Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävles brandstation – följ med på en rundtur i en unik byggnad som fyller 125 år

Gävles brandstation är den äldsta brandstationen i Sverige och den första som byggdes för sitt ändamål. Byggnaden är fylld av arkitektoniska finesser men också av nostalgi. GD fick en guidad tur i källargångar, i före detta paradvåningar och ända upp i tornen.

Annons

– Undrar vem som slagit i de här spikarna? De är gediget gjort i alla fall.

Räddningstjänstens utbildningsansvarige, Håkan Åkerblom, fingrar på några stora spikskallar i det grovhuggna virket intill en taklucka. Han kommer troligen aldrig att få svar på sin fråga. De som byggde den vackra brandstationen på bara ett och ett halvt år är inte omskrivna. Desto mer uppmärksamhet fick arkitekten bakom huset, Ferdinand Boberg.

Gävles brandstation, Sveriges äldsta, fyller 125 år. Ovanför målningen till höger i bild syns en ljusare del där brandmästare Sven Rohlén hade sin balkong.

Nu fyller den unika brandstationen 125 år. Det kan vara det sista jubiléet räddningstjänsten har i huset eftersom det finns planer på att flytta stationen. Firar gör de bland annat med öppet hus.

Håkan Åkerblom, utbildningsansvarig på Gästrike Räddningstjänst, guidar runt i stationshuset.

Det var den förödande stadsbranden 1869, då bara murstockarna stod kvar i norra delen av Gävle, som gjorde att myndigheterna fick sig en tankeställare. Planerna på en helt ny brandkårsorganisation började ta form. Tidigare hade tornväktare blåst i sina lurar när det osade hett. Brandvakterna rekryterades med tvång så intresset för yrket var troligen inte så stort.

1885 kom beslutet från stadsfullmäktige - en brandstation skulle byggas. 1888 bestämdes att stationen skulle ligga vid Östra salutorget, det som idag heter Hamntorget på Norra Fältskärsgatan.

Gävle stad sköt till 65 000 kronor till bygget. Slutpriset för Ferdinand Bobergs skapelse blev lite dyrare än så, 100 000 kronor. Stationen stod klar 1891 och brandkåren med sina 16 man, tolv slangkärror, en 16-mans slangspruta och en ångspruta, kunde flytta in den första juni. Tre nya hästar införskaffades i samband med flytten.

Så här såg brandkårens bemanning ut i slutet av 1800-talet.

Här är en del av räddningsstyrkan anno 2016. Från vänster syns Daniel Holmström, Emil Bergman, Emelie Norling, Mathias Eriksson, Joel Paavola, Thorbjörn Jonsson samt brandinspektörerna Anders Andersson och Håkan Hjelm. Längst till höger Håkan Åkerblom, utbildningsansvarig.

Ferdinand Bobergs förslag hade ratats ett antal gånger. Brandstationen var, som en tidning skrev, ”onödigt vacker och dyr”. Men till sist gick uppdraget alltså till den nästan 30 år gamla men ännu okände stockholmaren, Ferdinand Boberg, född i Falun.

Huset var unikt redan då det byggdes eftersom det var ett av de allra första husen i jugendstil i Sverige. Det sparades inte på detaljer. Huset är byggt i råhuggen och slät sandsten med inslag av tegel. Ovanför dåvarande entrén finns en målning föreställande Gävles rådhus med snirkliga vattenslangar riktade mot huset, en påminnelse om att rådhuset var nära att gå förlorad under stadsbranden.

Ovanför det som förr var entrén finns en målning föreställande Gävle stadshus. På var sida syns snirkliga brandslangar. En påminnelse om att stadshuset var nära att gå förlorat vid stadsbranden 1869.

Huset liknar en medeltida borg med sina torn och runda valv. Under taket finns en fris sammanfogade av x. X blev något av Bobergs signum och återfinns även i Centralpalatset och på gasklockorna på Brynäs.

Onödigt vacker, skrev en tidning på den tiden. Idag kan man bara förundras över alla utsmyckningar och med vilken skicklighet brandstationen är byggd.

Brandstationen är byggd av sandsten, granit och tegel.

Överallt går det att hitta vackra detaljer som till exempel det rundade teglet vid takplåten.

Runt varje fönster finns något att titta på och förundras över. På bara ett och ett halvt år byggdes den speciella byggnaden.

Då, 1891, när Sveriges första riktiga brandstation togs i bruk, hette brandchefen Otto von Malmborg. Han begärde tillstånd för en brevduvestation i huset men hur det gick med den saken är oklart.

Håkan Åkerblom tar oss med till smala, mörka källargångar där nya brandmän testas för cellskräck. I de trånga gångarna ligger lastpallar som lätt kan förvandlas till en hinderbana när det behövs. Det är kolmörkt, lite fuktigt men luktar förvånande nog inte källare.

– Det är tätt, tätt med pålar under grunden, berättar Håkan Åkerblom och tar oss med till ett utrymme där det står en pump.

Det är viktigt att pålarna inte kommer i kontakt med luften för då ruttnar de. Vattennivån under huset måste alltså vara konstant.

– Tänk att de tänkte på det! Det har alltså stått pumpar här i 125 år!

Pumparna har kanske inte alltid sett likadana ut men pumpats vatten har det gjorts i 125 år för att pålarna under huset inte ska ruttna.

I källarens förråd finns mängder av idrottspriser och sportutrustning som samsas med dammiga, gamla sprutmunstycken.

– Alla som går i pension får ett sånt. Då putsas det upp så mässingen skiner och själva munstycket får röda ränder, säger han och visar.

Mängder av idrottspriser samsas i källarförråden.

De finare och äldre idrottspriserna finns bakom glas.

När brandmännen pensioneras får de ett gammalt sprutmunstycke i gåva. Då är mässingen polerad och skinande.

Vi tar oss vidare till det som en gång i tiden var tvättinrättning med kolintag. Numera är rummet under södra tornet mest för fest och gemenskap.

I den gamla tvättinrättningen hänger en gammal rock och en hjälm som påminner om gamla tider.

På bottenvåningen skiner solen in genom de gigantiska fönstren som vetter mot centralstationen. Där fanns förr hästarna och senare brandbilar. I mitten av 1970-talet byggdes brandstationen om. Utrymmet blev bland annat lunchrum och tv-rum, stången som brandmännen åkte på försvann och huset byggdes till på baksidan för att ge plats åt brandbilarna.

1974 rullade brandbilarna fortfarande ut från se stora valven.

Vi tar oss upp för de ganska branta trapporna i husets södra del. Passerar porträtten av förste brandmästaren Otto von Malmborg med den stränga blicken och de många medaljerna och hans efterträdare Reinhold Reinecke.

Otto von Malmborg, brandmästare mellan 1890-1919.

Reinhold Reinecke var brandmästare 1919-1938.

Från början bodde brandmästaren i en paradvåning längst upp i huset. Ovanför honom på taket syns den "röde hanen" i plåt, en symbol för elden. I våningen under brandmästaren bodde vice brandmästaren. Manskapet och stallarna hade sina platser ut mot gården. Numera finns inte mycket kvar av de gamla lägenheterna förutom de vackra fönstren och de utsirade trappräckena. Sedan 1970-talet är allt ombyggt till vanliga kontorsrum helt utan charm.

De vackra trappräckena finns kvar men annars är paradvåningarna sedan länge omgjorda till charmlösa kontor.

Den röde hanen är en omskrivning för brand. Sedan brandstationen byggdes har den spanat ut över staden.

Vi tar oss till mitten av huset och kommer till gymnastikhallen. De vackra bågformade och runda fönstren har fått gardiner mot solen men det är ingen tvekan om att det här en gång i tiden var en påkostad träningslokal. Bara de utsirade takstolarna är imponerande.

– Då fanns det ringar och en bock, berättar Håkan Åkerblom.

Man kan tänka sig att dåtidens brandsoldater hade gymnastik på militäriskt vis. Idag spelas det mest innebandy i lokalen. Takbjälkarna som går ända ner till golvet har vadderats men orsakar ändå en del skador i stridens hetta.

Via några förrådsrum, som säkert hade någon annan funktion en gång i tiden, tar vi oss vidare till slangtornet i den norra delen. Här är trappan fortfarande i trä med järnskoning, Trots alla år som gått och alla kängor som måste ha trampat på fotstegen för att torka slang eller hissa flaggan, är både trappa och räcke i mycket bra skick.

Den vindlande trappan går upp till slangtornet.

Det blir smalare och mer vindlande ju närmare toppen vi kommer. I tornets tak går träribborna ut som i en solfjäder men inga spår syns av slangtorkningen.

– Jag skulle tro att de hade slangar som var 25 meter och de var gjorda i ett material som ruttnade om de inte torkades.

Nu hänger den svenska flaggan på tork under taket men för övrigt upptas det mesta utrymmet av ventilationsanordningar.

En kort stege av träribbor leder ut till balkongen i torntaket. Utsikten är vidunderlig. Nästan hela Gävles takåsar och en del av havet syns. Förr gick det att se Lillån och alla små båtar som trafikerade ån men numera är det biltrafiken som brusar.

Förr var det bruset och sorlet från Lillån som hördes. Nu är det trafikbrus.

Rundturen är över och vi tar oss tillbaka till lunchrummet. Där sitter pensionärerna Arne Öberg, Odd Kläringe och Mats Andersson. Varje tisdag träffas pensionärerna på stationen, gymmar, fikar och pratar gamla minnen.

– Vi har den vackraste och snabbaste brandstationen, säger Mats Andersson och syftar på den tid då Sven Rohlén var brandmästare.

Rohlén byggde en balkong till brandmästarlägenheten men blev också känd för att anställa duktiga idrottsmän. Under hans tid, 1938-1968, jobbade bland andra friidrottarna Gunder Hägg, "Guld-Henry" Eriksson och Gösta "Sågmyra" Bergkvist på kåren.

Arne Öberg, Odd Kläringe och Mats Andersson är några av de pensionärer som regelbundet besöker brandstationen för att gymma, fika och prata gamla minnen.

Mats Andersson började på brandkåren 1960, Odd Kläringe 1974 och Arne Öberg 1971. Arne minns bland annat branden på sågverket i Norrsundet i augusti 1993 då brandkåren höll en övning som gick snett. Röken och hettan var enorm.

– Vattnet i havet liksom reste sig av värmen.

Arne jobbade bland annat på ambulansen som förr fanns på brandkåren.

– Men bara för olycksfall. I samband med ombyggnationen 1976, flyttades ambulanserna till sjukhuset.

Ett annat minne som Mats har är alla bockar de byggt.

– 1966 byggde vi den första bocken. Vi stod på helgerna och knöt halmmattor.

Självklart har de varit med om dödsfall och svåra tillbud men sånt vill de helst lägga bakom sig. De kommer hellre ihåg kamratskapen, att de kunnat visa sig både starka och svaga tillsammans.

– Förr jobbade man 24 timmar i sträck så man blev sammansvetsade. Men kunde rökdyka och bli helt slut. Man duschade och fikade och kanske man höll varandra i handen och grät, berättar Mats Andersson påtagligt rörd när han tänker på alla stunder tillsammans med kamraterna och alla svåra olyckor.

De hoppas fortfarande att brandstationen ska få vara kvar. Om den inte blir det vill de i alla fall ha ett rum i huset så de kan fortsätta träffas och prata om alla minnen de samlat på sig genom åren.

– Men de gamla historierna vi berättar är olika för varje gång, säger Mats och får Odd och Arne med sig i ett befriande skratt.

Gävles brandstation är så speciell att den 1999 fick bli frimärke.

FAKTA

1891 fanns tre hästar, 16 brandsoldater, en spruta och en stege som kunde förlängas.

1896 tillverkades tre enkla rökskyddsapparater på brandstationen. Det gjorde att brandsoldaterna kunde gå in i rökfyllda rum. Antalet brandskåp utökats till 23.

1901 var instruktionerna att manskapet skulle utgöras av 18 man av vilka nio skulle vara ogifta och nio fick vara gifta. Gifta sig fick de inte göra utan brandchefens medgivande.

1903 togs fyllkärran i bruk inte mindre än 189 gånger och ytterligare en häst inköptes.

1909 fick brandkåren sin första brandautomobil av märket Vinton. 1917 infördes titeln brandman och 1918 körde brandkåren stadens epidemivagn 212 gånger för att hämta spanska sjukans offer.

1919 fick brandkåren sin andra brandbil, en Scania –Vabismed motorspruta.

1928 hade ytterligare en bil köpts in och nu gjorde brandkåren sig av med sina sista hästar.

1946 inköptes en ny brandbil med radioutrustning.

1952 övertog brandkåren ambulanserna.

1955 anlitades för första gången grodmän från Gävle brandkår.

1966 bestod brandkåren av brandchef, vice brandchef, brandingenjör, fyra brandmästare, sju brandförmän, 28 brandmän. Dessutom fanns deltidsanställda brandmän. Brandchefen hade tre breda guldgaloner på ärmen och tre murkronor och på axelklaffarna. Brandmästaren hade två guldgaloner medan brandsergeanten och korpralerna hade blåa och gula band på kragen.

I slutet av 1960-talet fanns planer på att flytta brandstationen till Marielund men planerna sprack 1970.

I mitten av 1970-talet byggdes stationen om och moderniserades. Vagnhallen blev matsal och dagrum. Brandbilarna fick garage på husets baksida. Ambulanserna flyttades 1976 till sjukhuset. För första gången fick personalen egna skåp för omklädning.

1992 fick brandförsvaret en ny stegbil som nådde 30 meterupp. Det innebar att de kunde nå till den näst högsta våningen på höghusen på Söder.

Brandman Jan-Olov Nyman testar den nya maskinstegen.

Gästrike Räddningstjänst bildades 1 januari 1994 som ett kommunalt förbund. I förbundet ingår Gävle, Sandviken, Ockelbo, Hofors och Älvkarleby kommuner.

�?

Annons
Annons