Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Äntligen hemma

+
Läs senare
/
  • Foto: LASSE WIGERT  Fosterbarn. Rey Strömberg växte upp som fosterbarn i fyra olika familjer. Tidvis blev han både misshandlad och inlåst. Nu hjälper han barn i samma situation som han själv var i som liten.

Att vara fosterbarn för 30 år sedan kunde vara en riktig skräckupplevelse. I dag är det helt annorlunda. Rey Strömberg vet. Han har själv varit omhändertagen och idag tar han och hans fru, Mona, emot familjehemsplacerade barn.

När Rey Strömberg var fyra år och hans bror Kent fem år blev de skickade till barnhem i Stockholm. En beige Opel kom och hämtade dem från hemmet den tionde december 1962.
- Mina föräldrar söp och pappa var kriminell. Det fanns inte pengar till mat och kläder. Jag vägde 15 kilo och var 109 centimeter lång. Det var så risigt hemma så jag kände ingen skräck för att hamna på barnhem. Barnhemmet var som ett vårdhem.
Rey trivdes rätt bra men visst rymde han och hans bror ibland för att åka spårvagnen. Det blev polishämtning en och annan gång. Bröderna blev kvar på barnhemmet i ett år innan de skickades till en dam i Göteborg. Det blev en mardröm som varade i tre år.
- Vi blev misshandlade. Från fredag till söndag låstes vi in i källaren utan mat och med en potta. Det fanns ingen kontroll, bara någon enstaka telefonkontakt med myndigheterna, berättar Rey.

Mona har läst alla handlingar som Rey har och i pappren beskrivs damen i fråga som fin på alla sätt. Inte ett ord om slag med rotting och andra tillhyggen. Inte en rad om svält och inlåsning.
- Hon gjorde det för pengarna. På den tiden tjänade man på att ta hand om fosterbarn, säger Rey med något hårt i rösten.
- Nu handlar det inte om pengar. Vi får ett arvode på 3.085 kronor som ska skattas, inflikar Mona.
Rey går inte in i detalj i vad som hände i Göteborg. Då har han lättare att prata om det som blev brödernas räddning.
- Det bodde en enstöring i närheten. Dit tog jag min tillflykt och så småningom kunde jag berätta för honom. Han bröt sig in i huset en helg och hittade oss i källaren. Han fixade nyckel så vi kunde ta oss ut ur huset när kvinnan var borta och han ordnade mat åt oss. Det var han som anmälde henne. Det var en lycklig dag när vi kom därifrån.
Rey och hans bror skickades till olika familjer i Järbo. Rey hamnade hos en djupt religiös familj med bondgård.
- Jag tycker om djur men blev dräng på gården. Det var ett tungt jobb för en nioåring men jag fick lära mig mycket.
I skolan blev han mobbad. Det var aldrig tal om att han skulle få något fint. Kläderna var begagnade från Emmaus och när socialen kom en gång per år för att höra om han behövde något blev det den billigaste och fulaste cykeln och skridskorna. Därtill luktade han koskit och var fosterbarn.
- Var man fosterbarn var det ens eget fel och både rektor och lärare såg ner på en.
Att Rey fick lämna gården mycket hastigt efter tre år berodde på ett telefonsamtal.
- Jag pratade med brorsan i telefonen och svor. Då fick jag packa direkt.
Rey hamnade i Ålbo och fick återigen byta skola. Hans bror bodde redan i familjen vilket var en stor trygghet för Rey.
- Det var bästa stället. Där fick man vara som man var. Man fick vara barn. Jag har fortfarande bra kontakt med dem.
Men lyckan varade bara i två år. Det blev skilsmässa i familjen och bröderna fick flytta till en familj i Hedesunda där de blev kvar i fyra år innan det blev dags att stå på egna ben.

Under hela sin uppväxt hade Rey bara ett fåtal telefonkontakter med sin mamma. De träffades först efter 14 år och då mer eller mindre av en slump. Rey hade åkt till Stockholm men hade ingenstans att bo.
Han sökte upp sin mamma och fick genast fin kontakt. De behöll kontakten fram till moderns död.
- Det var inget som var bra med att de tog mig från mamma. Jag har lärt mig mycket bus under resans gång. Jag lärde mig försvara mig och var inte så snäll alla gånger. Våldet tillhörde vardagen.
Men det blev ordning och reda med Rey. En period var raggarna i Sala hans trygghet men 1986 blev Mona hans familj. Några gemensamma barn har de inte fått och tanken på att ta emot barn med problem växte fram. Efter gedigna utredningar hos socialtjänsten och utbildning kunde de öppna sitt hem för två pojkar för tre år sedan. Innan dess hade de varit kontaktfamilj några år.
- Vi fick två barn på en gång och huset nästan exploderade, säger Rey leende.

Det blev en stor omställning. Två pojkar på en gång där båda kom från trassliga förhållanden höll nästan på att bli för mycket.
- I början går man in etthundraprocent och glömmer bort sig själv. Men nu har vi gått ner i varv, säger Mona.
- Det gick inte att slappna av för då utnyttjade barnen situationen. Det var mycket gråt, skrik och raseriutbrott i början. Jag vet inte hur många gånger jag hämtat barn ute på åkrarna, berättar Rey.
Nu när de fått en hel del erfarenhet ångrar de sig inte en sekund.
- Det ger så mycket tillbaka. Fler borde ta emot barn, tycker Mona.
Den ena pojken de har hand om är Reys brorsbarn. Honom har de känt sedan han föddes. Brodern blev ensam med pojken och kände till slut att han inte orkade och sökte själv hjälp. Den andra, yngre pojken, levde med en ensam mamma och kom från ett jourhem till Rey och Mona. Sakta men säkert slussades han in.
- Man är rädd att göra fel gentemot föräldrarna. Man blir ju lite som en rival så det är ett stort ansvar. Och föräldrarna ställer krav på att man ska uppfostra deras barn ordentligt. Man gör upp en plan med soc tillsammans med barnen och föräldrarna men det är svårare att följa planen när man är släkt.

Rey och Mona har haft en tidvis tuff tid med den minsta killen som inte visade normala känslor. De fick lära honom att vara barn.
- Omgivningen kanske uppfattar oss som hårda men vi måste ha regler för att det ska fungera. Vi ska vara vuxna, inte lekkamrater. Vuxna som de kan komma till med problem, säger Mona.
Hon och Rey vet att samma regler oftast inte gäller hos de biologiska föräldrarna och att utvecklingen kan gå ner lite grand men det är inget de kan göra något åt.
- Mamman har gjort ett bra jobb och hon fick hem honom efter två år som det var planerat. Det var separationsångest i månader innan han flyttade men nu är vi kontaktfamilj och träffar honom varannan helg och på loven, säger Mona.
Mamman och pojkens övriga släkt har besökt Mona och Rey vid flera tillfällen och precis som när pojken kom till dem, inskolades han hos sin biologiska mamma under ett par månaders tid.
- Visst kan det kännas svårt när man lagt ner så mycket jobb med barnen och sedan inte ens får fira jul med dem. Men vi måste tänka på barnen och när de kom tillbaka firade vi här också.
Mona och Rey firade julen hos hans gamla fosterfamilj i Ålbo.
- Jag tycker våra pojkar är duktiga, säger Rey plötsligt och ser stolt ut.

Minstingen har sitt rum kvar och varje månad spar Rey och Mona en slant åt honom.
- Vi behandlar dem som om de vore egna barn men visst är det tufft att öppna hjärtat och se dem åka hem. Men då vet man att man givit vad man kan, säger Rey.
Så här i efterhand vet Rey att hans mamma inte missbrukade även om hon drogs med i pappans drickande. Hade hon fått det stöd och den hjälp föräldrar får idag hade hon troligen kunnat klara av att ta hand om sina barn. Han har varit bitter mot samhället men det har gått över. Däremot kommer de själsliga såren han fick under uppväxten aldrig att läka helt.
- Jag tänker på det en del, säger han.

Moniqa Swälas
026-15 96 28
moniqa.swalas@gd.se
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons