Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Livet från den ljusa sidan

+
Läs senare

Amalia brukar undra varför det var honsom blev ivägskickad på ungdomshem, när det varpojkvännen som var kriminell. Han var känd hos polisenför bilstölder och andra brott.

"Oh gud, vad jag kan känna mig ledsen för vad minaföräldrar blev indragna i," säger hon. Och nu ärdet för sent för Amalia att be sin pappa om förlåtelse.

Amalia var bara 15 år när hennes älskade pappadog. Själv befann hon sig på rymmen och hade inte enstagit i honom den där sista gången de sågs.

- Han var så sjuk och låg där och yrade eftermig. Jag hoppas att han kunde få lite ro av att jag komhem i alla fall. Men jag skulle så gärna vilja göraom den där tiden. Det är så många jag skullevilja be om förlåtelse.

Nu har Amalia Lindeborg nyss fyllt tjugo. Fem år hargått, men spåren är djupa. Hennes ungdomsrevoltblev till år av kaos. För samtidigt som hon och henneskompisar började hänga ute med äldre killar, blevhennes pappa dödsjuk i cancer. Att hon blev i hop med enkille som var småkriminell gjorde inte saken bättre.Hennes föräldrar blev oroliga och ville inte att honskulle bo hemma hos honom, men Amalia ville inte vara hemma. Därvar det så konstigt och jobbigt, eftersom hennes föräldrarvar svaga och förtvivlade över pappans sjukdom. Amaliakunde inte förstå hur allvarligt allting var.

Hon hade alltid varit duktig i skolan. Hon hade lättför att lära och kände sig älskad och omtyckt.

- Jag har alltid haft bra självförtroende och varväl egentligen ett mönsterbarn när jag växteupp. En gång blev jag retad. Då sprang jag fram ochdrog ner brallorna på honom. Sedan hände det aldrigigen.

Amalia berättar att hon var duktig på dans ocksåoch åkte ofta på tävling när det var helg.På vardagkvällarna var hon helst hemma och lästeböcker. Hon blev adopterad från Inonesien närhon var tre månader men det har aldrig bekymrat henne.

- När jag var liten ville jag alltid att pappa skulleberätta den där sagan om flickan på barnhemmeti Indonesien. Så jag har alltid vetat hur det ligger till.

Hon tror att hennes biologiske pappa kanske var europe, förhon har aldrig känt sig särskilt annorlunda i Sverige.Hon känner också en sorts respekt för sin biologiskamamma och vill inte försöka söka upp henne.

- Det är väldig religiöst i Indonesien ochom det skulle komma fram att hon har ett oäkta barn, kanskejag skulle förstöra hennes liv. Det vill jag inte, menjag skulle gärna resa dit någon gång och se hurlandet och människorna ser ut.

Amalia har sin familj och sitt liv här i Sverige. Ettliv som har varit ganska turbulent hittills.

Att pappa blev sjuk, samtidigt som Amalia kom i puberteten,satte starka krafter i gungning. Att hennes föräldrarblev oroliga, kunde hon inte förstå. Hon tyckte baraatt de var för stränga mot henne och hon ville mestrymma hemifrån.

Hon minns en kväll i åttan när hon ville stickaiväg till sin pojkvän och mamma sade ifrån. Amaliablev arg och vräkte ur sig många fula ord. Hennes pappa,som då var både sjuk och trött, försökteingripa. Han tog tag i Amalias arm och drog henne in pårummet. Därifrån ringde hon till sin pojkvän.Mycket upprörd förklarade hon vad som hade hänt,och pojkvännen, som var van att ha kontakt med de socialamyndigheterna, ringde direkt och anmälde Amalias pappa förmisshandel.

Hon blev skickad till sjukhuset för undersökningoch hennes pappa blev kallad till förhör hos polisen.Amalia fick flytta till ett ungdomshem på annan ort, ochskulle plötslig bo bland ungdomar som stulit bilar och hadeknarkproblem.

- De frågade mig vad jag hade gjort, och jag svaradeatt jag hade rymt hemifrån. Jag brukar undra varfördet var jag som blev ivägskickad, när det var min pojkvänsom var kriminell. Han var känd hos polisen för bilstölderoch andra brott. Och gud, vad jag kan känna mig ledsen förvad mina föräldrar blev indragna i.

Amalia fick komma hem ett tag på sommaren. Hennes pappaskulle dö och hennes mamma bad henne komma och ta farväl.Pappan hade yrat och frågat efter Amalia. Hon åktehem och allting blev fel. Flera vuxna stod på rad och iakttogAmalia. Hon kände knappt igen sin pappa och hon tyckte atthans hud såg så otäck ut. Hon kände allasblickar och sade bara kort till honom att hon hade varit påHavsveckan i Gävle. Han hade ju sagt att han skulle bli bättreså småningom och hon ville tro på sin pappa.Ett par dagar senare dog han, och det var försent att säganågot mer.

- Det har varit så svårt att bära detta.Att jag inte ens tog farväl ordentligt, säger hon.

Strax efter pappans död, fick Amalia åka till ettannat vårdhem för unga. Hon vantrivdes igen och villebara hem till sina kompisar och till sin pojkvän.

- Fast han var inte särskilt snäll mot mig ens.Han var svartsjuk och ville bestämma vad jag skulle ha påmig och sånt. Men det kändes som att jag inte hadenågot bättre ställe.

Hon minns också en vändpunkt. Ett laddat tillfällenär skalet rämnade och hon grät för förstagången. Det var hemma hos mamma mitt i natten. Amalia skullehämta lite rena kläder i byrån och mamma kom uppför att be henne stanna. Amalia nonchalerade sin mamma ochfortsatte leta efter kläder. När hennes mamma desperatsköt igen byrålådan, snuddade den vid Amaliasfingrar och hon blev rasande. Hon började skrika och slåpå sin mamma. I hallen hamnade båda på golvetoch lillebror Anton hade vaknat av allt oväsen. Han försöktehjälpa sin mamma och höll fast Amalia i benet. "Dödana då, döda na då!" skrek han plötslig ochdå bröt Amalia ihop. Äntligen.

- Det gjorde så ont när Anton sade så där,berättar Amalia med gråten i halsen. Han var såliten och menade inte vad han sade, men det blev som att tryckapå en knapp.

Amalia låter sig inte hindras av gråten. Hon pratarpå medan sorgen sköljer genom orden.

- Jag hade varit så dum. Pappa ville att jag skullehjälpa Anton och mamma när han var borta och såhade jag bara svikit alla.

Efter nian fick Amalia komma till en fosterfamilj i Valbo.Och det blev den stora förändringen. Atmosfäreni den nya familjen var oväntat varm och avspänd ochingen gjorde någon stor affär av Amalia. Hon fick deltai deras vardag och för första gången längtadehon inte någon annanstans. Hon bröt med sin gamla pojkvänoch fick nya vänner. Särskilt familjens äldstadotter Anna, som hade flyttat hemifrån, blev Amalias kompisoch förebild.

Men då kom nästa överraskning. Amalia blevmed barn. Hon var 17 år och gick fortfarande i gymnasiet.Hennes nya pojkvän var äldre och hade jobb. Därförbestämde de sig för att behålla barnet. Amaliahoppade av gymnasiet efter tvåan och flyttade ihop i ettradhus. Hennes mamma var bekymrad igen, över att hon blivitmed barn när hon var så ung, men Amalia hade bestämtsig.

Lille William kom på hösten. Han föddes liteför tidigt så Amalia var fortfarande bara 17 år.Och hon erkänner att det var jobbigt. Att hon blev bedömdoch kritiserad av andra. Hon fick ofta konstiga kommentarer avunga tjejer på stan och många tanter lade sig i ochtrodde inte att hon kunde klara av sin roll. Hon fick komplexför att hon var så ung och kände kraven påatt bevisa hur duktig hon var. Hon städade jämt ochpyntade hemmet och planterade mest blommor av alla, utanförhuset.

- Jag hade finaste framsidan på hela området.Jag ville bevisa något men det blev för jobbigt.

Pojkvännen tyckte också att hemmapyssel var viktigtoch pratade gärna om att köpa eget hus. Men Amalia blevdeprimerad. Hon ville hellre göra och uppleva saker, änatt skaffa nya statusprylar. Det slutade med en separation i vintras.Då var William ett och ett halvt.

Nu har han precis fyllt två och Amalia har börjatpå komvux för att läsa in sitt förloradegymnasieår. Hon tänker bli lärare, lika som mamma.Eller kanske fotograf, som hon hållt på med såmycket tillsammans med pappa. Hon bor i ett litet radhus, meden lummig uteplats och lekplatsen alldeles utanför köksfönstret.Hon är tillsammans med Micke nu, som precis hållerpå att flytta in. Hon säger att Micke är såbra för att han även är en bra kompis. Att de harliknande värderingar och vill satsa på samma saker.Hon vill gärna ha fler barn snart och kan tänka sigatt adoptera också.

Amalias bästis Anna har också en liten son somheter Gustav. Gustav och William är bästa kompisar ochgår på samma dagis. Amalia tycker att det ärså skönt med en kompis som också har småbarn.För livet blir annorlunda när man fått barn. Detblir inte sämre, men det blir en stor skillnad.

Hon har funderat lite hur det kunde gå så illaför henne under tonåren. Hon som var så duktigoch stark. Hon tror kanske att hennes föräldrar satteväl hårda gränser ibland. Att hon måstekomma hem nio som det var sagt från början, ävenom hennes kompisar fick förlängt till tio. Att hon intefick sova hos en tjejkompis två nätter i rad, fördet var olämpligt, det räckte med en natt. Hon troratt hennes revoltkänslor blev starkare av att hennes föräldrarville hålla hårt på reglerna.

Men nu har hon börjat känna sig glad igen. Hon harbett sin mamma och sin lillebror om förlåtelse. Deträffas ofta och mormor brukar vara barnvakt åt lilleWilliam. Men för Amalia är det för sent att besin pappa om förlåtelse. Och det måste hon bära.
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons