Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Fiskens vän får 50 lax

+
Läs senare
/
  • Mitt i Testeboån - det är världens som ligger Bernt Moberg varmast om hjärtat.
  • 2005 visade Bernt Moberg upp ett exemplar av flodpärlmusslan ur Testeboån. De avlånga musslorna står på högkant i sandbotten och oftast i smågrupper på fem till tio djur.- De verkar ha någon form av dragningskraft till varandra, säger Bernt Moberg.
  • Matlagning är ett stort intresse och 2007 blev den egenfångade gäddan till fiskburgare på GD:s matsida.
  • 2001 togs den här bilden som våra läsare känner igen. Bernts vinjettbild togs vid samma tillfälle som flugfisket.

Bernt Moberg har svårt att tro att det är sant. Han har blivit utsedd till den första stipendiaten från Sven Löhmans flora- och faunafond. Som en naturbevakare i samma anda får han 50 000 kronor. – Visst känner jag många naturnördar, men jag hade ingen aning om att det här stipendiet existerar. Jag blev både chockad och glad.

Bernts inriktning har varit fisk men ju mer han håller på desto mer ser hur allt hänger ihop.

– Jag har fått nån jäkla vision att vi måste kämpa för ett levande vatten och vara rädda om våra arter, allt från småkryp och snäckor till fisk. Och nu har det hänt något med siken. Alla pratar om laxen och torsken, men siken har plötsligt bara försvunnit. Det är ruskigt!

Bernt har precis varit på Vattendagarna i Bollnäs och kan prata hur länge som helst. När han var ung tyckte han att fiskevård var en enkel match, men ju mer kunskap han får, desto mindre inser han att han vet. Samtidigt blir det bara roligare och mer intressant och nu finns en helt ny myndighet, Vattenmyndigheten som ska ansvara för EU:s direktiv om en god ekologisk status i alla vatten.

Intresset började redan när han som liten fiskade med morfar i Oslättfors. I Testeboån förstås. Han var bara fem-sex år och varje gång han fick napp förde han spöet som en lyftkran bakåt till morfar som tog av fisken och agnade på nytt.

– En gång fick jag en stor abborre som sprattlade så häftigt att morfar tappade taget, minns Bernt och ler. Fisken studsade utför slänten och ner i vattnet igen och jag blev så arg att jag slängde mitt spö i vattnet. Att fiska är en allvarlig sak.

När Bernt var åtta år gick hans morfar bort, men deras gemensamma passion för fiske kom att prägla honom resten av livet. Han fortsatte att fiska, både ensam och med kompisar, i skogen och mitt i stan. Att få en rekordfisk på kroken lockade starkt. Men naturkänslan, att bara cykla rakt ut i skogen gärna tidigt på morgonen, ta med en matsäck, göra ett läger och kanske se något vilt djur drog minst lika mycket. Det hände att Bernt tog med fisk hem till mamma, men gott tyckte han inte att det var.

– Särskilt inte sötvattensgäddor, säger han och grimaserar. De smakar dy. Nu för tiden älskar jag fisk och äter gärna gäddor, fast de ska helst vara fångade i havet.

Han gick på skogsbruksskolan i Ljusdal och började jobba inom skogsindustrin. Varje sommar åkte han på fiskesemester till fjällen. Han började även gå på matlagningskurser med inriktning på fiskrätter.

Efter tio somrar på fjällsemester bestämde han sig för att göra något annat. Han ville prova ”fish and chips” i dess rätta miljö och bokade en resa till England.

Det blev ett lyckat drag för Bernt, på en pub i London mötte han Lena. Hon hade stor förståelse för fiske, hade pimplat mycket under sin uppväxt i Kiruna och jobbade med att sälja hudvårdsprodukter. Då bytte Bernt från skogen till Lenas firma han också.

– Fast jag var mest på lagersidan, förklarar han leende.

De byggde hus i Forsby och hamnade nära den å i världen som ligger honom närmast om hjärtat. Han gick med i föreningen Flugfiskarna som engagerade sig stort i att vårda Testeboån. Sven Löhman skrev om projektet flera gånger i Naturrutan i Gefle Dagblad.

– Jag träffade aldrig Sven men jag läste hans sidor i tidningen och det var verkligen skitkul när det stod något om oss!

Sedan dess har han fortsatt sin kamp och försäkrar att mycket har blivit bättre. När han var liten gick det inte att äta fisk från Gavleån. Vid fisketävlingar måste det alltid finnas hinkar med rent vatten så att deltagarna kunde tvätta av sina händer. Om någon ramlade i skulle man helst åka till sjukhuset.

Nu är det riktigt fint vatten i Gavleån och fritt fram att äta fisken. Det är tillåtet att fiska för alla som vill, utom två månader på vintern. Men man måste hämta ett fiskekort för att få kunskap om vilka regler som gäller.

Engagemanget för levande vatten har förändrat Bernts förhållande till själva fiskarna. Han fiskar aldrig där det är ont om fisk, behåller inte en fisk som han inte tänker äta upp eller som inte är tillräckligt stor. Dessutom undviker han medvetet att ta i dem, för att inte det livsnödvändiga slemskiktet ska bli skadat. Han har utvecklat en teknik där han knixar loss kroken direkt ovanför vattnet. För så liten kontakt och påverkan som möjligt.

– Jag har valt att fiska och att äta fisk, säger Bernt. Men jag känner en stor respekt för fisken som en levande varelse och vill inte plåga den i onödan.

Den fisk han väljer att ta upp har han blivit en hejare på att laga till. När Lena har väninnor hemma på fest brukar hon alltid be Bernt att laga fisksoppa. Den innehåller en särskilt god kryddblandning som han har hittat från Krusmyntagårdens Örtagård på Gotland.

– Sen får jag hålla på och skicka receptet till alla efteråt, säger Bernt med nöjd min.

Att han nu ska få stipendium för sitt engagemang har han svårt att förstå. Att han dessutom får en nätt summa prispengar känns ännu mer overkligt. Men han känner sig manad att kavla upp ärmarna och sugen på att skriva mer för att nå ut.

– Jag har länge drömt om en båt med vagn som jag kan åka runt och lägga i lite överallt. Som en flytande redaktion.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons