha velat gjort ändå, säger Lisbeth.
Det borde vara självklart. För alla människor.

HELEN GRANDITSKY
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons