Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De första ljuva åren

Annons
Sagan om Orestes är slut, sista föreställningenspelas i dag. Men hur startade allt det som blev Folkteatern?

Gefle Dagblads kulturredaktör Björn Widegren harsuttit på parketten från allra första stund.

Här ger han helt och hållet på fri hand sinbild av hur det var när Peter Oskarson hamnade mitt i teaterdebattenscentrum, rätt in i stormens öga.

Det var en vårdag för tjugo år sen. Jag hadeGunnar Haag i luren, han drog efter andan: - Björn, det ärnog bäst att du sitter stadigt nu. Gunnar Haag var chef förlandstingets kultur på den tiden; högste tjänstemannenalltså. Vid cirka 50 fick han chans till ett nytt jobb,som kulturchef i Lund, onekligen ett avancemang (han tog chansen).Sånt kan man bara inte nobba, sa Gunnar till mig närhan berättade om saken över en lunch nere på Skeppet(jo, på den tiden gick det att äta lunch där.Vi åt sotare). Det var synd att Gunnar slutade pålandstinget. Han var bra, mänsklig, hade kontakter, kundedet han sysslade med och han hade landstingspolitikern BertilHagströms öra. Något som skulle komma att betydaoändligt mycket för den kommande Folkteatern. Gunnarvar som en av oss, mycket mer uppriktigt kulturellt intresseradän tjänsteman. För mig kunde han erkänna hurtrött han ibland var, på allt och alla, på politikeroch överordnade, på jobbet, situationen, så därsom vi alla är lite då och då, men som inte fårskymta fram offentligt. Det här kanske beror på attjag känner Gunnar en smula privat också - han ärgift med en av mina kusiner från Hudiksvall. (Det ärså där i kulturlivet, det är ingiften och kompisaroch snart har de nya inblandade samma efternamn - barnen tar över.)Att Gunnar ringde den där dan berodde på att han skulleberätta vem som sökt den utlysta tjänsten som denförsta chefen för den nya länsteatern i Gävleborg(det hette då ännu inte Folkteatern). Så Gunnargjorde en konstpaus, släppte ut lite luft och läste:- Härmed ansöker jag om tjänsten som chef förFolkteatern. Undertecknat Peter Oskarson. Ungefär sålöd Gunnars ord i telefonen. Då drog jag ocksåefter andan.

Peter Oskarson var en ung man som just passerat de trettio,en teaterns egen Golden Boy. Karismatisk och blyg på enoch samma gång hade han haft framgång med det mestahan företagit sig. Stor uppmärksamhet väckte hansuppsättningar på Skånska teatern i Landskrona.Bland annat hade man spelat en trilogi av trettiotalets proletärförfattareRudolf Värnlund, en mastodontföreställning medsoppa i pauserna, dit rikspressen drog i samlad tropp - ett mönstervi så småningom ska känna igen på Folkteatern.En mycket ung Rolf Lassgård var med. Men Skånskanhade det lite kämpigt, som vanligt var det brist påslantar. I samma veva, 1981, bad Göteborgs stadsteater därMats Johansson var chef Peter Oskarson om hjälp. Stadsteaternuppe vid Götaplatsen, den som med ett kulturellt uppspelav närmast antika dimensioner kröner Avenyn - utom teatern,Milles Poseidon, konsthall, konserthus, bibliotek, allt samlat- var då lite nerkörd, hade drabbats av institutionssjukan.Många hade varit där alldeles för länge,blivit etablissemang, var ovilliga att röra på sig,skaffat apa, häst och villa, blivit lite bekväma. Ingenbra grogrund för konstnärlig förnyelse. Oskarsongjorde en översyn av teatern och skrev ett utkast om vadsom borde göras. Medförfattare var Thomas Forser, dramaturgoch litteraturvetare (med bland annat en bok om Fredrik Böökoch trettiotalet i bagaget) och regissören Ragnar Lyth. Detvar det som blev det beramade Manifestet. En intern debatt hadekunnat föras om dess innehåll men den flyttades snartut i medierna. Göteborgs-Postens kulturredaktör KalleBeijbom fick nämligen tag på dokumentet och lätpublicera det på sin kultursida, hävdande att det varen offentlig handling. Stadsteatern hade kommunala bidrag.

Beijbom var då, sin relativa ungdom till trots liteav legendarisk redaktör. Han hade gjort något av kometkarriärpå Arbetaren och ryckt upp den från en dammig tillvarosom bortglömd syndikalistisk arbetartidning till ett moderntoch uppkäftigt blad, påminnande om att det var i ArbetarenVilhelm Moberg höll räfst och rättarting med femtiotaletsrättsröta. Sen kom Beijbom till Hjörnes GP ochretade varje lördag läsarna med en bitsk krönika.Men lite betraktades han nog som en klassförrädare somgått till den borgerliga GP och Hjörnes miljoner. Nusysslar Beijbom med helt andra projekt. Oskarson å sin sidahävdade att Manifestet vore att betrakta som ett litterärtverk och att han sålunda innehade den upphovsrätt somi och med publiceringen kränkts. En åklagare tog sigan fallet och rätten såg det just så. Oskarsontilldömdes ett symboliskt skadestånd. Jag tycker Beijbomgjorde rätt som publicerade och skulle själv gjort precissamma sak om det hänt här. Diskussioner om offentligating ska alltid föras öppet innan besluten tas. Detär kungstanken i den demokrati som tryckfriheten värnar.

Det kan vara skäl att dröja vid Manifestet. Detblev i den svenska teaterdebatten en vattendelare och debattenrasade länge. Det fanns de som befarade att trion pläderadeför en socialistisk teater, att anslaget var rött (åsikterman återfann hos den borgerliga delen av Göteborgsstadsteaters styrelse). Där var de som undrade vad den liteluddiga formuleringen "konstnärlig teater" egentligen innebar- få nöjaktiga förklaringar gavs. Central varfrågan om teaterchefens ställning - gentemot styrelsen(den klassiska frågan) och gentemot personalen. Oskarsonoch hans medförfattare tänkte sig en modell med en konstnärligledningsgrupp som arbetade parallellt med teaterchefen, ett slagsdelegering. Hur skulle det gå till, undrade en del oroligt.Styrelsens roll - kan en sådan tvinga en teaterchef ochkonstnärlig ledning att ge en viss sorts repertoar, att spelapå ett visst sätt? Frågorna surrade i debattensom stundtals var hetsig. Framförallt då i Göteborgdär det drog ut på tiden med vad man borde göramed teatern.

Den konstnärliga förnyelsen låg annars i tidenrunt om på Europas scener. På Schaubühne i Västberlinfanns Peter Stein, i Paris fanns Ariane Mnouchkine på Théätredu Soleil och Peter Brook på Bouffes du Nord, så därvar det i stad efter stad på kontinenten. Man spelade gärnaklassiker - Shakespeare, Tjechov - ofta i långa föreställningar,scenerna låg ofta i oansenliga förorter och/eller igamla fabriksbyggnader. I Sverige hade det gått en tio,femton år sedan en förnyelse ägt rum med Göteborgstrilogin"Flotten", "Hemmet", "Sandlådan" - Kent Anderssons, LennartHjulströms, Bengt Bratts och Ingvar Hirdwalls gruppteaterprojekt.Det var dags för något nytt. Institutionslunken måstebrytas. Men de gamla uvarna på stadsteatern tvekade ochteaterstyrelsens borgerliga majoritet hade fått kalla fötter.Så var läget när Gävle och Gävleborgdök upp som ett alternativ för Oskarson. Skånskateatern hade ju samtidigt problem och den väg man hade hoppatsvar framkomlig i Göteborg föreföll stängd.Peter Oskarson som dittills mest verkat i Malmö, Landskronaoch Göteborg vände blickarna mot ett län han intevisste mycket om.

Läget på hemmaplan var å andra sidan denatt gävlesonen, regissören Christian Lund (pappa tillRegina) gjort utredningen om teatersituationen, den som framfördeförslaget om att inrätta den länsteater Lund skisserat.Säkert såg sig Lund, gävlebo, utredare, regissöroch en gång en mycket ung teaterchef i Vasa i Finland somden förste chefen för den nya teatern. Han var och ären skicklig teaterns hantverkare, specialist på det slagsdebatteater han till exempel odlade i samarbete med Lars Molin("Baddjävlar" i teve är ett exempel). För sin teatersynhade han en påhejare i DN:s Bengt Jahnson, han som blevnitad av Bergman på Dramaten. Numera är Jahnson borta.Mest känd för allmänheten har nog Christian Lundblivit med den bitvis lysande teve-serien om Ernst Rolf. Förmodligenvar det så att att Lund tänkte sig bli kallad tillchefsposten - han sökte först inte tjänsten - jagvill minnas att han gjorde det först i sista stund. Men hankunde vara lite eldfängd till humöret så närdet kommer till kritan var det nog uteslutet att styrelsen skulleutse honom till chef.

För landstingets kulturnämnd och för teaterstyrelsenblev namnet Peter Oskarson en utmaning - jag hittar inget bättreord. Det skulle med ett elegant snitt lösa en knivig personfrågamen hur fick man med sig en kanske lite trög politikerskarapå nya flammande manifestbarrikader? Det var inte lätthar jag förstått av Gunnar Haag. I ett slag skulleju teaterdebatten flytta till Gävle. Det skulle ge länethela Teatersveriges uppmärksamhet och ge kulturell goodwill,inte mist i huvudstaden. Men skulle det inte samtidigt provoceraen lite äldre, kanske mer konservativ och teaterovan publik?Människor som också är väljare? Vad jag dåinte insåg var vilket spel som fördes bakom kulisserna.Gunnar Haag har efteråt berätta för mig om detta.Och det gällde då bland annat att få en sådanpolitiker som Bertil Hagström med sig på visionärenPeter Oskarsons konstnärliga teater. Bertil var påmånga sätt nyckeln till etablerandet av länsteaternsom en folkteater under Peter Oskarson. Kanske var han till ochmed som bjöd in Peter Oskarson att söka tjänsten.Thomas Forser mer än antyder det i sin historik överFolkteaterns första fem år. Men om just det ärsant eller en mer tillrättalagd sanning vet jag inte. BertilHagström kom från Hofors som inte är kändsom en teatervan kommun. Men man har där länge haften duktig och livaktig amatörteater som, kan man säga,specialiserat sig på musikaler. Riksteatern brukar regelbundetkomma på besök. Man kunde nog räkna med en delskepsis mot propåer om aldrig så konstnärligteater. Likadant var det nog på många ställenutanför städerna, inte minst i Hälsingland.
BJÖRN WIDEGREN
(läs vidare via länken nedan!)
Annons
Annons
Annons