Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Körde rakt fram - men i dag svänger det


Jean Thorén har byggt många scenerdär andra visat upp sig och sitt. Själv har han alltidstått i bakgrunden. Men nu sticker han fram hakan en liten,liten bit genom en möbelutställning mellan dörrarnatill stadsbiblioteket.

Det är en lustig samling möbler. Ett skåp,en spritpelare, en kista och ett hamburgerbord. Skåpet serut att kunna börja gunga vilken sekund som helst och spritpelarentrippar nästan iväg på spinkiga ben.

Möblerna påminner om Alice i Underlandet.

Jean Thorén har alltid hållt på med trämen mest har det varit lite i skymundan som utställningsteknikeråt bland andra Länsmuseet, Skottes musikteater ochFolkteatern.

Det var åt Länsmuseet han jobbade för femår sedan, då - när livet bara rullade på.Jean bodde i Engesberg i ett litet hus. Sommartid tog han båtenfrån bryggan där hemma och åkte till jobbet vidLänsmuseet.

- Det var råidyll, nära Grummesåpa-reklam.

Men idyllen sprack den nionde april 1996. Jean måddeilla och sjukskrev sig från jobbet. Under dagen tog hanbilen för att åka till apoteket i Strömsbro. Färdentog tvärt slut mot ett träd.

- Ett lärkträd, påpekar snickaren och träsnidaren.Jag hade tur som klarade mig. Jag fördes till Uppsala därjag låg nedsövd i elva dygn. Jag minns ingenting frånUppsala. Två veckor av mitt liv var borta. Jag hade kraschatskallen och fick fyra hjärnblödningar så det varinga väsentliga delar jag skadade, säger han skämtsamt.

Fysiskt repade sig Jean förvånansvärt snabbtmen den mentala biten tog tid.

- Ett tag önskade jag att jag suttit i rullstol i stället.Det fanns ingen förståelse från omgivningen ochinte från mig själv heller. Den känslomässigaapparaten var inte inkopplad. Jag levde nyanslöst och varsom en robot. Det fanns ingen lust men jag gjorde det jag skulle.Hälsade jag på någon måste jag hem eftertvå timmar och bearbeta. Det var energikrävande.

Det tog ytterligare ett år innan bitarna föll påplats. Jean beskriver det om ett stort arkiv som skakats runtoch sedan skulle sorteras.

Men Jean tycker att han kom igenom som en bättre människa.

- Jag tänker mycket men det har ändrats till detbättre. Förr krånglade jag gärna till detmen nu kan jag se saker som de är. Förr plockade jaggärna isär saker för att se hur de fungerade ochsen fick jag inte ihop dem. Nu låter jag bli och konstateraratt de fungerar. Jag har fått en aning om hur stort livetär och måste se till att få ut något avdet. Annars var olyckan meningslös. Jag känner mig frälsttill livet.

Ett drygt år efter olyckan flyttade han in till Gävle.Det blev för ensamt i Engesberg och fler förändringarblev det. Den femte augusti 1999 blev han uppsagd från Länsmuseetpå grund av besparingar. Jean har ramat in brevet i en flagnandeguldram och satt upp på väggen.

- Det är första gången jag blivit uppsagd,konstaterar han.

Brevet hänger på en blåmålad väggi den färgstarka lägenheten där gamla möblermed patina blandats med egentillverkade i okonventionella former.Det färggranna är nästan som en protest mot myndigheterna.

- Jag har aldrig fått bestämma färgsättningen.På länsmuseet tycker man att det är vågatnär man målar grått.

Jean hade tänkt sig att frilansa som utställningsteknikerefter uppsägningen men diverse byråkratiskt trasselgjorde att han började tänka efter och kom fram tillatt han ville något annat. Någon utbildning har hanaldrig skaffat sig men nu blev det Komvux och därefter möbel-och inredningssnickerikurs i Bollnäs.

- Jag tror mer på inbillning än utbildning, sägerhan med ett snett leende.

- Jag har fått göra det jag vill. Möblernapå bibblan kommer från kursen. Jag tänkte läramig följa ritningar på kursen men så kan intejag jobba. Trät är levande och ska jag följa ritningarkan jag lika gärna gjuta i plast. Det är attack- ochspontansnickeri som gäller.

Möblerna är minst sagt originella och mycket spännande.Skåpet, till exempel, är i fanér och mycketlätt. Det var vissa besvär med att kunna öppnaluckorna eftersom överdelen lutar framåt men det ordnadesig sedan Jean fått lösningen till sig i en dröm.Inuti skåpet finns två hemliga fack.

Hamburgerbordet har formen av en djurskalle. Längs enabenet rinner en å av ketchup.

Spritpelaren har en stigbygel. Trampar man på den kommerflaskan upp ur den raketliknande pelaren.

- Den ville bli gjord, säger Jean om spritpelaren.

Det här är Jeans första utställning. Omdet blir flera har han ingen aning om. Han har inte ens funderatut något pris på möblerna om intressenter skullehöra av sig.

- Jag fick ett sånt där SMS heter det väl,från en som ville köpa skåpet.

För Jean är det inte så noga med att synas.Viktigast är att han får jobba med trä. Men manmåste leva också.

- Ja, så jag ska söka jobb på Kinnarps.

Men han har fler planer än så. Han tycker att allabutiker ser likadana ut.

- De måste väl ha en vision? Eller hur?

Får Jean bara chansen vill han gärna snickra tillen och annan butiksinredning. Det enda han saknar just nu ären verkstad.

- Men man kan alltid tälja lite, säger han och lermed ögonen.
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons