Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De okända bilderna...

Annons
Vilket land är det här? Här harman skyddat 32 procent av sin natur och avsatt 23 nationalparker.De vita beacherna är många, många mil långa, men de stora resebyråerna har inte upptäckt dem ännu.

För den fågelintresserade finns här någraav de allra bästa lokalerna. Bisonoxarna och vildsvinen springervilda i skogen. I bergen möter man vargar, björnar ochmurmeldjur. Här tränade Rommel sin Afrikakår underandra världskriget. Läs vidare och du får svaret.

Det är märkligt hur ofta man är tidsoptimist.10 timmar till Ystad från Gävle låter som eneon av tid, men faktum är att vi kom precis. Nu hade detju inte spelat så stor roll eftersom tullarna höllpå med någon sorts maskningsaktion och bara hade enav infarterna till Polenfärjan öppen. Vi - fotografenJörgen Svendsen, miljövårdaren Ola Wik och jagsjälv - hade beslutat oss för att börja vårfärd genom Sveriges södra grannland i Swinoujscie ochavsluta den i Gdynia. En resa i det som varit en bit av Tysklandfram till andra världskrigets slut. Fyra nationalparker hadevi prickat in, tagit kontakt via e-mail och elektroniskt försäkratsvara hjärtligt välkomna till.

Färjor har en tendens att vara väldigt lika ochkanske är nattresorna de mest beklämmande. Våldsamfylla och taffliga försök till underhållning.Vi hade förstås bokat för sent och hytterna varslut, så det blev liggunderlag och sovsäck, pådäck till att börja med men efter att regnet blivitför svårt, bland alla andra utan hytt. En tung natt.

Så var vi där, i landet som - jag tror - mångasvenskar förknippar med kolgruvor, smutsiga industrier, luftföroreningar,Warzawapakten, billigt flyg till Orienten och ofrihet. De endasom vi förr i tiden såg slinka ut ur gränspolisensfinmaskiga nät var chaufförer av risiga lastbilar. Senare- när kommunismen fallit - förvandlade vi polackernatill bärplockare och svartjobbare i byggbranschen. Ingenav oss hade bilden av landet med den skyddade naturen, eftersomde bilder som kom från Sovjet var allt annat än miljövänligaoch resten av öst åkte med i samma generella uppfattning.Men när gränserna nu har öppnats visar det sigatt enorma områden av Polens natur har skyddats påolika sätt - inte mindre än 32 procent!

Men övergången från det kontrollerade tillmarknadsekonomi är en svår process och trots att Polenhaft en raketutveckling på sin ekonomi är arbetslöshetenmer än 20 procent och förfallet på landsbygdenmassivt. Det var ett på många sätt trasigt landsom mötte oss.

Wolinskiparken ligger bara några mil från Swinoujscie,vid staden Miedzyzdroje och omfattar 4 500 hektar av ön Wolin.Turismen har fått ett rejält fäste här uppevid de fantastiska stränderna. Småföretagsamhetenblommar, lyxhotellen finns redan där och turisternas bilarär inte sällan i miljonklassen. Parken är mycketvacker med sin stora bokskog och inslag av gamla resliga furoroch ekar. Här finns också ett hägn för EuropasBison - Vicenten

Vi for iväg för att utforska parken i den varmamorgonen på en vindlande väg med höghastighetskörandepolacker som totalt dödsföraktande kastade sig upp ochned för de branta backarna. Vi letade efter den mytomspunnasjön Gardno. Och så helt plötsligt en järngrindmed vakt och sjön glittrar där innanför. Legendensäger att den vackra Stenka blev förförd av godsherrenoch beslutade sig för att söka hämnd. Hon blevledare för ett fruktat banditgäng, men sagan har ingetlyckligt slut. Stenka drunknade i Gardno när hon förskteundkomma godsherrens fälla.

- Kan vi åka in och ta litet bilder?

Efter ett telefonsamtal får vi ett par timmar påoss och uppgiften att nyckeln till stranden finns att hämtai hotellreceptionen.

Det stämmer.

Stranden är gudomlig, sand och 90 meter höga brinkar,vattnet klart och varmt med svag sälta. Östersjönin prime. En badande kvinna förklarar att det här ärpresidentens och hans närmsta medarbetares semesterort. Underkommunisttiden var platsen helt stängd och vakten var militärtbeväpnad. Området var då stängslat med taggtråd,men i dag finns bara ett vanligt Gunnebostängsel. Just denhär delen av stranden är egentligen bara besöktav hotellets gäster, men den är öppen förallmänheten. En vandringsled finns utmärkt påkartan och den vanliga polacken har satt upp sitt parasoll någonkilometer längre bort än där vi kom ned. Påsjön Gardno guppar i dag små gula roddbåtar.

När vi far ut igen får vi veta att det gårbra att boka rum här på Grodno om vi har lust att återvändaoch tillbringa semestern tillsammans med presidentkansliet.

I staden finns ett naturmuseum med Europas största samlingav uppstoppade brushanar, något för den inbitne ornitologen.

Bilresan från Östersjön kändes mycketpolsk. Våldsamma omkörningar och ett rasande temposom visade sig vara mycket svårt att värja sig motoch snart var man likadan. Det tog hela eftermiddagen faktiskatt avverka det som skulle vara elva mil men som i verklighetenvar något mycket längre och vägnumren stämdesällan med kartan. Alla våra stopp gjorde ju inte resansnabbare. Vi såg storkar på taken, flygplan i trädgårdar,självbundna nekar på åkrarna, flickor i raffset med småbarn och söndagströtta städeroch byar. Underbara vyer i eftermiddagshettan och vårt nyinköptabilkylskåp höll mineralvattnet i god kondition. Påmånga sätt var det som att resa i sin barndom om manär född på femtiotalet.

Vi körde förstås förbi infarten och fickvända. Skyltningen har inte riktigt samma placering som iSverige och förbiåkande hade redan hunnit bli en vana.

Wow, var nog det första vi kände när vi komin på gården till denna ståtliga anläggningsom tillhör Polens allra nyaste nationalpark - Warta, baraen månad gammal, vid staden Kostrzyn. Nu är vi bara10 mil från Berlin.

Ett mindre chateaux var vad vi parkerade framför ochKonrad Wypychowski räckte fram handen och visade oss runt. Vi inkvarterades i det mycket vackra huset som har fågeltornoch allt. Vi var faktiskt de enda gästerna i denna enormabyggnad. Parken tillhandahåller helpension och maten ärgod. Klassiskt polsk husmanskost med inslag av den nya tiden ochpriset är chockerande förmånligt, 225 kronor förhelpension.

Nästa morgon var tropiskt varm och senare på dagenkom temperaturen att gå flera grader över 30. Vi gavoss av med guide och skeppare i en långbåt av sammatyp Thailandsresenärerna brukar färdas i och snart harvi lämnat civilisationen bakom oss. Vattnet i floderna Odersoch Wartas delta hade redan stigit så pass att vadarna gettsig av, men änder i hundratals och av alla slag flögupp runtom oss, störda av motorbullret.

Häftiga skyfall i centrala Polen gjorde att vattnet stegrasande fort, men någon oro för okontrollerbara översvämningarfinns inte. Kejsar Wilhelm lät bygga en vall för attskaffa fram mer åkermark och precis vid fågelstationenfinns de två gigantiska pumpar som skall ge områdetutanför parken översvämningsgaranti. Än sålänge har det fungerat utmärkt. Vår chaufförförsöker hela tiden maximera för oss vilket gerdirekta resultat i form av fåglar "en mass". Våtmarkenär bedövande vacker och hela tiden får man intrycketav att vara någon annanstans - Burma kanske?

Trots att det inte alls är någon högsäsongför fågellivet, och vadarna som sagt har gett sig av,myllrar det av vanliga och ovanliga arter. Ett tag ser vi intemindre en sex havsörnar samtidigt på himlen och nären svart stork gör dem sällskap jublar Ola vars storapassion i livet är just fåglar. Under de futtiga timmarvi befinner oss här i denna våta del av Polen hinnervi bland annat se Europas samtliga hägerarter. Ävenför den som inte har specialintresset fåglar ärdetta en naturupplevelse som går utöver det mesta.Fotograf Jörgen lyckades till och med överraska en minki full färd med att kalasa på en sothöna i fågeltornethan valt för att ta några bilder. Det här ärett av Europas allra finaste fågelområden med över250 arter och 145 av dem häckar här

På eftermiddagen for vi iväg, efter Konrads instruktioner,med bilen på vägar som egentligen kräver terrängfordon.Vi färdades på flodvallarna igenom ett övergivetjordbrukslandskap fullt av tistlar, vindor och andra växtersom gärna tar över när brukningen upphör.Småpojkar och större av samma kön står medojämna mellanrum och lurar upp fiskar ur vattnet.

Reportage:
INGEMAR GENS, text
JÖRGEN SVENDSEN, bilder
Annons
Annons
Annons