Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Det gick en propp för teve-ankaret

+
Läs senare
/
  • Foto: Elinor Torp Lämnade teve. Det allra största problemet är att strokedrabbade efteråt isolerar sig på grund av sina dolda handikapp, säger Anita Jekander, som fick sluta som journalist på teve och i dag skriver böcker och föreläser.

Stroke är en av våra vanligaste folksjukdomar. Men okunskapen är stor, inte bara bland allmänheten utan även inom sjukvården. Det har Anita Jekander fått erfara. Med boken "Det gick en propp" vill hon visa vilka dolda handikapp ett slaganfall för med sig.

Hon tar med sig en kopp varmt te till bordet. Hon dricker och pratar om en sjukdom som drabbar 30 000 personer varje år, en sjukdom som är en av de vanligaste orsakerna till invaliditet - vår tredje vanligaste sjukdom.

Anita Jekander drabbades den tredje mars 1995. Hon var på väg hem från jobbet på SVT i en taxi då orden stelnade i hennes mun. Hon som var verbal som få kunde inte ens tvinga fram en stavelse. Efter några försök gav hon upp, kände sig fånig och önskade att kollegan på sätet bredvid inte hade märkt något. En kort stund senare kunde hon inte längre dölja vad som var på väg att ske. Hon inleder boken med att beskriva hur högerhanden domnar och blir liggande livlös i knät medan hon inser att hon måste ha hjälp.
Anita Jekander klarade sig lindrigt undan. Hon kunde återgå till ett normalt liv efter stroken.
Författandet av "Det gick en propp" (Widstrand & Wahlström) som kommer ut i handeln i april fungerade som en slags terapi. Hon samlade in kunskap från olika håll och bokade in intervjuer. I boken följer hon Margareta, Sussi, Peter och Bo. Genom att berätta om de förändringar och handikapp slaganfallet förde med sig för dem vill hon sprida kunskap om sjukdomen.
- Okunskapen inom delar av sjukvården är chockerande. Hos allmänheten är kunskapen noll. Jag hade själv ingen aning om hur jag skulle påverkas efteråt. Jag visste att nervbanor förstördes och att armar och ben då kunde förlamas men inte att sinnescentrumet drabbades så att den kognitiva förmågan försämrades.

Anita Jekander gick efter slaganfallet tillbaka till jobbet som journalist och nyhetsankare på Aktuellt. Efter sju månader var det inte längre hållbart. Hennes simultankapacitet hade minskat avsevärt och hon var mycket känsligare för stress.
- Förut kunde jag hålla tio bollar i luften, i dag klarar jag bara en i taget sa Margareta till mig. Själv klarar jag kanske fem bollar i luften och det räcker inte om man ska klara av en direktsändning i teve. Då måste man vara extremt stresstålig.
Anita Jekander märkte att hon inte kunde hantera stress på samma sätt som tidigare. När hon kom hem från jobbet gick det inte att varva ner. Hon fick hjärtklappning och sömnproblem. En stor del av boken ägnar hon åt de dolda handikappen.
I regel är det äldre som drabbas av stroke, medelåldern ligger på 75 år, men 20 procent är i yrkesverksam ålder. Bland dem känner sig tre av fyra ensamma i sin situation. Lika många lider av dolda handikapp där trötthet och sämre prestationsförmåga står överst på listan.
Andra exempel på handikapp är afasi, det vill säga talsvårigheter, depression, minnesförlust, koncentrationssvårigheter, balansproblem, personlighetsförändringar, känselbortfall och humörsvängningar. Den första stora undersökningen om unga strokedrabbade publicerades 2001.

Daniela Bjarne på Stroke Riksförbundet som sammanställde studien insåg att vården av dessa patienter måste bli bättre och åker därför runt i landet och föreläser. När hon häromåret träffade utbildade sjuksköterskor och höll ett föredrag om dolda handikapp som följer med en stroke var det bara en av tjugo som efteråt räckte upp handen. Frågan var hur många som kände till dessa handikapp.
- Det är viktigt att landstingspolitiker och andra ansvariga får upp ögonen för vad som saknas och vad som behövs. Strokepatienter står inte på barrikaderna. De har inte så stora möjligheter att få sina röster hörda.
Anita Jekander tycker att det finns en skamstämpel på sjukdomar som har med hjärnan att göra. Hennes erfarenhet är att strokedrabbade patienter inte alltid behandlas som individer utan som en skock "lytta och slöa som inte kan prata längre och är dumma i huvudet".
- Argumentet att det saknas pengar håller inte. Det handlar om att sjukvården är gammaldags. Sjukgymnastiken fungerar bäst om den är intensiv och pågår i korta perioder. I dag är den utdragen och dyr. Det är ett slöseri med resurser.

Hon betonar återigen att det handlar om okunskap, och ointresse. Med boken vill hon röra om i grytan och få klinikchefer och andra i sjukvårdsledningen att satsa pengar på vård som hjälper.
- Det borde också finnas anhöriggrupper, någonstans dit anhöriga kan vända sig för att få stöd och träffa andra i samma situation. Stroke kostar samhället 13 miljarder kronor varje år och det är den sjukdom som kräver flest vårddagar. Det skulle inte kosta mer att förbättra vården, antagligen mindre.
Elinor Torp
PM
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons