Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Mamma, , barn

+
Läs senare

SINGELLIV

Det går lika bra utan man. Ensamstående Ann-Catrineadopterade Maria från Colombia och Elias från Vietnam- och det kan bli fler...

Huset fullt av ungar, biologiska och adopterade i en saligröra. Så hade Ann-Catrine Gund tänkt sig framtiden.Men mannen att skaffa barnen med dök inte upp så honskaffade barn på egen hand.

Valet var enkelt. Självklart skulle hon ha barn ävenom hon inte hade någon man. Varför avstå detenda för att man inte fick det andra?!

- Jag har alltid tänkt mig både biologiska ochadopterade barn så när jag kände att det var dagsoch det inte fanns någon man i mitt liv så adopteradejag. Det finns så många goa ungar i världen,säger Ann-Catrine och skrattar hjärtligt.

Hon var ungefär 30 år när hon tyckte det vardags för barn och hade hunnit bli 37 år när Mariakom från Colombia, fem år gammal. Då hade Ann-Catrinestått i kö för barn i drygt tre år.

Några år senare kom Elias från Vietnam tillAnn-Catrine. Året var 1997 och Elias var två år.

- Som ensamstående ska man räcka till och varadubbelt så bra, säger Ann-Catrine.

Maria tycker att mamma gör ett bra jobb.

- Hon är som både mamma och pappa.

Att familjen på något sätt skulle vara uddaär inget som hon tänkt på. I Marias klass gårflera barn som lever med bara en förälder och fleraav barnen har utländskt påbrå.

Ann-Catrine var den första i Gävle som adopteradesom ensamförälder. Men efter henne har ytterligare tvåkvinnor adopterat. I hela Sverige är det mellan tio och 20som adopterar ensam varje år.

Ann-Catrine hade levt så länge med tanken påbåde biologiska och adopterade barn så hon behövdealdrig ta några svåra beslut, hon behövde inteställa om sig mentalt eftersom hon inte hade behov av attföda barn själv.

- Man får adoptera spädbarn men de flesta som adopterarvill ha små barn och därför blir det svårareför en ensam att få små barn. Ensamma mänfår också adoptera men jag vet inte om någongjort det.

Det tog alltså tre år av utredning och pappersexercisinnan Ann-Catrine blev mamma. Under den tiden sa hon inget omadoptionen för någon annan än de närmastesläktingarna.

- Jag berättade inget förrän det var klart.Reaktionen var positiv. De enda tveksamma var några karlarsom kände sig trampade på tårna, säger honoch ler.

Ann-Catrine åkte till Colombia för att hämtaMaria och var kvar där i några veckor.

- Jag höll på att spricka av alla känslor.Första mötet var så otroligt starkt. Jag tog juansvar för någon annans barn. Det var stort och ansvarsfullt.

När det några år senare var dags fören lillebror var Maria med till Vietnam och hämtade Elias.

När vi kommer på besök är det höststädningpå tomten som är prioriterad. Ann-Catrine kan samtidigthålla ett öga på Elias som fixar med sin kojai skogen intill. Men disken får stå till senare.

- Jobbigast är det med det praktiska, om jag till exempelblir sjuk så är det svårt att få någonatt komma hit och hjälpa till. Svårast var det närElias var nyhämtad och Maria åtta år. Såvisst skulle det vara grädde på moset med en karl,säger Ann-Catrine och skrattar så där hjärtligtigen.

Även om Maria inte saknar en pappa så tycker hondet skulle vara okej med en man i huset.

- Men då ska vi godkänna honom först, sägerhon strängt.

Ann-Catrine tycker inte att hon fått försaka något.Hon hade rest, utbildat sig och jobbat på flera olika ställeninnan barnen kom. Nu arbetar hon som förskolechef.

- Jag prioriterar barnen. Man får adoptionsbidrag med40 000 kronor och så har jag underhållsbidrag ochbostadsbidrag. Det är precis som för andra.

Ann-Catrine var barnledig första tiden med barnen ochhar jobbat halvtid.

Hon kan mycket väl tänka sig att adoptera fler barn.Barnen tycker också det skulle vara kul med fler syskon.Trots att Ann-Catrine passerat 40 år är det inget hinder.

- De vill helst inte att man är mer än 40 åräldre än barnet. Det tycker jag är en bra princip.Jag vill inte heller ha något spädbarn.

Maria nickar instämmande. Hon vill helst ha en lillasysteroch Elias vill ha en lillebror. Eftersom Maria kommer frånSydamerika, Elias från Asien och Ann-Catrine frånEuropa skulle de vilja att det nya syskonet kom från enannan världsdel.

- Vi är världsmedborgare, säger Ann-Catrine.

På frågan vad som är svårast svararAnn-Catrine så här:

- Att inte ha någon att dela glädjen med.

Och på frågan om vad som är det bästamed att vara ensamförälder:

- Det bästa är att ha dem, säger hon utan tvekan.
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons