Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den bruna jackan, del 2

Annons
Jag förstod intuitivt att allt mitt kamratskapmed "de rätta killarna" stod på spel och att allt varjackans fel. Här fick jag nu genast se att "Synden straffarsig själv" och det ganska omedelbart. Varför hade jagegentligen tjatat så om jackan, pappa och mamma hade naturligtvishaft rätt, jackan var ingenting för mig, den sågju närmast fjantig ut, brun manchester och med ett sidenfoder,det skulle förstås ingen av mina kamrater vilja ha.Nej, om det skulle vara något skulle det vara en vindtygsjackasom Hans hade, eller kanske en mockajacka som Bengt hade fåttärva efter en av sina bröder, ja, vad som helst menbara inte en brun manchesterjacka med ett gulmetallspänne.

Jag slet av mig min nya jacka och gömde den i skolbänkenoch där skulle den komma att ligga till dess det var tidatt gå hem. Och eftersom jag hade sällskap påvägen hem med Bengt och Hans vågade jag inte hellerdå ta med mig jackan. Turligt nog var det fortfarande vackertvårväder, det var kanske inte helt onaturligt att jaggick den korta vägen hem endast iklädd min hemstickadepullover.

På kvällen blev det plötsligt uppenbarat attjackan inte hängde där den borde. Var fanns den, jaså,är den kvar i skolan och du som var så angelägenom att skaffa den, du skulle väl helst velat ha den i sängen.Men kom nu ihåg att ta på dig den i morgon, vårvädretär alltid förrädiskt och du kan bli förkyld,och kom ihåg att du har haft lunginflammation förutoch så vidare i all oändlighet.

Och när jag låg där i sängen och lampanhade släckts tänkte jag mycket på hur jag skullekunna göra mig av med jackan för gott, jag hade redanbestämt mig för att absolut inte bära denna jacka.Det föll mig aldrig in att Lidholms förmodligen hadesålt ett antal jackor redan och jag skulle kunna fåse många av dem på skolgården.

Morgondagen kom och jag sprang i väg till morgonsamlingenoch dagens lektioner. Jag brydde mig inte om ifall jag skullefå lunginflammation på nytt, jackan skulle jag intebära. Jag vägrade att ta den på mig igen, ochalla förmaningar och hotelser och upphetsade rösteri hemmet kunde inte ändra mitt beslut. Och jag visste juhela tiden att allt var fel, mitt fel och att även min vägrannu var fel. Och jag tänkte på Gunnar, en skolkamratsom var katolik och som hade berättat om bikten. Hade manbara varit hos prästen i katolska kyrkan på Centralgatanoch biktat sig så var man förlåten för vadman än hade gjort, och då kunde man glömma det.

Så enkelt borde det vara, men det var det nog inte iden miljö där jag levde och jag fick bära med migden bruna jackan i minnet i många år.

På skolgården i Gävle var det bara Ture somgick omkring med en brun manchesterjacka och där fodret endag hängde ner som en skimrande trasa.

Min jacka hängde i garderoben hemma på Rådmansgatanoch kommenterades i många år efteråt. Jag kundealdrig förklara varför jag inte kunde bära den.Och för Lidholms måste modellen ha varit en felsatsning.

Men mamma, tänker jag nu på bussen mot Gävle,hur uppfattade du och pappa egentligen hela denna historia?

RUNE HEDMAN
Annons
Annons
Annons