Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lång väntan för David, 14

/
  • Foto: NICK BLACKMON Syrgas ett måste. David Pettersson Westlund har inte längre fungerande lungor. Därför måste han ha hjälp med att andas.

GÄVLEDavid Pettersson Westlund, 14, var fyra år när han drabbades av lymfcancer som senare övergick i leukemi.

Annons
Sjukdomen gav en reaktion på lungorna. De fungerar inte längre som de ska. Därför är David en av många som väntar på att personsökaren ska pipa som ett tecken på att han kan få nya lungor.
David är mycket intresserad av sport, särskilt hockey och han brukar gå på Brynäsmatcherna när han orkar. Hans favoritspelare är Ove Molin.
När David blir frisk ser han fram emot att båtluffa i Grekland med sin mamma Karin och sina småsyskonen.

Hur är det att gå och vänta på att få nya lungor?
- Det känns otroligt långt borta, jag har väntat så länge redan, ända sedan april förra året.

Hur går det till?
- Mamma och pappa har fått var sin personsökare. Jag ville inte ha någon. När dom får in lungor i Göteborg så ringer dom och får de inget svar så piper det i personsökaren. Vi ska ha en väska klar hemma med det allra nödvändigaste för att kunna åka så fort som möjligt. Det är bestämt att vi ska åka till Rörbergs flygplats och därifrån flyga till Göteborg och Sahlgrenska sjukhuset. Nästan alla lung- och hjärttransplantationer görs där.

Varför behöver du nya lungor?
- Det blev något fel efter min benmärgstransplantation. Jag fick en reaktion som satte sig på lungorna. Mina lungor slutade nästan att fungera.
Karin berättar:
- David började få problem hösten 1996. Han fick svårt att andas när det var kallt ute. I februari 1997 blev han inlagd i Uppsala och då hade han så svårt att andas att man inte trodde att han skulle överleva. De sövde honom och sköljde lungorna och tog prover. Först efteråt fick vi veta att David var nära att stryka med. Annars hade vi nog inte smitit ut en kväll och cyklat till stan för att äta pizza på min födelsedag.

Hur började Davids sjukdom?
Karin berättar:
- David fick en knöl bakom örat, liten som en ärta. Det upptäcktes när vi var hos hårfrissan. Det var en fettknöl, trodde man först, men den blev större. I november 1992 togs knölen bort och det visade sig att det var en lymfkörtel.
I december fick vi veta att David hade lymfcancer och en jobbig cellgiftsbehandling startade. I september 1993 blev David hastigt sjuk igen. Cancern hade spridits ut i blodet och diagnosen löd akut lymfatisk leukemi. Han behandlades i två år men leukemin kom tillbaka och då bestämdes det att han måste göra en benmärgstransplantation.
Läkarna konstaterade att min benmärg skulle passa bäst och den 18 april 1996 genomfördes transplantationen. Det gick bra och vi kom hem till Davids skolavslutning och födelsedag.
I september 1996 började David svälla upp i armar och ben. Han fick också hemska muskelkramper i hela kroppen.
- Jag blir otroligt rädd när det händer eftersom det oftast är på natten och det krampar i bröstet och i ryggen. Det gör mycket ont, säger David.
- Alla läkare stod handfallna. De hade aldrig sett något liknande, fortsätter Karin.
Davids lungor rasar ihop i februari 1997. Han läggs in i Uppsala och efter operationen är David så slut att man inte tror att han ska överleva. Man vakar i tre dygn innan faran är över.
Två månader efter detta fick vi åka hem med det hemska beskedet att Davids lungor är utslagna för gott. Även detta är något läkarna inte upplevt tidigare. De tror att det är en avstötningsreaktion på benmärgen.

Vad hände efter att du blivit strålad?
- Jag saknar tillväxthormon på grund av strålningen och cortisonet. Man blir inte bara liten till växten, inte heller kroppens inre organ utvecklas som de ska. I dag är lungorna och magont, som jag fått av all medicin, mina största problem. Men jag hoppas få lungor så fort som möjligt. Jag väger i dag bara 27 kilo och är cirka 142 centimeter.

Hur har syskonen Martin och Julia reagerat på att David varit sjuk så mycket?
Karin berättar:
- Martin var nyfödd när David blev sjuk andra gången. Så han vet inget annat. Julia är den som tagit det hårdast. Hon stannar ofta hemma med David. Hon har fått magkatarr av oron.
Martin säger:
- Jag har mycket hockeyträningar så jag är inte hemma lika mycket. Om folk stirrar på David när vi är ute och han har syrgasen på sig brukar jag stirra tillbaka och göra miner.

Är det jobbigt att bli uttittad?
- Ja, det är jobbigt. Men nu när jag fått en rullstol så kollar folk mindre på mig och syrgasslangen som jag har i ansiktet. Det är skönt att ha rullstol. Jag spar mina krafter till det som är roligt, säger David.

Hur är det att vara på så många sjukhus?
- Den dagliga kontakten har jag med sjukhuset i Gävle. När det gäller leukemin är det Uppsala. Jag har fått blodtransfusion på sjukhuset i Lund när vi var på semester. Jag har även varit på Östra sjukhuset i Göteborg och fått blod. Men jag gillar inte att vara där. Man får sina favoritsjukhus, men jag hatar att sova över på sjukhus.

Varför har du fått så många blodtransfusioner?
- Jag har haft så lågt blodvärde. Jag har en port och där sätts en nål som kopplas till ett dropp med blod. Porten går till stora kroppspulsådern och en till hjärtat. Men den fungerar inte så bra eftersom jag haft den sedan 1992.

Hur sköter du skolan?
- Jag har varit borta mycket. Jag försöker att gå på två lektioner om dagen om jag orkar. Förra vårterminen var jag borta nästan hela tiden. Jag har fått hjälp med skolan av en lärare på sjukhuset som heter Anita Smångs och jag pluggar under en skola som heter Sofia distans. Det har fungerat jättebra. Jag får hemuppgifter på datorn och Anita övervakar när jag gör proven hemma.

Vet de i klassen om din sjukdom?
- Jag och mamma har varit och berättat för klassen om min situation. Det var i sjuan när det var kärleksvecka på skolan. Jag visade kort från sjukhuset och berättade varför jag var borta. Det var knäpptyst. När en kille frågade om jag skulle ha dött om jag inte fått min medicin och mamma svarade ja, vågade alla ställa frågor. Det var viktigt att visa bilder där jag även var frisk.

Skulle du själv kunna donera, David?
- Javisst, men jag tror ingen vill ha mina organ.

Hur känns det att få någon annans lungor?
- I början kändes det jobbigt, jag tänkte att någon annan måste dö för att kunna hjälpa mig. Men så är det ju faktiskt inte.

Vad händer om du inte får nya lungor?
- Jag kommer inte att överleva. Men det är inte säkert att jag kommer att överleva även om jag får nya lungor. Fyra av fem klarar sig. Man dör inte på operationsbordet utan senare när man vaknat upp. Men man är fortfarande på sjukhuset om det skulle hända.

Maria Hammarberg
Annons
Annons
Annons