Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

I Shemenski har tiden stått stilla

I skuggan av ett krig

Malinki! Malinki! Kvinnan pekar på revan i barnbarnetsjoggingbyxor och på sina egna trasiga skor.

- Malinki? Dåligt, ja!

Mina knappa kunskaper i ryska räcker inte långti byn Shemenski. Jag har badat i kvinnans rökbastu och nuföljer hon mig till bussen.

De hittills så gemytliga försöken till konversationförbyts i något oklart hotfullt.

Framför mig i gruset spottar barnbarnet, en pojke i tioårsåldern.

Vad hände? Vad har jag gjort? Är det plastkassarnajag släpar på? Vet de om att de innehåller kläder?Men dem ska jag ju ge till den där fattiga niobarnsfamiljen.

Vi fortsätter längs byvägen, men nu finns detohjälpligt ett avstånd mellan oss.

Vid bussen har byborna samlats. I hopp om att smulorna frånden rike mannens bord ska falla över dem?

Jag frågar en av medresenärerna att var ärnu den där fattiga familjen jag skulle ge kläderna till?

- Mamman var ju här alldeles nyss, säger han, ochtittar sig omkring. Där!

Jag ursäktar mig för min ledsagerska och rusar efterniobarnsmamman med mina kassar, som hon tackar för med enkindkyss.

Hjärnan arbetar för högtryck. Vad ska jag gemin ledsagerska? Hon har redan fått kaffe och tvål.Har jag någonting i bussen? Joggingskorna!

Jag lägger dem i en plastkasse och lämnar övertill henne.

Hennes blick är frostigt bister när hon avmättsäger: Spasiba!

Där var det slut med den vänligheten!

Jag förstår henne. Det är inte lätt attleva i fattigdom. Visst kan det kännas orättvist attden som arbetar och försöker göra rätt försig, blir utan, när den som kanske slarvar och slösar,öses över med gåvor.

Obehaget värker i magen, när vi lämnar byn.Varför blev allt så fel?

Under kriget var Shemenski centralort för det finlandssvenskaregementet IR61. Jag hade sett fram emot att komma hit.

Och visst har jag gått på samma grusvägarsom mina morbröder, och badat i samma sjö, kanske tilloch med i samma rökbastu. Bara ett stenkast ifrån fannsruinerna efter den kyrka, dit soldaterna kommenderades påsöndagarna. Ett välkommet avbrott till livet i skogarna,även för de mindre kyrksamma.

Jag känner inte till shemenskibornas inställningtill de finländska soldaterna - ockupanterna. Däremottror jag att vi sentida besökare lyckades skapa oreda ochosämja i byn den korta eftermiddag vi tillbringade där.

Vi förstod inte ens att bjuda husbonden på vodkamed skruvkork, när vi trakterades med te och piroger i hanshem. Han satte sig demonstrativt stirrandes ut genom fönstretmed ryggen vänd mot oss. Annat var det kvällen innanmed de andra som visste vad som gäller. Då åktetill och med gitarren fram.

Obehaget växer. Jag blundar. Ser framför mig hurvi privilegierade besökare med förväntansfullaögon delar ut våra avlagda, kanske till och med trasigakläder, och förväntar oss möta tacksamhet.

Det skulle inte förvåna mig om shemenskiborna spottadeefter oss.
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons