Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krigets offer

Annons
GD I KOSOVO 2 (4)

Vi åker förbi Mradordalen, dalgångendär 25 000 flyktingar drevs ner och tvingades stanna i månader.Vi får höra att serberna förstörde och staljordbruksredskap under kriget och att de dumpade kreaturens kroppari brunnarna.

Vi lär oss också att vissa djur är viktigai Kosovo, andra inte. Första brutala mötet med dödandetav det vi kallar sällskapsdjur kom efter en kväll påmässen. Klockan är tio på kvällen och jagär inte speciellt trött, intrycken snurrar i skallen.Får sällskap av en kollega och vi tar en promenad runtcampen som ligger nästan öde, mörk och tyst bortsettfrån mullret från elkraftverken som hela tiden ärigång. På väg mot gästförläggningenser vi flera kollegor och några soldater. Något ärpå gång. De har hittat en hund inne på områdetoch den ska skjutas. Hundar sprider smitta och blir ofta aggressiva.Det händer att hundarna anfaller barn och bilar. Den härhunden verkar snäll men blir stressad av jakten och försökerfly ut bland larmminorna. En mina smäller och hunden rusarvidare. Vi hejar naturligtvis på hunden som tack och lovlyckas ta sig ut genom vakten med livhanken i behåll.

Men det finns en hund som soldaterna inte jagar. Den kallasLoppan och bor i Gracanica.

De övergivna husen

I Gracanica bor serber. Runt byn bor albaner. Föratt ta sig till sina släktingar brukar serberna åkaen speciell busslinje genom albanskt område. Bussen eskorterasav Swebats plutoner. I februari minskades eskorten varpåbussen genast sprängdes.

Kristoffer Larsson, 21 år och servitör frånSandviken, tillhör här nere skyttekompaniet Quebec Limaoch patrullerar bland annat i Gracanica. Han blir vår guidegenom byn. I Gracanica är det livlig trafik på denenda stora vägen och det finns en del strategiska platsersom ska bevakas. Bland annat finns skolan Krail Milutin. Mångaav eleverna stiger på och av bussen vid Petrol Square vilketkräver extra bevakning så det inte uppstår oroligheter.

Petrol Square är ett kapitel för sig. Serberna ochromerna har svårt att få jobb. De har dessutom svårtatt få tag på bensin. Alltså fyller de petflaskormed bensin, parkerar på Petrol Square som inte är någottorg utan en vägkorsning. Så ställer de upp flaskornapå motorhuven och hoppas på köpare.

I Gracanica bor en enda alban, en bagare. Här finns ocksåGula Floden och flera restauranger, bland andra Sea side därdet ofta är festmiddagar. Sea side ligger intill Gula Flodenvilket kan låta romantiskt men Gula Floden är ingenflod utan ett avloppsdike med en gulaktig sörja i botten.

- Det finns alltid något att göra. I gårbråkade blivande poliser i uniform med lokalbefolkningen.På söndagarna är det ofta bröllop och dåhämtas brudgummen i bilkolonn med vimplar och tutar. Förrhade de en ceremoni i en trädgård då de skulleskjuta mot ett äpple men det har Kfor satt stopp för,berättar Kristoffer.

Han och och kollegan upptäcker en Kforbil vid Sea side.Spanska soldater sitter på restaurangen. Kristoffer gårför att prata med dem. Soldaterna får inte vara i varandrasområde utan tillstånd. Hittas de ombeds de vänligenmen bestämt att lämna Swebats område.

Under patrulleringen dyker blandrastiken Loppan upp. Hon haradopterat alla grönklädda. Gun och mig bryr hon siginte ett dugg om där hon följer med hack i häl.Då och då visar hon andra hundar att de ska flyttapå sig. När vi passerar vaktposten vid klostret mitti byn hälsar hon på honom också med självklarmin av äganderätt.

Klostret är för övrigt från 1300-taletoch har starkt symbolvärde för serberna. Då ochdå bombhotas det och därför har Kfor bevakningdär dygnet runt.

Längre österut i Swebats område ligger SpyBar. Där träffar vi Gustav Karlberg, 32-årig journalistfrån Gävle och före detta yrkesofficer. Spy Barär en del av kompaniet Sierra Limas förläggningoch inget häftigt inneställe. Spy Bar ligger mitt emellanÖvre Slivovo där det bor ungefär 50 serber ochNedre Slivovo där det bor nästan lika många albaner.Gustav hälsar glatt på oss kollegor och vill ha detsenaste skvallret från Gävle. Han tar oss med tillen övergiven serbisk by, Milinci.

Före kriget bodde här 16 familjer, tre släkter.Nu finns inget liv kvar. Allt är ödsligt, hastigt övergivetoch plundrat. Vi går försiktigt fram till ett av husen.Tvätten hänger kvar på linan och kokkärlenär prydligt upphängda på väggen vid ugnenutanför förrådshuset. Inne i huset ligger familjefotografiernaunder en krossad fönsterruta. En säng finns kvar ochhögar med kläder. Vi nästan viskar när vipratar med varandra inne i huset, vill inte störa trots atthusets ägare inte kan höra oss.

- Man får en del tankar när man kommer upp hit,säger Gustav och blickar allvarsamt ut över det somen gång var en livlig by.

Det känns kusligt att gå igenom någon annanshem. Det övergavs visserligen 1999 men vi är inte inbjudna.Familjen ser blint på oss från fotografierna och vivet hur de ser ut men vi vet inte vad som hänt dem, var definns nu, vad de fick med sig. Kommer de tillbaka?

Gustav berättar om ett återvändarprojekt.Ingen vet hur många serber som vill tillbaka men mångaserber äger mycket mark i Kosovo. I Serbien, dit de flytt,har de ingenting. Så även om arbetslösheten förserberna är 80-90 procent i Kosovo kan de ändåbruka jorden. Helst vill albanerna köpa upp all mark menserberna stretar emot.

- De är mest de äldre som återvänderför att dö. De yngre är svårare att locka.

Gustav är samverkansofficer och ansvarar för kontakternamed civilbefolkningen i Slivovo. Han har kontakt med byledare,skolor, ambulantor (vårdcentraler) och andra organisationeri området.

- Det är det bästa jobb man kan ha, säger hanstolt.

- Det är lätt att se till att de inte skjuter påvarandra, svårare med det humanitära, säger hanlite senare.

Han berättar att många har försvunnit efterkriget. Anhöriga vet inte om de är döda, flytttill Sverige eller finns någon annanstans.

- Det finns kända massgravar som inte öppnats. Idagundersöker vi en plats som kan vara en massgrav. Men jämförtmed Bosnien var det inte många som dog.

Offer och återvändare

Senare följer Gustav med oss till Jovanca Simic,en gammal serbkvinna som bor i Djukliane, i den yttersta utpostenav serbområdet. Han berättar att kvinnans bådabröder och make mördats under kriget. Brödernaspikades upp på en vägg som hämnd.

I ett hörn av tomten ligger några rester av detsom en gång var ett hus men intill finns en nybyggd huskropp.

Halva köket har fått klinkers och det är pådet lilla utrymmet gumman Simic bor.

- Jag känner mig trygg nu. Soldaterna besöker migoch de startar generatorn åt mig men det är svårtpå nätterna, berättar hon via vår lokaletolk.

Innan kriget bodde det 60-70 personer i byn. Alla flydde ochhon är den enda som återvänt.

- Jag har ingen inkomst. Innan kriget hade vi fyra kor, fyrakalvar, höns och grisar. Nu finns inget kvar. Arbetarna ochmaten kommer från humanitär hjälp. Min familjhyr en lägenhet i Serbien men det är svårt attöverleva där. De flyttar tillbaka hit när husetär klart.

Trots hennes fattigdom bjuder hon på nybakat brödoch honungsdoftande te.

När jag frågar om saker som hänt föreoch under kriget blir gumman högljudd, viftar med armarnaoch får något svart i ögonen.

- Min man gav sitt liv för huset, utbrister hon.

Hon lugnar ner sig och berättar att hon fått ettväxthus och börjat odla grönsaker. Hon var en avde rikaste i byn och äger mycket mark. Här har hon botti 64 år och här ska hon vara kvar. Just här harhon också fött sina två söner och tvådöttrar.

- Allt var perfekt före kriget. Jag förberedde döttrarnaför bröllop.

Gumman är upprörd igen och berättar att honvar borta från byn i två år. När hon komtillbaka var huset bränt och plundrat. Nu hoppas hon attallt sakta men säkert ska bli bättre. Jag fårett starkt intryck av att hon är en riktig krutgumma ochska någon klara det så är det hon. Innan vi lämnarhenne vill hon fotograferas på trappan med Gustav. Hon leroch plirar mot oss och vill gärna att vi skickar någrabilder.

Gustav hjälper oss också att besöka en albanskfamilj. Han berättar om "Lennart". Mannen dök
Annons
Annons
Annons