Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

"En båt ska inte heta Estonia!"

+
Läs senare
/
  • Besättningen har radat upp sig i Öregrunds hamn. Lennart Norin står med vit tröja och keps i bakre raden. Han var 20-årig lättmatros på seglingen från Härnösand till England som slutade i katastrof.

ESTONIA, TIO ÅR EFTERÅT
Den sista seglingen startade i Härnösand den 3 oktober. Vinden var frisk och nordlig. I Gävlebukten ökade vindstyrkan till storm och det skulle bli ännu värre. 88-årige Lennart Norin var med om den bortglömda Estoniakatastrofen hösten 1936.

Den gamle Kullasjömannen minns varje minut av katastrofnatten den 4 oktober 1936. Det tremastade skonertskeppet "Estonia" av Mariehamn var på väg från Härnösand till England med last av splitved. En frisk nordanvind ökade efterhand.
- I Gävlebukten blåste det 30 sekundmeter. Vi måste bärga toppseglet men höll ändå 8-9 knop i den grova sjön. Rädslan kom först när vi i mörkret närmade oss Örskärs fyr på Gräsö där det var orkanstyrka i byarna och skeppet plötsligt kastades upp på reven. Vi förstod att det kunde krossas, berättar 88-årige Lennart Norin.

Han var som 20-åring lättmatros på "Estonia" och den ende som i dag lever av besättningen på elva man.
Vi träffar honom på servicehemmet Stallgården i Höganäs.
Lennart Norin pekar med fingret på ett svartvitt fotografi och säger:
- Där står jag i andra raden med vit tröja och keps.
Bilden är från Öregrunds hamn på Roslagskusten. Den räddade besättningen har radat upp sig för fotografering.
I tre dygn kämpade sjömännen från Åland och Sverige för sina liv innan ovädret äntligen bedarrade och livräddningskryssaren "Dan Broström" med assistans av Gräsöfiskare i skötbåtar kunde komma ut till det grundstötta och sönderslagna skeppet.

Snart blev "Estonias" haveri bortglömt som ett av många i dessa vatten. Men i dag, tio år efter att passagerarfärjan med samma namn gick under i katastrofen natten till den 28 september 1994 finns anledning att erinra om den bland en större allmänhet helt okända Estoniaolyckan under samma höstvecka, men 58 år tidigare.
Som tidningsreporter blev jag intresserad av vad som hände då när jag hemma hos Oskar Andersson i Söderboda på Gräsö såg en oljemålning av gamla skonertskeppet "Estonia" med ett svart kors på himlen.
Tavlan är målad av Stig Bergvall på ett stycke söndertrasad segelduk från "Estonia" som hittades bland andra vrakdelar i vattnet.
Oskar blev själv ögonvittne på avstånd till det svåra räddningsarbetet. Han låg tillsammans med andra ortsbor bland klipphällarna på Gräsö och spanade. "Estonias" grundstötning inträffade på hans 17-årsdag. Han minns hur Gräsöfiskarna engagerade sig i besättningens utsatthet i orkanvindarna.
Hur lyckades dom överleva på haveristen som roderlös drivit in bland reven i Gräsö skärgård och kastades från grund till grund? Östhammars Tidnings referat var dramatiska men kortfattade och ingen besättningsman uttalade sig.
Via Gustav Erikssons rederi på Åland, världens sista segelfartygsrederi, och i sjöfartsarkiven gick det att få fram uppgiften att en i besättningen, Lennart Norin, fanns kvar i livet.
- Jag har aldrig blivit intervjuad förr om "Estonias" undergång, men jag skrev för länge sedan själv en berättelse om förlisningen i ett hembygdsblad för Kullabygden, säger han när vi efter telefonkontakt hälsar på.

Han blev inte avskräckt utan fortsatte som världsomseglande sjöman innan han fick anställning vid lotsverket och stannade där i 40 år.
Sedan fem år är han änkeman. Han bor i en trevlig lägenhet och sköter mathållningen själv efter det gamla systemet ombord: söndag kött, måndag fisk, tisdag köttrester från söndagen, onsdag blomkål, torsdag ärter, fredag varierat, lördag fläsk och stekt ägg.
- Jag gick till sjöss när jag var 15 år. Mina föräldrar dog när jag var liten så jag blev fosterbarn hos en morbror i Höganäs. Och här på Kullahalvön har jag blivit kvar även som pensionär.
Lennart hämtar sin blå sjömansbok, bläddrar i den och berättar på sin trygga skånska om olika fartyg, om besök i Afrika, Australien och Västindien, men snart kommer han fram till tiden på "Estonia", det mest outplånliga minnet från hans liv till sjöss.
- "Estonia" var ett tremastat skonertskepp på 800 ton byggt i Estland 1921. Det påstods att båten var byggd på isen en vinter och när isen töade blev hon på ett enkelt sätt sjösatt. Jag vet inte om det kan vara sant. Men båten seglade bra och jag trivdes rätt bra. Riggen var 40 meter hög, det behövdes folk för att klara ett sådant fartyg så besättningen uppgick till elva man, de flesta finländare.
På hösten 1936 lastade vi splitved en bit upp i Ångermanälven för transport till Plymouth.
- Fruntimmer från orten skötte lastningen som tog en dryg vecka. Vi kallade dom splitvedskärringar.

Vad är splitved ?
- Det är reststumpar av plank från sågverken. Dom användes av köparna i England som ersättning för gatsten i städerna. Vid lastningen var det som att lägga pussel.
Den 3 oktober lämnade "Estonia" Härnösand. Efter hand ökade vinden.


Toppseglen togs in, storseglet revades och ändå länsade skeppet med god fart, omkring 8 knop.
När det blåste upp till storm kallades alla man upp på däck. I Gävlebukten blåste det storm och det skulle bli ännu värre.
Sjöfolk vet att dessa vatten kan vara farliga, särskilt höst och vinter. Då har man kallt över land i väster och oftast öppet, relativt varmt underlag över havet. Detta förstärker tryckskillnaden mellan hav och land på ett sätt som ger ett extra vindtillskott för Gävlebukten.
När nordliga och nordostliga vindar över Bottenhavet når Gävlebukten har de haft en lång, öppen sträcka att accelerera på.
- Jag har upplevt stormar på många hav men aldrig något liknande. När vi kom till Roslagen i höstmörkret var det något fruktansvärt. Plötsligt kom ett grovt brott från aktern och gick över hela skutan. Ratten till rodret slogs sönder och hjärtstocken bröts av. Vi förlorade rodret, båten lade sig på tvärs och rullade oerhört. Rorsmannen fick händerna illa tilltygade när han försökte hålla i ratt ekrarna men vi andra var oskadda. Nu var det krisläge. Kapten gav order att vi skulle kapa riggen. Jag tror det var sista gången inom svensk sjöfart som en sådan extrem åtgärd var nödvändig. Timmermannens hytt var vattenfylld men vi hittade några stämjärn och började hugga av täljerepen i riggen. Jag minns att jag hängde utanför relingen för att få av den grova hampan, vet inte hur jag lyckades hålla mig kvar. Bara fockmasten fanns kvar när vi kastades upp på det första grundet, berättar Lennart.

Han minns tydligt dramats olika faser. "Estonia" brakade på reven och fastnade ett tag. Block och taljor rasade ner, nu var vindhastigheten uppe i 36 sekundmeter enligt avläsningarna på Örskär efteråt. Det sargade skeppet hasade av det första grundet och drev vidare i stormens häxkittel tills det small till igen och "Estonia" stod fast på grund nummer två. En tredje gång blev det stopp mot skarpa berg i havet, denna gång definitivt. "Estonia" blev liggande på styrbordssidan med en bruten mast som stöd mot klipporna. Däckslasten av splitved hade spolats överbord och for iväg i vågorna.

Besättningen kunde klamra sig fast ombord i väntan på undsättning men det skulle ta tre sömnlösa dygn innan mannarna kunde tas i land.
- Nattkylan var svår. Vi trängde ihop oss i båsens hytt. Båsen var en arbetsledare ombord. Han hade en kamin som vi eldade med salongsinredningen. Den kunde vi offra för båten var ju förstörd. Vi kom också åt saltat fläsk i ett förråd och det grillade vi på kaminen. Sjön gick fortfarande över oss och det brakade betänkligt i skrovet men man var väl för trött och utpumpad för att känna djup rädsla. Jag litade på att räddarna skulle komma och hjälpa oss, vi såg ju "Dan Broström" och ett par strömmingsbåtar på avvakta på långt avstånd, berättar Lennart vidare.

När han väl kom i land fick han och övriga besättningen mat och kaffe på Stadshotellet i Öregrund. En klädinsamling ordnades i en hast så sjömännen kunde klä sig torrt innan de samma dag for vidare med buss och tåg till Stockholm. Där fick ta ta nästa strid på Sjömanshemmet, inte mot vädrets makter utan mot mänsklig sådan. Kapten ville dra av på besättningens löner på grund av grundstötningen.
- Pojkar, dom här dagarna när ni inte kunde göra något ska ni väl inte ha betalt för sa gubben. Men facket stödde oss så jag fick ut mina pengar räknat på 64 kr i månaden, berättar Lennart Norin.

Kapten Oskar Karlsson mönstrade av och gick i pension. Lättmatros Lennart Norin fortsatte arbetet till sjöss i 45 år till.
Med vemod men också med stort intresse har han följt rapporteringen om förlisningen för tio år sedan. Han har sin uppfattning klar om orsaken till haveriet: "Dom körde alldeles för fort i ovädret." Sedan tillägger den gamle sjömannen på Stallgården:
- En båt ska nog inte heta "Estonia"!

Sören Löfvenhaft
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons