Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag vill veta hur det går för folket i Kosovo

/
  • Foto : NIKLAS MALMQVIST\nFramåtblick. Fick Gustav Karlberg titta in i framtiden skulle han vilja veta hur det ska gå för folket i Kosovo. Blir det ett lyckligt slut på konflikten?\n

HEMMA FRÅN KOSOVOEfter sju månader i den femte bataljonen i Kosovo, KS05, är Jens Börjesson, Hasse Johansson och Gustav Karlberg hemma igen.Gefle Dagblad träffade dem på plats i Kosovo i mars i år. Nu möter vi dem igen för en sammanfattning av upplevelserna i det krigsdrabbade landet.Erfarenheterna skiljer sig åt men gemensamt för Jens Börjessons, Hasse Johanssons och Gustav Karlbergs upplevelser är att de gärna hade gjort mycket mer för befolkningen än vad uppdraget tillät.

Annons
Gustav Karlberg har bytt Spy bar i Kosovo mot Brända Bocken i Gävle. Den gröna uniformen, det kortklippta håret och ordergivningen är borta. Nu är han lite långhårig och semesterklädd i shorts och tröja men på fötterna har han fortfarande kängor.

- Det var inte så stort att komma hem. Jag gick fort in i matchen igen och efter någon dag var allt som vanligt igen. Men jag hade hunnit bearbeta det innan.

Gustav hade ansvar för kontakterna med byledare, präster, organisationer och civilbefolkningen i och omkring byarna Övre och Nedre Slivovo. Ofta fanns han vid posteringen, kallad Spy Bar, mittemellan byarna.

- Jag saknar de jag jobbade med och lokalbefolkningen. Man byggde relationer men för mig var det en kort period i mitt liv medan de lever kvar i det.

Gustav hade till uppgift att hålla kontakt med befolkningen i byarna i hans område. Ville de något var det till Gustav eller någon av patrullerna de vände sig. Ett ofta intensivt arbete.

- Det kunde vara allt från superakuta sjuktransporter till abstrakta samtal om demokrati. Vi skulle ju utveckla Kosovo till en demokratisk provins av Serbien.

Gustav var också ansvarig för underrättelsetjänsten och skulle göra allt från att kartlägga direkta hot mot förbandet till att ta emot tips om hur befolkningen reagerade vid valet som hölls i höstas.

- Vi gjorde definitivt en insats, på många olika plan. Vi hade till exempel som mål att ingen skulle frysa ihjäl i vintras och det målet klarade vi. Sen är jag övertygad om att om Kfor, Kosovo force, inte varit där hade nog inte serberna varit kvar i Kosovo.

Det gick inte att hjälpa alla som ville ha hjälp. Ofta fick Gustav säga nej.

- Jag har gott samvete utifrån min roll. Visst var det jobbigt att säga nej men vi hade inte mandat att göra mer.

Gustav tycker inte att han förändrats efter uppdraget.

- Jag var medveten om vad jag gav mig in på men jag har lärt mig mycket. Jag har större respekt för andra kulturer nu. Jobbar man utomlands en längre tid finns alltid risken för rasism för att de gör saker på ett annat sätt. För mig var det snarare tvärtom. Det är ett annat samhälle på gott och ont. De löser till exempel konfliker på ett annat sätt vilket framgått, säger Gustav och syftar på alla oroligheter som varit.

- Jag har också lärt mig att jag inte förstår konflikten på Balkan. Det finns hundra förklaringar. Intellektuellt förstår jag men inte emotionellt. Det är en besvikelse.

Det är svårt för Gustav att plocka ut någon speciell händelse som gjort intryck. Efter en stunds funderande är det i alla fall en han vill berätta om.

- Det var en serbisk man vars traktor brann. Den stod i ett uthus. Troligen hade någon förstört bensinslangen och tänt på. Han bodde i utkanten av den serbiska enklaven. Ingen greps för branden men man kan misstänka en etnisk konflikt. Det är inte ovanligt att hota serberna så att albanerna kan köpa marken. Mannen var mycket upprörd och desperat. För honom var det ett hot. Skulle han våga bo kvar eller inte och traktorn var hans försörjning. Det var också en desperation från vår sida. Skulle han flytta kanske fler följde efter. Vi kunde inte köpa honom någon ny traktor men UNMIK, United mission in Kosovo, tog det på allvar och de funderade på att ta pengar ur en fond för att köpa honom en traktor.

Gustav pratar om serbernas utsatthet, om framtidstron som inte finns. Om att ingen vill ta emot kosovoserberna, varken Sverige eller Serbien.

- Utsattheten berör mig. Det är en hopplöshet.
När Gefle Dagblad träffade Gustav i Kosovo arbetade han bland annat med ett återvändarprojekt för serberna.

- Fyra personer flyttade tillbaka, bara äldre, säger han och suckar lite.

- Hoppas världssamfundet har någon strategi för hur det ska fungera i framtiden. Finns det någon plan för Kosovo, undrar han.

Gustav är journalist i det civila men innan han slog sig in på den banan var han yrkesmilitär. Han har inte tidigare varit på mission utomlands.

- Varför jag sökte har jag inte lyckats besvara på något bra sätt än. Men jag har följt utvecklingen inom försvaret passivt och sökt några gånger tidigare men hoppat av. Det var nog nyfikenhet, hur det fungerar.

Om det blir utlandstjänst igen eller inte har Gustav överhuvudtaget inte funderat över men han tror inte på att åka på mission efter mission.

- Man blir frånåkt på hemmaplan. Men det är tveklöst ett minne för livet och jag har haft riktigt, riktigt kul.

Fick Gustav som han ville skulle han titta in i framtiden.

- Jag vill veta hur det går för dem. Blir det ett lyckligt slut?

Gustav har bara varit hemma några veckor men har bytt tempo och kultur och han har hunnit semestra i Sverige med fästmön. Som de flesta andra har saknaden efter nära och kära bitvis varit svår under tiden i Kosovo.

- Man måste ha klart på hemmaplan innan man åker. Många förhållanden spricker. Det var en del som fick åka hem för att reda upp sina förhållanden.

MONIQA SWÄLAS
Annons
Annons
Annons