Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En stilla natt på västfronten

/
  • Foto: Scanpix På västfronten fastnade man snart i fastlåsta positioner. Här en av få färgbilder av en skyttegrav från det första världskriget, tagen av filmpionjärerna bröderna Lumière.

Under julen 1914 utspelade sig något mycket märkligt på västfronten. Utan att generalerna gett order om det tystnade gevären på många avsnitt och soldaterna slöt en tillfällig fred med varandra. Mitt under första världskrigets människoslakt tändes på sina ställen julgranar i ingenmansland.

Annons
När det första världskriget bröt ut trodde många att det skulle bli ett kortvarigt krig, precis som de konflikter som utspelats i Europa sedan mitten av 1800-talet. Kriget förhärligades på olika håll och man räknade med en kort och hjältemodigt militärinsats. Föga anade man vad som komma skulle.
När den europeiska säkerhetsordningen rämnade sommaren 1914 satte den tyska militärledningen i gång operationerna enligt de huvudlinjer som dragits upp av generalstabschefen Schlieffen redan 1905. Frankrike och Ryssland hade en pakt vilket gjorde att Tyskland riskerade ett tvåfrontskrig.
Detta försökte man undvika genom Schlieffenplanen, vars grundidé var att snabbt attackera och slå Frankrike innan Ryssland hunnit sätta sin armé på fötter. Med den franska motståndaren ur vägen skulle tyskarna sedan vända sig österut. Planen byggde på ett avancerat tyskt transportsystem och ett hastigt förlopp på västfronten.

Tyskarna bröt in i Belgien och vidare in i Frankrike. Man gick mot Paris. Den tyska planen misslyckades dock. I norra Frankrike mötte man hårdare motstånd än väntat.
Det tyska anfallet saktade in.
Istället för ett snabbt avgörande i väster stabiliserades läget på västfronten under hösten 1914. Franska och brittiska trupper hamnade i ett jämviktsförhållande med de tyska. Man grävde ner sig i skyttegravar. Taggtråd och kulsprutor såg till att effektivt stoppa de flesta anfall. Fronten blev allt orörligare.
De stora europeiska krigshärarna hade grävt ner sig i den flanderska myllan - eller rättare sagt leran. Soldater som skickats ut i ett krig som de trodde skulle bli kortvarigt fick nu vada i iskall lera, omgivna av död och en ständig eldgivning från gevär, kulsprutor, kanoner, handgranater. Allt fler ruttnande lik låg i ingenmansland och gick inte att begrava, förlusterna blev allt större och fronten allt orörligare. Om nu någon av soldaterna hade trott att kriget var ärofullt blev de nu varse hur fel de hade. De hade kommit till vad som tycktes vara en förpost till helvetet.

I december 1914 hade några av västfrontens soldater börjat uppfatta motståndarna som något annat än vad propagandan ville göra dem till. Skyttegravarna låg så nära att man kunde skrika till varandra. När julen 1914 närmade sig inträffade allt fler spontana möten på många frontavsnitt. Ingen var säker på varifrån idén kom - den växte fram underifrån de menigas led.
Vad som började som sporadiska möten vid fronten utvecklades snart till ett slags lokala eldupphör. Man kom överens om att julafton skulle firas genom att man inte besköt varandra. När julen kom tystnade helt enkelt vapnen på många platser utmed västfronten, istället hördes julsånger.
Soldater klev upp ur skyttegravarna och kunde mötas i ingenmansland. Symboliska gåvor utbyttes: cigaretter, choklad, kakor. Uniformsdetaljer som knappar och bältesspännen från den andra sidan blev eftertraktade souvenirer. Man skålade i öl och snaps.
Seden med julgranar var speciellt fast rotad i Tyskland och de tyska soldaterna tillverkade provisoriska julgranar med belysning som de satte upp i ingenmansland. Enligt flera rapporter ska man juldagen 1914 ha spelat fotbollsmatcher mellan tyskar och engelsmän sedan man signalerat eld upphör och rensat ingenmansland från döda kroppar. Soldaternas brev och dagboksanteckningar vittnar om scener som verkligen illustrerar krigets absurditet: den ena dagen hade man försökt ha ihjäl varandra, nu firade man jul tillsammans.

På några få frontavsnitt pågick den fredliga inställningen fram till nyår. Sakta men säkert återgick sedan kriget till de gängse rutinerna. Militärledningarna återställde ordningen och fick soldaterna att återigen börja kriga. Att fraternisera med fienden var ju förräderi.
Några få incidenter av liknande art inträffade 1915 men de nådde aldrig den omfattning som det spontana julfirandet på västfronten gjort året innan.
Historikern Stanley Weintraub, som forskat i denna fascinerande händelse, har kommit till resultatet att dessa lokala vapenstillestånd, denna tillfälliga lättnad i frontens helvete, var vanligare än vad som ibland uppgivits. Media var försiktiga med att rapportera om händelserna, eftersom de skulle kunna undergräva moralen. Flera officiella krigshistorier skrivna strax efter kriget har också, menar Weintraub, tonat ner dessa händelser.
Det var nog knappast någon slump att de spontana vapenstillestånden inträffade i samband med julen. Just då kändes avståndet till nära och kära extra stort. Krigets bistra vardag övervanns av julens budskap.
FOTNOT: Lästips: Stanley Weintraub, "Silent night: The remarkable Christmas truce of 1914" (Simon & Schuster, 2001).

Gustav Holmberg
PM
Annons
Annons
Annons