Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det kanske är dags att byta spår

/
  • Foro: GUN WIGHMission. Jens Börjesson har just kommit hem från sin andra mission. I sju månader har han varit FN-soldat i Kosovo.

HEMMA FRÅN KOSOVODe glömda människorna och fattigdomen. Det påverkade Jens Börjesson mest under hans tid som FN-soldat i Kosovo.När Gefle Dagblad träffar Jens Börjesson har han bara hunnit vara hemma i två veckor. Han har inte riktigt hunnit få distans till sin tid i krigszonen Kosovo.

Annons
- Det är en svår omställning att komma hem. Jag vet inte vad det beror på. Därnere var det ett inrutat liv. Man tänker inte själv, är som radiostyrd, vet exakt vad man ska göra. Men man fick tid att tänka. Vill jag leva det civila liv jag gjorde när jag åkte? Kanske är det dags att byta spår? Många la upp en plan för sitt kommande liv.

Jens tar emot oss i sitt föräldrahem i Hagaström, en röd stuga med vita knutar. Runt om lyser gröna gräsmattor och blommorna prunkar. Så svenskt det kan bli och långt från Kosovos sopor och trasiga gråa hus.

För åtta år sedan var Jens på mission i Bosnien mitt under inbördeskriget. Han har alltså en utlandstjänst att jämföra med.

- Det borde ha varit svårare att komma tillbaka från en sån mission men det var det inte. Folk hade skapat sig en bild av vad vi hade varit med om. Jag fick frågor om jag dödat någon och om jag sett något lik. Resten var ointressant. Efter Kosovomissionen engagerar sig folk mer och frågar om hur det är därnere, om det är lugnt, säger han.

Nu efteråt ångrar sig Jens att han inte åkte iväg tidigare men innan det bar av tvekade han länge.

- Jag åkte till Bosnien med en kompis. Nu ville han göra något annat så jag hämtade blanketter till honom men inte till mig. Men så tyckte jag det kunde vara kul att åka tillsammans med honom igen.

Hur det nu var kom inte kompisen med. Jens stod i valet och kvalet. Han funderade mycket om han skulle kunna lämna jobbet och fotbollslaget han tränat. Men han kom iväg.

I Kosovo var Jens ställföreträdande gruppchef för en robotgrupp. Arbetet var en administrativ tjänst som bland annat innebar husdokumentation. Just de dokumentationerna berörde Jens djupt.

- Vi fick uppleva efterkrigstid. En del människor glöms bort. Bland annat gjorde vi en husdokumentation i albanska byn Saskovac. Vi gick runt med GPS till varje hus, positionsbestämde, tog personuppgifter på alla i huset, registrerade bilinnehav och hjälpbehov. I bergsbyn var en del bortglömda. Bland annat en änka vars man dött i kriget. Hon bodde med en dotter i 20-årsåldern. Båda hade flera barn så sammanlagt var de tolv personer i huset, tio av dem barn och ungdomar, inga vuxna män.

Jens måttar upp husets storlek till ungefär 20 kvadratmeter och berättar att det fanns ytterligare ett rum på knappt fem kvadratmeter.

- Huset var så dåligt att det egentligen inte gick att bo där. Det var mögel, fukt och kallt. Olustigt, säger Jens och nästan ryser till lite.

- Man ville engagera sig för att de skulle få hjälp. Det enda jag hade kunnat göra vara att öppna min egen plånbok men det går ju inte. Det finns så många som behöver hjälp. Jag följde upp familjen efter ett tag men då hade fortfarande inget hänt.

Jens kunde inte riktigt släppa tanken på människorna i Saskovac utan åkte tillbaka några gånger med godis till barnen.

- Första gången var de misstänksamma och tordes inte ta emot.

Det är just mötet med människorna som Jens tror att han kommer att bära med sig. Många har han säkert redan glömt medan andra kommer att finnas i minnet länge.

Fattigdomen hos befolkningen, det inrutade livet på campen, att aldrig någonsin vara ensam är knappast det som Jens saknar från livet i Kosovo.

- Nej, men jag saknar speciellt tre personer som jag fortfarande har kontakt med och så grönkläderna. Man blir annorlunda med dem, det blir en sorts stämning.
Det blir legalt att prata på ett visst sätt och göra vissa saker. Fältmässigt.

När Gefle Dagblad träffade Jens Börjesson i Kosovo i mars i år besökte han bland annat en skola, Krajl Milutin, i den serbiska staden Gracanica.

- Skolprojektet blev mycket uppskattat. Men vi upptäckte att barnen blev påverkade i en viss etnisk riktning hemifrån. Bland annat frågade en elvaåring hur det kommer sig att de måste ha eskort när albanerna kan röra sig fritt.

Hatet mellan albaner och serber är fortfarande lika starkt. Men ska Kosovo ha någon framtid är det barnen som måste påverkas. Jens och hans grupp besökte Krajl Milutinskolan fyra gånger. De var också två gånger på en annan serbisk skola.

- Jag känner att jag gjort en insats. Visst tänkte jag många gånger att det var värdelöst, att vår närvaro inte gjorde någon skillnad men vi har uppmärksammat dem och vi gav dem en bättre bild av män i grönt. Hade vi inte varit där hade det inte varit så lugnt.

Sju månader i ett krigsdrabbat land, har du förändrats som människa?

- Förra gången var det en helt annan Jens som kom hem. Men jag hade familjen som var otroligt förstående och polaren var med. Jag växte som människa. Jag tror inte jag växt lika mycket nu men jag har försökt utveckla mig.

Snart ska Jens lillebror göra lumpen och efter det söker de troligen mission tillsammans.

- Men inte till Kosovo. Men jag avråder ingen från att åka, tvärtom. Det är en upplevelse för livet.
Sista tiden blev det naturligtvis mycket snack om vad alla skulle göra när de kom hem.

Jens hade bestämt att det första han skulle göra var att beställa pizza och titta på teve.

- Hela gruppen var till Åland en vecka efter att vi kom hem. Jag tror inte någon hade gjort det de sagt att de skulle göra, säger Jens med ett skratt.

Så vad gjorde han. Jo, han var för sig själv, låg på sängen, lyssnade på den musik han själv ville, sappade bland tevekanalerna, lät toadörren stå öppen. Gjorde sånt som är självklart för de flesta men inte för den som levt i en container på camp Victoria i Kosovo i sju månader.

MONIQA SWÄLAS



Annons
Annons
Annons