Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den mörka tiden

Annons
Andrej Levtjenko är född i Ukrainamen Gävlebo sedan fyrtiotalet. Som Röda armé-soldathamnade han i tyska fångläger under kriget. Han flyddeflera gånger och tog sig till Sverige.

Här hamnade han i Baggå läger för sovjetryskasoldatflyktingar för att skeppas tillbaka till Sovjetunionen.

Men trots påtryckningar från Stalins polis lyckadeshan hålla sig kvar i Sverige och undkom på såvis ytterligare läger.

Han slog sig ner och bildade familj i Gävle. I dag ärhan 79 år och bor fortfarande kvar i staden.

Andrej kommer från staden Krementjug i Ukraina. Hanutbildade sig till meteorolog när han blev kallad till värnplikt.Efter bara någon månad bröt kriget ut och dendå inte ens tjugoårige Andrej fick rycka in i pansartruppernamed placering vid fronten.

- Det är skam att säga, men vi hade inte ett endaskarpt skott. De kom först efter en vecka, säger hanoch en karg humor skymtar fram.

Krigets fasor går inte att beskriva. Andrej tillfångatogsav tyskarna. I läger efter läger levde han under omänskligaförhållanden.

Från det första fånglägret näraukrainska gränsen i Polen transporterades Röda armé-soldaternavidare till ett vinterläger i det polska inlandet. Därinhystes de i ett gammalt stall. Fångarna sov direkt påcementgolvet och lade sig tätt intill varandra för atthålla värmen.

- Vi började natten på höger sida. Närnågon ville vända sig måste alla göra det.Det hände ibland att kompisen bredvid inte rörde signär man knuffade på honom. Då var han död.Sen fick man ligga bredvid ett lik hela natten.

Staplade döda

På morgnarna kom sanitärerna och plockadeundan. De staplade de döda som timmer. Ibland kunde det händaatt någon kvicknade till i friska luften.

- "Titta den där öppnar ögonen" sa vi. "Vadska ni med den till", kunde de svara.

Efter en tid forslades de överlevande vidare med tågmot Norge och slavarbete i tyska läger. Under resan gjordeAndrej sin första rymning tillsammans med fyra andra. Deflydde ur den låsta tågvagnen i närheten av Lillehammer.Men de tillfångatogs snart och straffades hårt.

-Man var ung på den tiden, och tålde en del, sägerAndrej.

Efter en månad i straffbataljon skickades en grupp utpå en ö där hårt lägerarbete väntade.

Tillsammans med en annan man lyckades Andrej efter ett misslyckatförsök rymma från ön. De fick tag påen båt från öns fiskarfamilj och kom påså vis över till norska fastlandet. Sen vandrade dei en månad och fyra dagar tvärs över Norge ochtog sig över svenska gränsen.

Andrej vill inte kallas modig för att han vågatsig på att rymma flera gånger under svåra omständigheter.

- Till slut känner man att man måste göranågot. I fångenskap visste man inte om man skullesvälta ihjäl eller om man skulle få leva.

Andrej hade en stark drivkraft.

- Jag ville leva.

Vandringen till Sverige gick genom skogens oländiga terräng.Flyktingarna vågade aldrig gå på vägarna,det var för riskabelt. Civila kläder skaffade de genomatt förse sig från tvättlinor på gårdarde passerade.

Målet var att ta sig till sovjetiska ambassaden i Stockholm.

- Hur det än var, man var ju trogen sitt land, sägerAndrej.

Till Baggå

Men istället hamnade de hos den svenska polisensom fraktade dem till ett läger för sovjetryska krigsflyktingar.

Det var på hösten 1942 som Andrej kom till lägreti Baggå. Dit skickades soldatflyktingarna i väntanpå krigsslutet.

Ledningen var sovjetisk men där fanns också ensvensk chef. Lägret fungerade som en sovjetisk enklav i Sverigedär svenska lagar inte gällde. Internerna uppmanadesatt inte ha kontakt med svenskar.

- Sovjetledningen var ju livrädda att vi skulle stannai Sverige och berätta om hur det verkligen var i Sovjet.Tanken var att vi skulle hem allihopa. Och i början drogsman till det. Det är ju inte lätt att lämna sittland.

Men Andrej började känna sig tveksam.

- Jag började tänka att den här regimen vihar är ju bara bluff och båg.

I skolan i Sovjet hade han fått lära sig att denkapitalistiska världen svalt. Men den tron var svåratt behålla när man såg utbudet och byborna förseddamed cyklar och klockor.

Han började fundera på vad han skulle göra.Han mindes Stalins ord om att en sovjetisk soldat skulle sparasista kulan till sig själv.

- Jag har inga fångar, bara förrädare, saStalin. Än i dag förstår jag inte vad han skulletjäna på om jag tog livet av mig.

Svårt beslut

Trots lägerledningens propaganda och hot växtedet svåra beslutet att försöka stanna fram.

- Vi var fem sex stycken som bestämde oss för attförsöka få tillstånd att stanna.

Med hjälp av lägrets tyske tolk skrev de en ansökantill utlänningskommissionen.

- Och det gick vägen. Vi fick uppehållstillståndi tre månader.

Fastän de hade tillstånd packade männen ochdrog utan att säga något till någon av de andra.Det tordes inte.

Inte heller rymningarna från de tyska lägren ochtransporter var något man planerade öppet. Mångavar rädda och vågade inte fly på grund av riskenatt skjutas. Angiveri var vanligt.

De som hade rymning i tankarna kände istället igenvarandra genom små tecken. Det var den egna drivkraftenhos varje person som var avgörande.

- Man känner igen varandra. Man pratar aldrig rent öppetom att rymma. Bara ett ord här och där. Så läggerman ihop var folk står.

När Andrej skulle lämna Baggå berättadehan inte det i förväg för sin bäste vän,Sascha Naomkin.

- Jag har fortfarande skuldkänslor. Men det gårinte att springa runt och prata om vad man tänkt göra.

Man kunde inte ta med någon som inte själv av egenkraft fattat sitt beslut.

När Andrej och de andra gav sig av från lägreti Baggå sökte de sig till Hälsingland och arbetadesom skogshuggare. Han noterar det komiska i att han som kom frånDnjeprs strand och aldrig sett en skog innan han ryckte in, försörjdesig på att hantera yxa och såg.

- Vi skulle anpassa oss i samhället. Vi jobbade utavhelvete så vi kunde köpa kläder och inte skiljaoss från andra unga.

Byggde huset

Han kom sen till Gävletrakten och arbetade iskogen och som målare. Han gifte sig och fick barn. Såsmåningom blev han verkmästare och arbetsledare påen byggfirma. Han var själv med och byggde hyreshuset därhan bor i centrala Gävle.

Men trots att Andrej fått tillstånd att stannai Sverige gav sig inte den sovjetiska polisen. De spåradeupp honom och en kompis i Gävle. I ett rum på Centralhotelletväntade tjänstemän från sovjetiska legationen.

- De öppnade en flaska vodka och bjöd oss påen korvbit. Och sa att "Nu är det nog. Nu har ni slöatlite. Nu får ni åka hem och hjälpa till och återuppbyggalandet."

Men Andrej var inte rädd längre utan börjadeprata öppet. Han undrade rätt ut vem som skulle viljaåka dit och hamna i läger.

- Vet du, det kändes bra att tala om sanningen.

Det var strax efter kriget. När Andrejs första uppehållstillståndgick ut fick han förnya det, i längre och längreperioder. Efter sju år blev han svensk medborgare.

Beslutet att stanna i Sverige ångrar han inte. Han harsaknat språket och sin familj. När han hoppade av varhan övertygad om att han aldrig skulle kunna återvända.De första åren vågade han inte skriva till släkten.När han tog kontakt hade familjen trott att han varit dödoch haft begravning för honom.

Senare fick han möjlighet att besöka Ukraina. Någrafanns kvar.

- Men många var borta i krig och död. Skuldkänslanöver att jag lever har jag alltid kvar
Annons
Annons
Annons