Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den bruna jackan

Annons
Det kom ett brev till redaktionen.

Rune Hedman, "gammal Gävlegrabb", minns sin ungdom iGävle. Om tiden i skolan, före studentexamen 1952, villhan berätta för oss. Här är hans egen berättelse:

Augusti 2000. Jag sitter på bussen mellan Uppsala ochGävle för att hälsa på min gamla mamma. Honär näsan hundra år, närmare bestämtnittioåtta, och bor nu sedan fem år tillbaka påVallongården på Söder i Gävle. Och häri värmen på bussen kom jag plötsligt att tänkapå en episod i det förflutna som jag skulle vilja höramammas beskrivning av. Det handlar om den bruna jackan som plågademig i så många år.

Så här förhöll det sig med den enligtmin upplevelse av det hela.

Det var på våren 1947. Jag var 13 år gammaloch gick i den gamla realskolan i Gävle, i vad som dåhette klass 3 5 A, det vill säga, klass tre i den femårigarealskolan. Våren var mycket sen det året, vinternville aldrig släppa sitt grepp och man noterade 30 graderkallt långt in i mars månad. I norra Sverige var vinternextra besvärlig och i Jämtlandsfjällen råkadefem turister från Anjan ut för en besvärlig snöstormoch ett stort snöras i början av mars och de omkom iden isande kölden. Deras öde väckte stor uppmärksamhetoch i skolan talade vi mycket om det hemska som hänt. Jagkommer ihåg att jag var ganska rädd för att åkaskidor i de obligatoriska fettisdagstävlingarna som gickuppe i Rödjningen det året, tänk om ocksåvi skulle drabbas av snöstorm!

Annars var vårvintern 1947 en spännande tid i Gävle.Och som tretton år var man ju en vuxen karl enligt vad mantyckte själv, och det hela skulle ju bli verkligen dokumenterati och med att man skulle delta i konfirmationsundervisningen ochsom man sa "gå fram" i heliga Trefaldighetskyrkan i maj.Då skulle jag ju också få en konfirmationskostymi äkta kamgarn som vi hade varit och tittat ut på Lidholmsherrekipering på Drottninggatan.

Och i Gävle fanns det sedan gammalt en förnämligteater där man den här tiden gav ett lustspel av LarsLevi Laestadius, Melodi på lergök. Det var någotsom jag själv inte fick gå på, men jag minnsatt pappa och mamma gjorde det och att de uppskattade det.

Däremot hade jag fått följa med mina föräldrartill Folkets park för att lyssna på Sovjetunionensstatskör som turnerade i Sverige denna tid. Kören somhade bildats 1943, mitt under brinnande krig, hade mycket storaframgångar. Jag minns att jag tyckte att det var extra spännandeatt få följa med eftersom pappa och en god väntill honom och som var folkskollärare båda tvåvar duktiga på ryska och lyckades få byta någraord med körmedlemmarna efter konserten. Men jag minns ocksåatt en klasskamrat senare beskyllde mig för att vara kommunistför att jag hade varit och lyssnat på kören, ochjag som knappt kunde skilja en kommunist från en nazist,visste bara att båda sorterna var farliga!

På söndagseftermiddagarna kunde man få gåpå matiné någon gång eller kanske påFrälsningsarmens filmförevisningar av Kalle Anka medmera. Just den här våren lyckades jag emellertid övertygamina föräldrar om att det var livsviktigt att fågå till biografen Saga för att se Night and Day medGary Grant. Musiken gjorde ett outplånligt intryck påmig och jag kan fortfarande ibland komma på mig med attnynna Night and day are you the one... Jag hade nog bra gärnavelat gå och se George Formby i Flygmalajen muckar påRöda kvarn, men där var det stopp, jag trodde välinte att mina föräldrar var gjorda av pengar??? Däremotvar det i det närmaste fritt fram att få följamed till Arbetareföreningens kulturaftnar med mångaintressanta föredrag, det var faktiskt en sådan gång,(ja den enda) som jag hörde Elise Ottesen-Jensen!

I början av maj började våren komma och detvar nu som den egentliga historien med den bruna jackan började.På Drottninggatan låg de båda konkurrerandeherrekiperingarna i Gävle, Lidholms och John A Sundkvist.De började nu skylta med vårens helyllekostymer ochmed alla andra nya kläder. Och jag hade fått följamed pappa en gång för att han skulle inhandla en nykostym, det var ju viktigt att han hade bra kläder påkontoret där ju alla såg honom och skulle ha lagt märketill om han gick omkring som en som inte brydde sig om hur hansåg ut.

När vi då var där fick jag samtidigt se vårensalla nya kläder som skulle passa mig och alldeles särskiltfäste jag mig vid en brun jacka. Den var av manchestertygoch hade ett fint foder av siden. Två stora och rejälafickor fanns på insidan och dessutom hade den naturligtvisfickor på utsidan. Ett skärp med ett spänne igulmetall hörde till, och jag såg på en gångatt just den jackan bara måste jag ha. Pappa sade nej, detvar ingen idé att diskutera vidare, men jag såg juatt också försäljaren tyckte att den jackan skullepassa mig perfekt.

Och när jag kom hem - vi bodde på Rådmansgatanmitt emot läroverket, det vill säga mycket centralti staden - berättade jag för mamma om jackan och omhur dum pappa varit som inte kunde förstå att jag måsteha den. Jag hade ju i själva verket inga kläder allsför våren var min argumentering. Och om jag nu skullefå någonting nytt så var den här den endajackan jag önskade mig. Jag skulle ju få en kostymtill konfirmationen senare också så det skulle räcka.Men hur jag än argumenterade så sade pappa och mammanej, enligt vad de försökte övertala mig om hadede helt enkelt inte råd. Och nu, så här långtefteråt, kan jag verkligen förstå dem. Mammavar ju hemmafru och drog inte in några kontanter, men honvar ju den som alltid fanns hemma när man kom hem frånskolan, vare sig det nu var frukostrast eller till en kopp varmchoklad i köket efter skoldagens slut. Och hon lagade allmat, saftade och syltade på hösten, lade lutfiskeni blöt inför julen, bakade allt bröd och såvidare liksom de flesta av kvinnorna i hennes generation fåttlära sig. Och hon var dessutom den som sydde och stickadeoch virkade och lappade och lagade alla kläder. Ja, hon varen riktig arbetsmyra som dessutom kunde konsten att få pengarnaatt räcka till genom att vrida och vända på demtycks det.

Pappa arbetade på kontor, han var något av ettspråkgeni och han hade till uppgift att svara för företagets(Läkerol-Ahlgrens) utlandskorrespondens som var omfattande.Han kallades för utrikeskorrespondent, men var självfalletinte någon tidningsman som man kanske mest förknippardet ordet med. Företaget som han arbetade på ansågsvara ett säkert och stabilt företag. Men baksidan avmedaljen var att lönerna inte direkt låg i topp, ochbland de kontorsanställda på detta gamla familjeföretagfanns inte någon facklig medvetenhet och jag tror inte någonskulle drömma om att organisera sig fackligt.

Alltnog, lönen var mager och skulle räcka till allt,och familjen bestod av föräldrar och fem barn, jag självoch fyra systrar. Och när det blev känt bland mina systraratt jag nu också ville ha en ny jacka, fick jag minsannhöra att det skulle vara orättvist, dom fick ju intenågra nya kläder, bara det som mamma sydde! Men detvar klart att jag var ju en pojke och det visste dom nog att ensådan fjäskades det för. Orättvis värld!

Jag själv grät och kom slutligen på att jagju kunde bidra till jackan med mina sparpengar. Jag brukade liksommånga andra skolpojkar arbeta litet extra med att säljalösnummer av en av ortens dagstidningar eller genom att springaärenden på ett eller annat företag, särskiltlönsamt hade det varit att till julen få springa utmed blommor från Agnes Lundkvists blomsteraffär påNygatan. Ja, jag hade lyckat lägga upp ett litet sparkapitalsom jag alltså nu var beredd att offra för den brunajackan.

Argumentet med att betala själv var tydligen gångbart,för nu hände det att jag fick följa med pappa tillLidholms och så provade vi och provade och till sist hadejag jackan i en fin platt kartong som det stod Lidholms på.Och så gick vi hem och jag var mäkta stolt och lycklig.Jag fick själv bidra med en liten slant till jackan, menjag har efteråt förstått att det trots allt baravar en mindre del som jag bekostade.

På kvällen provade jag jackan flera gångeroch jag tyckte att det var det finaste plagg jag överhuvudtagetägt. Jag kände med tillfredsställelse systrarnasavundsjuka och tänkte på hur glad jag skulle vara närjag skulle gå till skolan i den nya jackan. Att somna denkvällen var riktigt svårt, så upphetsad var jag,jackan var ju i själva verket bara en del, allt som skullefölja med var minst lika viktigt. De andra pojkarnas beundran,de många frågorna om hur bra den kändes, hurmycket den hade kostat, om den fanns i andra färger.

Och så kom då morgonen och jag satte påmig mina vanliga golfbyxor med knästrumpor, nyförvärvetpå överkroppen och på huvudet den gamla skolmössanmed skärm och skolsymbol. Det var en majdag då solendessutom kändes riktigt varm och vädret gjorde alltför att det skulle bli en lyckad dag. Skolböckerna barjag samlade med en rem omkring som man ofta gjorde på dentiden och nu tyckte jag att jag verkligen var vuxen, att jag gråtitoch betett mig som ett litet barn för jackans skull var heltbortglömt.

Efter den obligatoriska morgonsamlingen i skolans aula vidtogdagens olika lektioner, det var matematik - så hette dettill skillnad från folkskolans räkning - med geometrioch olika satser som skulle bevisas, det var tyska med läsningoch glosförhör och det var geografi, just nu frågaom Nederländerna. Och mellan de olika lektionerna fick vitillbringa rasterna ute på skolgården, den var storsom en hel stenöken, och där stod vi i grupper och pratadeom allt mellan himmel och jord. I vår tre-femma var vi trettiofemelever. Av dem var bara tolv flickor. Den här tiden gickfaktiskt en hel del flickor i den särskilda flickskolan somlåg ett stenkast bort och som kallades själanderskastrykinrättningen, själanderska efter Karolina Själandersom en gång skapat denna förnämliga skola. Varifråntillägget strykinrättning kom vet jag inte, bara attskolan kallades så.

Jag kan än i dag se skolgården och samlingarnadär framför mig. De äldre gymnasisterna gick alltidför sig själva och verkade alltid så djupt inbegripnai allvarliga samtal, aldrig såg man något flams idessa grupper. Skillnad var det ju med oss realskoleglin därdet både kunde vara skarpa motsättningar mellan klassernaoch inom klasserna. Och vad gällde förhållandetmellan flickor och pojkar så började pojkarna nu påmer allvar intressera sig för det motsatta könet, någotsom flickorna redan börjat med några år tidigare.

Frukostrasten kom och jag sprang hem, kastade i mig matenoch sprang raskt tillbaka till skolgården. Och dåfick jag se vad jag inte ville se och knappast heller hade haftanledning att vänta mig.

Ture, en ganska storvuxen och litet klumpig pojke som gicki en klass under mig, kom klädd i exakt lika jacka som jag!Han bar den uppknäppt, solen värmde så pass mycketnu, och man såg det vackra sidenfodret. Men för migvar detta en katastrof. Om Bengt eller Hans eller Carl Ivar hadekommit i en likadan jacka som jag skulle det ha varit en triumfför mitt goda omdöme men att Ture hade en sådanjacka det kunde jag inte acceptera. Ture var något av ensärling och det visste vi allesammans, han var den som mankunde reta för praktiskt taget allt, för hans kläder,för hans frisyr med småkrulligt hår, förhans tal, för hans mycket lillgamla sätt. Han var dessutommycket ensam, han bodde med sin mamma och vad det verkade varhan förutom mamman helt ensam i världen. Jag kan inteminnas att vi kände till ordet mobbning år 1947 meni dag kan jag förstå att det var mobbning som vi andrautsatte Ture för. Trots att det nu gått mer änett halvsekel sedan vi gick i samma skola kan jag känna obehaginför minnet av hur vi behandlade honom.

Att plötsligt bli sedd på skolgården i sammaslags jacka som Ture hade var naturligtvis farligt. Det fannsen uppenbar risk för att jag själv skulle kopplas ihopmed detta vidunder, att jag skulle bli mobbad, kanske var ju jagockså litet konstig, mina kläder var kanske inte helleralltid de bästa, och hade inte mamma till och med sytt denöverrock jag hade haft i vintras och som hade så storaknappar eftersom dom kom från en av hennes egna gamla kappor?Och hade jag inte själv litet udda intressen, till exempeldet där med litteraturen och inte minst diktläsning.Eller mitt starka intresse för religionshistoria. Tänkom de andra "killarna" skulle få reda på det. Ja detskulle bli en verklig katastrof, jag hade ju verkligen bemödatmig om att försöka vara som de, spelat självsäkeroch orädd även i de fall jag inte var det. Jag var juuppvuxen med enbart systrar och måste försökahitta mina pojkförebilder utanför hemmet.
Annons
Annons
Annons