Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

De mötte flickor utan värde

+
Läs senare
/

Sara och Alina ville göra något gott med vinsten från sitt UF-företag och bestämde sig för att skänka pengarna till ett barnhem för flickor i Kathmandu. De var borta i tio dagar och fick nya kunskaper för livet.

Det har hänt mycket i Sara Gustavssons och Alina Fornlöfs liv under vårterminen. Ändå är det småpotatis jämfört med vad flickorna som de träffade på sin resa hade varit med om.

– Ibland kunde man se det i barnens ögon att de hade varit med om svåra saker, berättar Alina. En flicka som var högst fem år hade en vuxen människas blick. Båda hennes föräldrar var döda och hon hade blivit misshandlad av sin farmor. Ibland fastnade hennes ansikte i ett allvarligt uttryck som inte stämde på ett barn.

– Men det var inte bara elände, fortsätter Sara. Barnen hade väldigt nära till skratt och lek. De blev jätteglada när vi kom, de tog våra händer och ville aldrig släppa. Vi hade fått ballonger som vi gav till dem och som blev jättepopulära. De lekte med dem hur länge som helst.

Sara och Alina hade läst på om Nepal innan resan. Ändå hade ingen av dem kunnat föreställa sig hur det verkligen var. Det första som mötte dem när de åkte från flygplatsen var kaos. Trafiken, människorna och ljuden var svåra att ta in, deras hakor ramlade långt ner och de satt där med öppna munnar.

– Men sen ställde hjärnan om sig och man vande sig ganska snabbt. Ibland tog det slut på elen och ibland var vattnet alldeles brunt, men det accepterade man lätt när man var där.

– I Sverige hade vi verkligen gnällt, men där kändes det inte alls jobbigt.

De hade fått tips om ett barnhem som de kunde stödja och ville åka dit för att hälsa på. De hade med sig saker som de hade tiggt ihop, block och pennor, ficklampor och andra presenter. De lekte och pysslade med flickorna som koncentrerat gjorde armband och halsband av pärlor. Alla gick i skolan och var bra på engelska, olika åldrar var i samma grupp och de yngre hade en låtsas-storasyster som de kunde vända sig till. De flesta kom från ett liv på gatan men kan nu vara kvar på barnhemmet tills de har en möjlighet att klara sig själva.

En dag skulle Sara och Alina få träffa några barn som fortfarande levde på gatan. De håller sig gömda på dagtid och kommer fram på kvällarna då de sniffar lim för att bedöva sin hunger. De fick hjälp att hitta sex barn som förstod direkt att de skulle bli bjudna på mat.

– Vi har aldrig sett så små barn äta så mycket. Efteråt såg de ut som streckgubbar med en kulmage på. En kille tittade på oss och sa med hög röst "me happy".

Sara och Alina fäste sig vid barnen och allting kändes konstigt. De visste ju att de snart skulle bli hungriga igen, och måste vara kvar på gatan medan de kunde åka hem.

– Det är svårt att ta in att det finns så många som inte har ett hem. De blev så glada när vi träffade dem, de skulle kunna vara vilka barn som helst.

De lärde sig också att flickor knappt har något värde alls. De som blir bortgifta förväntas fortsätta föda barn tills det blir en son. Döttrarna säljs som hembiträden och blir ofta utnyttjade.

– Vi träffade en tolvårig tjej som hade blivit såld till en rik familj. Hon hittades fastbunden och våldtagen i ett badrum men hade blivit räddad till en skola.

Men de träffade även en nepalesisk kvinna som var egen företagare. Hon hade fått tillstånd av sin man att starta ett kvinnligt kooperativ. Det började som ett sopsorteringsprojekt och nu hade hon 30 kvinnor som jobbade med olika hantverk för en liten lön.

Intrycken efter resan är många och av olika slag. Maten var ofta helt utan salt men ändå mycket smakrik med goda kryddor. Naturen var hisnande vacker, från aptemplet blev de hänförda av den fantastiska utsikten med bergen i bakgrunden. Men det var extremt mycket sopor överallt. De mötte en taxichaufför som summerade hur han såg på sitt land: "We are poor because of our thinking. Our thinking is very bad."

– Vi tyckte det var mitt i prick. Om man är fattig tänker man kortsiktigt, och då kan det aldrig bli bättre.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons