Annons

Efter sorgen hjälper Jenny andra

För två år sedan dog Jenny Erikssons pappa i Alzheimers sjukdom, 52 år gammal. Då var hon 16 år. Pappans sjukdom och död har påverkat henne starkt. Nu sprider hon kunskap om demens och an­hörigas situation.

På söndag avslutas hennes projektarbete i gymnasiet om demens med en gudstjänst i Staffanskyrkan. Där berättar och sjunger Jenny Eriksson om det hon varit med om och det finns tillfälle för alla att tända ljus, samtala och titta på hennes fotografier efteråt.

– Namnet ”Hjärtat glömmer aldrig” är hoppfullt, säger hon.

Genom sitt projektarbete vill hon förmedla tröst och kunskap. Samtidigt blir det ett sätt att bearbeta sin egen uppväxt. Hennes resa på väg mot studenten på medieprogrammet i juni i år har inte varit lätt.

På väggarna i lägenheten sitter två stora foton på hennes pappa som ung, med två av sina älskade gamla bilar. I år är det åtta år sedan han, 47 år gammal, fick sin Alzheimerdiagnos. Själv var hon tio, lillebror åtta och mamma gravid med yngsta brodern.

– Jag hade hört folk prata om senila och dementa och tänkte att det där är ju inte min pappa, säger hon.

Han blev sämre, argsint och personlighetsförändrad, innan han började försvinna in i sin egen värld. Samtidigt behövde han allt mer hjälp. Efter två år fick han hemtjänst, sedan avlastningsveckor på boende och till sist flyttade han till ett demensboende. Hon stängde av tankarna på pappan och sjukdomen och koncentrerade sig på skolan på dagarna, men hemma, med pappa och sjukdomsbekymren, kom tankarna. Eftersom det gick bra i skolan trodde lärarna att hon var okej säger hon.

– När pappa var sjuk kunde jag inte prata om det.

Hon skämdes och när hon väl vågade säga något tyckte hon inte att hon blev förstådd. Att hon blev mobbad gjorde livet ännu tyngre.

Jenny Eriksson berättar om julen i åttan. Den som de skulle fira tillsammans hela familjen, men som blev förfärlig. Pappan fick sådana utbrott att han var tvungen att åka tillbaka till boendet. Efter det träffade hon honom inte på ett och ett halvt år, något många hade synpunkter på. Hon fick höra att hon var elak och hade själv dåligt samvete men hon ville inte.

Första gången de sågs igen hade han blivit så sjuk att han inte visade att han kände igen henne. En otäck upplevelse. Året därpå avled han.

I sorgen växte handlingskraft. Hon samlade dikterna hon skrivit under sjukdomstiden och gav ut dem i bokform och har sedan gett ut ytterligare en diktbok. En del av intäkterna går till Alzheimerfonden.

Hon har mått psykiskt och fysiskt dåligt under de här åren och hon känner sig flera år äldre än sina 18 år säger hon. Först nu upplever hon att hon hittat rätt hjälp, trots att hon och familjen hela tiden sökt stöd. Räddningen har varit syskonen och att skriva, måla, musicera och läsa.

I sitt projektarbete kombinerar hon sina intressen med demensengagemanget. Finns jag? heter det och så har hon också känt. Nu vet hon att två tusen tonåringar har en demenssjuk förälder.

Förutom sajten och gudstjänsten har hon gjort en barnbok om ett barn vars farfar får Alzheimer och föreläst för omvårdnadseleverna.

– De var jätteintresserade och hade massor med frågor.

Arbetet med projektet, diktsamlingarna, låtskrivandet och föreläsningar har hjälpt henne att ta hand om sorgen efter pappan.

– Man vet inte vem man ska sörja, pappa-sjuk eller pappa-frisk.

Nu har den friska pappa hon också minns börjat komma fram bakom den han blev som sjuk.

Hon vill fortsätta föreläsa, planerar för en scenversion av barnboken, ytterligare en barnbok och en roman. Med tanke på hur mycket ämnet engagerar henne har hon ibland varit rädd att bli ”den med en pappa som hade Alzheimer” och det vill hon inte.

– Jag är Jenny Eriksson, säger hon med eftertryck.

Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
För att kunna se bubblare behöver du skapa ett konto.
Du får även tillgång till:
  • Spara artiklar i din personliga läslista.
  • Kommentera vårt innehåll.
  • Få lokala erbjudanden.
Skapa konto
Annons
Annons