Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Hos Asta i Strömsbro fick krigsbarnet Kristina ha roligt

+
Läs senare
/
  • Det är något speciellt mellan Kristina Rothe och Asta Lundqvist. Inte bara att Asta är Kristinas svenska mamma, det finns något mer - humor, värme och intresse för andra människor. Foto: LASSE HALVARSSON

Kommer du ihåg den där gången när jag hamnade under bilen, frågar Kristina Rothe och stryker Asta Lundqvist ömt över armen.
- Nej, jag börjar bli så gammal, svarar Asta.
Asta har hunnit fylla 90 år.

Och minnet kanske sviker ibland men det är ändå mycket hon minns från tiden då Kristina kom som krigsbarn från Finland.
Det hade varit ett stort bombardemang i området där Kristina och hennes familj bodde i Helsingfors. Hennes föräldrar fruktade det värsta och bestämde sig för att skicka Kristina, som då var tre år, till Sverige. Med på resan följde också två bröder och en syster. De äldsta bröderna och den yngsta, som bara var ett år, fick stanna kvar hemma.
- Jag kom till Kungsbäck den 24 februari 1944. Vi åkte tåg via Haparanda till uppsamlingsplatsen i Kungsbäck, minns Kristina och rösten avslöjar bara svagt hennes finlandssvenska ursprung.

Hennes mamma hade sagt åt brodern Björn, som då var åtta år, att ta hand om sina syskon. Björn kunde inte sova under resan. Han samlade alla syskon i samma säng och höll sig vaken för att hålla koll på dem.
Björn och systern Birgitta kom till olika familjer i Hagaström. Brodern Bengt hamnade i Skåne och Kristina fick bo i Strömsbro hos Asta som då hette Krig i efternamn.
- Det var ett himla liv på uppsamlingsplatsen. Barnen grät men inte Kristina. Hon sov. När jag frågade om hon ville följa med mig sa hon jaa, berättar Asta.
Kristina kläddes i fina kläder men strumporna var knallgröna.
- Jag tyckte inte vi kunde ta bussen när hon hade de strumporna så det blev taxi, säger Asta och skrattar.

Redan dagen efter skrev Asta ett brev till Kristinas föräldrar och berättade att lilla Kristina kommit fram och att hon fanns i Strömsbro på Skolgatan. I nästa brev skrev hon att de hälsat på Björn och Birgitta.
Kristina har sparat vartenda ett av alla de brev som Asta skrivit till henne och hennes föräldrar. Och de håller fortfarande kontakten efter 60 år.
Minst fyra gånger per år hälsar hon på Asta som numera bor i Stigslund och varje gång Kristina är ute och reser, vilket hon ofta är i sitt jobb som exportchef i textilbranschen, skriver hon en hälsning.

Asta tvekade aldrig att ta hand om ett krigsbarn. Hon hade själv fått en dödfödd flicka bara ett par månader tidigare och var barnlös. Flera av hennes grannar i Strömsbro hade tagit hand om barn från Finland. Många av barnen kunde inte svenska.
- En gång mötte vi en kvinna med ett barn som bara grät och sa ett ord på finska hela tiden. Kvinnan förstod inte så jag frågade Kristina vad hon sa. Kissnödig, blev svaret, säger Asta och skrattar åt den tragikomiska händelsen.

Kristina blev kvar hos Asta tills hon var sex och ett halvt år.
- Det var en lycklig barndom, säger Kristina och ler kärleksfullt mot Asta.
Asta sitter finklädd i soffan och ler tillbaka. Det märks genast att det finns ett alldeles speciellt band mellan de två.

Men ingen ska tro att det var en lugn tid med Kristina i huset. Den lilla treåringen gjorde sig snabbt känd i hela Strömsbro.
Hon började med att ställa sig på Skolgatan och fråga alla förbipasserande vad de hette. Vid ett annat tillfälle lekte hon och bästa kompisen Gunnel att deras dockor fått mässlingen. Asta fick skrubba ren dockorna från prickar efteråt.
Asta plockar fram några böcker. Hon har skrivit korta texter och ritat härliga bilder till en del av flickornas upptåg. Annat har hon sparat i ett fotoalbum. Där finns bilder från utflykter, från när Kristina lärde sig åka skidor och bilder på alla Kristinas kamrater.
Asta älskade att måla och Kristina berättar att huset där de bodde hade ett gammalt utedass. Det användes inte längre så Asta och Kristina förvandlade det till en butik. Asta målade och gjorde fint.
- Ibland målade Asta om väggarna i köket också. Det kunde vara blommor, tallrikar eller glada korvar på väggarna. Jag tror hon målade om minst tio gånger.

På vinden hade Kristina lekstuga och i en del av huset bodde Astas moster Betty som kom att bli som en mormor för Kristina.
- Det var tokigt och spontant.
Asta hade en tobaksaffär på Fabriksgatan. Den gatan var asfalterad medan de andra gatorna i Strömsbro var grusade. Så när Kristina fick ett par träskor sprang hon hela Fabriksgatan bara för att höra klappret.

Så var det den där historien om när Kristina blev påkörd.
- Jag tävlade utanför tobaksaffären med en kamrat om vem som kunde springa snabbast över gatan. Plötsligt låg jag under en bil och blödde förskräckligt. Asta hade en ny vit blus som blev alldeles röd. Kristina hade slagit i bilens stänkskärm och fick åka till sjukhuset och sy. Hon hade också fått hjärnskakning.
- Den första av sju, säger hon spjuveraktigt.
Lite vild var hon men hon hade hamnat hos en fostermamma med humor så några dispyter blev det aldrig.
- Ser du att vi liknar varandra, säger Kristina och håller fram ett kort på sig själv, Asta och mormor Betty.
Och det är bara att hålla med.

När Kristina var fem år dog Astas make Alfred. Han hade varit inlagd på sanatorium under större delen av Kristinas vistelse hos Asta.
Ett och ett halvt år senare, i augusti 1947, åkte Kristina hem till Helsingfors igen.
- Jag var så inställd på det och vi hade redan bestämt att vi skulle ses igen, säger Asta om avskedet och får det att låta enkelt.

Men i ett brev till Kristinas föräldrar skrev hon: "Jag törs inte tänka på den dag när vi skall lämna Kristina, de kommer att bli en sorgens dag för oss, men de måste väl gå de också, som mycket annat här i livet."
Asta hade hela tiden förberett Kristina på vad som skulle komma och inte gett henne några falska förhoppningar om att hon skulle få stanna. Visst blev det tomt där hemma i Strömsbro. Men Asta hade hittat en ny man. Hon gifte sig och blev fru Lundqvist.
När Kristina transporterades tillbaka till Finland med ett lastfartyg hamnade hon ensam på stationen. När de ropade upp henne fick hon se en kvinna som hon kände igen hakan på. Det var hennes mamma som hon alltså inte sett på tre och ett halvt år.
Väl hemma nickade en bror hej och så var det inte mer med det.
Från att ha levt som ensamt och ompysslat barn hos Asta fick hon nu
trängas med sex syskon och två vuxna i en etta. Tanken var att Kristina skulle komma till Gävle redan året efter men hennes familj hade inte råd. Hon längtade tillbaka till Sverige men fick vänta tills 1950 då Asta och tant Betty bekostade hennes resa. Asta hade då tre söner, Mats, Ulf och Ove födda mellan 1948 och 1950.
Kristina reste med sina syskon Björn och Bengt som också hälsade på sina fosterföräldrar. Hela sommaren var Kristina i Sverige.
1952 kunde Kristinas föräldrar bekosta resan och hon fick fira sommarlovet i Sverige igen.
1954 sätter Kristina satte in en annons i Gefle Dagblad. "13 årig barnkär flicka önskar plats i familj". Hon fick jobb i Hille.
Hon fortsatte att komma så ofta hon kunde.
- Asta är min sommarmamma, säger Kristina ömt.

Kristina har fortsatt att komma tillbaka även som vuxen. Hon har två hemländer.
Nu är hon gift sedan 40 år med Robin som också han varit krigsbarn i Sverige. Tillsammans har de fyra barn. De två äldsta är adopterade vilket inte var något konstigt för någon av dem.
- Sen lärde vi oss göra dem själva, skrattar Kristina.
Asta har träffat hela Kristinas släkt och naturligtvis känner hon Robin väl.
- Han är mycket trevligare än jäntan, säger Asta och ler pillemariskt mot Kristina.

Det går inte att ta miste på värmen och humorn i Astas och Kristinas förhållande men naturligtvis fick inte alla krigsbarn en så rolig och omtänksam fostermamma som Kristina.
Brodern Björn fick till exempel jobba en hel del på en bondgård trots sina åtta år. Andra barn talade bara finska och blev inte förstådda. När de lärt sig svenska och glömt finskan var det dags att åka hem till de finsktalande föräldrarna. Åter andra fick löften om att få stanna i Sverige men löftena bröts.
Men för Asta och Kristina är det bara glada minnen.
- Minns du när du lärde dig cykla och inte kunde bromsa.
- Kommer du ihåg när vi skulle hälsa på dina kusiner och jag sa att du inte fick berätta om permanenten och att du längtade hem. Det första du sa var att du längtade hem och att du permanentat dig.

MONIQA SWÄLAS
026-15 96 28
moniqa.swalas@gd.se
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons