Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En världsomsegling i snigelfart

Annons
För 20 år sedan började AndersJohansson och Ricky Malaise bygga på sitt drömprojekt,en båt som kom att få namnet L'Escargot. Drygt sexår senare seglade de ut från Gävle hamn. De skullevara borta i tio år men än har de inte kommit hem.

Anders Johansson har hunnit fylla 40 år. Han träffadeen flicka i San Francisco 1990, hoppade av L'Escargot och giftesig. Nu driver han en firma i närheten av San Francisco somheter Swedish Marin.

Ricky Malaise, har fyllt 47 år. Han har ocksåfamilj och bor på de sju haven. Vi får tag påhonom per telefon då han befinner sig i Tanzania.

Ni skulle vara ute i tio år, är du påväg hem nu?

- Jag har varit på väg hem i 13 år,säger han och skrattar.

Han berättar att han varit i Tanzania i två år,kört charter i Thailand i fyra år och varit i Sydafrikanågra år. I Sydafrika träffade han sin sambo,Heather. För två år sedan föddes deras son,Odin.

- Vi låg i hamn när Heather skulle föda ochvar på väg till sjukhuset. Men ambulansen vägradekomma till den delen av hamnen så Oden är föddpå ett lastbilsflak.

När Oden var tre månader fick han vara med om sinförsta seglats för Ricky bor bara på landbackeni korta perioder. Det är på båten han trivs bäst.Så när det var dags för nästa barn, dotternKayla, att födas för ett par månader sedan vardet inget konstigt med att hon föddes på L'Escargot.

- Det går bra med barn på båten, tyckerRicky som också skaffat sig en skeppshund vid namn Skål.

Bara det säger en del om det äventyrliga liv Rickyvalt att leva.

Under åren som gått har han livnärt sig påatt köra charter. Som mest har det varit tolv personer ombordunder 52 dagar. Men annars brukar det vara fem-sex besättningsmänombord. När inkomsterna tryter går han i land och jobbarmed att reparera och bygga båtar. Ibland kan han stannapå ett sånt jobb i flera år. Språket ärdet inga problem med. Ricky är född i Schweiz men boddei USA innan han kom till Sverige som 13-åring. Han talarflytande svenska, engelska, spanska, franska och tyska.

Ricky berättar att han snart ska lämna Tanzaniaoch att han inte har någon kontakt med omvärlden närhan är ute till havs. Men han hinner mejla en del av sinberättelse innan han ger sig av. Berättelsen handlarom åren 1989 fram till 1996 och för att följaresorna behövs alla världshavens sjökort. "Planeringenav routerna görs mest beroende på väder, vindoch passagerare. Jag tycker också om att åka dit andrasegelbåtar inte åker, Östafrika till exempel."

"Det finns massor av äventyr och berättelser sådet skulle bli en hel bok eller en hel artikelserie om jag berättadeallt.

Efter att vi jobbat i Karibien och seglat längs Panamakanalensatte vi kurs mot Venezuela där vi stannade för attutforska en ögrupp som heter Los Roquesöarna. 1989 varde fortfarande primitiva och outforskade.

Nästa destination blev Curacao där vi lågför ankar under en bro som går mellan två öar.På bron passerade varje dag en grupp svenskar frånTeleverket på väg till arbetet. När de sågL'Escargots svenska flagga kom de genast på besök.Vi hade hela gruppen svenskar med oss när vi lämnadeCuracao. Vi seglade till Panama.

När vi kom till Colon var det dags för dem att åkatillbaka till jobbet. Vi tog oss vidare genom kanalen till Stillahavet. När vi lämnade kanalen seglade vi till CostaRica där vi stannade några månader för attsenare ta oss till Mexiko.

I Acapulco mönstrade en ny medlem i besättningenfrån Spanien på. Vi började vår resa uppmot USA.

Slutligen, efter många äventyr seglade vi underGolden Gatebron in i San Franciscobukten där vi stannadeöver ett år. Det var här Anders träffadeen flicka som han gifte sig med och köpte en egen båt.

När L'Escargot seglade från San Francisco stannadeAnders kvar. Det var en förlust för L'Escargot. Hanhade varit den mest värdefulla besättningsmannen ombord.

Drömön på Tahiti

Nästa hamn blev Hiva Oa i Marquesa-ö-gruppen.Det är förmodligen en av de vackraste ögruppernai världen med invånare som fortfarande är oförstördaav turism och modern civilisation.

Fem dagar sydväst om Marquesas seglade vi genom Tuamotossom också kallas de farliga öarna. Det är en gruppav korallatoller som inte är exakt markerade på sjökortet.Småöarna är mycket låga och det ärmycket svårnavigerat.

Några veckor med sådan navigering, mer orkar intenavigatören, så vi fortsatte till Tahiti tvådagars segling därifrån.

Papeete på Tahiti är som en dröm fören långseglare om du ger dig själv tid att lärakänna invånarna och lära dig språket.

Efter åtta månader på Tahiti och grannönMoorea satte vi fulla segel på L'Escargot. Med full besättningsatte vi kurs mot Samoa. Bland dem som fanns ombord var norrmannenBjörn, vår whiskey-vitlöksdrickare.

Björn som är i 60-årsåldern ätervitlök och dricker whiskey och att döma av hans konditionska jag omedelbart följa hans diet. Han är en av demest fantastiska besättningsmedlemmar som seglat påL'Escargot. Björn hade en laxfarm i Kanada. Han bestämdesig för att resa och sålde eller gav bort allt hanägde för att tillbringa några år påresande fot. Jag hoppas han fortfarande reser.

Bungy-jumpets hemö

Efter ett stopp på Amerikanska Samoa for vitill Apia i västra Samoa och vidare till Fiji där enny besättning mönstrade på. Från Fiji segladevi i tio dagar till ögruppen Vanuatu varifrån bungyjump ursprungligen kommer.

När vi hade seglat på Vanuatu några månadersatte vi kurs västerut mot Australien. På vägenhittade vi en ö som är så liten att den inte finnspå någon karta och eftersom det här var okäntland gjorde jag omedelbart anspråk på den och döpteden till The Swedish King.

Den är underutvecklad och om den svenska regeringen villgöra mig till guvernör och skicka bistånd kanvi förvandla ön till ett svenskt tropiskt paradis. Jagskickade faktiskt det förslaget till vår kung men fickinget svar innan vi var tvungna att lämna ön förvidare färd mot Australien.

I Australiens vatten får man vistas i exakt sex månaderså vi seglade östkusten upp mot barriärrevet ochgenom Torres straits. Vidare mot Darwin. I Darwin gick den gamlamotorn, en Bolinder Munktell, sönder. Vi blev tvungna attlämna Darwin omedelbart på grund av immigrationsreglerna.Vi elva besättningsmän satte segel för att resatill Thailand utan stopp. Resan tog 52 dagar så det harnog aldrig funnits en lyckligare grupp människor änvi när vi slutligen anlände till Phuket. Vistelsen iThailand varade i fyra år då L'Escargot användestill att forsla passagerare runt de Thailändska öarnaoch till Malaysia.

Neptun kräver rakning

I april 1996 är det åter dags att fortsättavästerut med en besättning bestående av skandinaveroch en tysk. Nästa destination är Chagosöarna isödra delen av Indiska oceanen. För att komma dit måsteman korsa ekvatorn och som alltid besöker havsguden Neptunskeppen. Eftersom Neptun beordrar alla män att raka sig innanman korsar linjen får alla göra sånt med sitthår som de aldrig vågat tidigare.

Efter tre månader i Chagos där allt tog slut, tilloch med gasen som vi lagade mat på. Det enda vi kunde serveraombord var sushi. Eftersom vi inte hade något kvar sattevi segel mot Madagaskar. Att komma dit är som att gå100 år tillbaka i tiden. Det är förmodligen detenda landet i världen som har förblivit likadant i århundradenmen det är fortfarande välkomnande och vänligtoch där fattigdomen breder ut sig hittar man de gladastemänniskorna. I augusti är det dags att bege sig tillSydafrika via French

Island of Mayotte.

Ricky skriver också att han har råkatut för otäcka händelser, bland annat en orkan norrom Australien. "Det är som att hoppa bungy jump utan lina.Det är något du aldrig vill vara med om igen och duär lycklig för att du överlevt". Men trots tillbudså har Ricky och hans besättning klarat sig frånallvarliga olyckor.

Hur han mötte Heather och om de äventyr han varitmed om i Afrika under de senaste fyra åren är en förlång historia för att berätta nu, skriver haninnan han ger sig iväg ut på haven igen och kontaktenbryts.

Sverigesemester

Anders är svårare att få tag på.Men så småningom når vi honom i San Francisco.Han är på väg till Gävle på sin årligaSverigesemester så vi träffas vid kajkanten däräventyret började för 13 år sedan. Bron fannsinte då men annars är det mesta sig likt. Anders tittarbåtarna och konstaterar snabbt att ingen av dem ens liknarL'Escargot.

- Jag ångrar ingenting. Det var en enorm upplevelsemen vissa saker skulle jag gjort annorlunda nu.

Till exempel skulle han i dag inte ha valt att segla ivägen snöig iskall novemberdag utan valt en sommardag. Det varskoteroverall som gällde hela vägen till Kanarieöarna.

Speciellt minns han tiden på Saint Martin i Västindien.Han och Ricky hade ön som bas i drygt ett år. Andersberättar om den varma, trevliga stämningen och om allabarnfamiljer.

- En mamma ordnade skola i ett tält där barnen gicknär de inte var ute och seglade. Vi var också med påen segeltävling men L'Escargot är långsam såvi kom sist men vi vann 13 backar öl och fick bättrevinst än de andra. L'Escargot kom med i internationella segeltidningar.

Anders hoppade ju av L'Escargot i San Francisco 1990. Tankenvar att han skulle skaffa en motorcykel och ta sig till Centralamerikamen kärleken och äktenskapet gjorde att planerna ändrades.Äktenskapet sprack och han är numera gift med Lianasom han har dottern Disa, ett och ett halvt år, med.

Ett namn i branschen

Anders lever familjeliv, tävlingsseglar varjefredag, har firman Swedish Marin och monterar el och kylskåpi båtar. Han berättar att det är mycket som ärannorlunda i USA. Där är man beredd att betala förallt. När de byggde L'Escargot kunde de få båtenlackad mot en flaska whiskey. Många ställde upp ochhjälpte dem. Nu är det pengar som gäller.

Anders blir tyst en stund.

- Jag har aldrig varit så stilla som nu, sägerhan.

Men han har blivit ett namn i branschen och reser runt i jobbeten del. Men reslusten har alltid funnits där. Innan L'Escargot-äventyrethade han bland annat jobbat som elektriker i Irak mitt under kriget.Det är mötet med människorna och kulturerna hangillar.

- Man växer. Jag hoppas kunna föra lärdomenvidare till barnen.

Ricky träffade han på krogen för ungefär20 år sedan. Ricky hade redan börjat bygga båtenoch Anders gick sysslolös efter en knäoperation. Hanhakade på. Drömmen om Västindien hägrade.

- Men långsegling är inte för alla. Man måstevara öppen för allt och lite knäpp. Jag har settmånga i USA som seglat iväg men de kommer tillbaka.Det krävs mycket hårt arbete.

Ny båtrust

Han får samma fråga som Ricky. Ärdu på väg hem nu?

Det är då han berättar att han hållerpå att rusta en båt, större än L'Escargot.Intill håller Rickys bröder på att rusta en annanbåt.

- Jag funderar på att flytta tillbaka till Sverige.Min fru vill det och jag vill inte att min dotter växer uppdär vi bor nu. Är man ung och duktig är USA ettbra land men inte för en som är gammal och sjuk.

Frågan är vad han skulle göra i Sverige. Hanär van vid ett fritt liv.

- Jag får väl dra kabel på Korsnäs,säger han med ett leende.

Åtminstone i tanken är han alltså påväg hem. Naturligtvis kommer flytten i så fall attske per båt. Något annat är inte tänkbartför en äventyrare.

Tilläggas kan att Ricky och Anders bara träffatsen gång sedan 1990 och det var i november i fjol.
Annons
Annons
Annons