Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marianne och Bruno

/

Ett spiondrama som börjar i Sandviken och slutar i Moskva.

Han, en världsberömd fysiker. Hon, en kvinna från Sandviken som anklagas för att vara den som låg bakom ett av kalla krigets hetaste spiondraman.

Han, fortfarande efter sin död ett världsnamn inom fysiken. Men hur gick det för Marianne Nordblom? Hur blev hennes liv bakom järnridån?

Annons

En dag i juni 1939 ringer telefonen hemma hos familjen Nordblom på Hedgrindsgatan i Sandviken. Kriminalkommissarie Birger Hassler från Stockholm ber att få tala med fröken Marianne Nordblom, dotter till Hans och Gerda Nordblom.

Han vill ha upplysningar om Bruno Pontecorvo, en italiensk forskare, bosatt i Paris. Han har ansökt om inresetillstånd för en vistelse i Stockholm och Sandviken under några veckor och har angett Marianne Nordblom som referens.

Hon går i god för honom och lämnar också ekonomiska garantier för vistelsen.

Att Marianne och Bruno har ett gemensamt barn, pojken Gil, född sommaren 1938 i Paris, nämner han inte i sin ansökan, däremot att han besökt Sverige och Sandviken hösten 1938.

Det finns fortfarande personer i livet som minns Marianne Nordblom från tiden i Sandviken. Pappan Hans Nordblom är avdelningschef på Sandvikens Jernverk och familjen har en tjänstebostad i Hedgrind. Dottern ska den här sommaren fylla 22 år, och hon betraktas som en vacker, lite äventyrlig kvinna.

Att bli med barn som ogift var fortfarande en skandal i 30-talets Sverige, inte minst i de kretsar som familjen Nordblom tillhörde. Men livet skulle bli än mer dramatiskt för både Marianne Nordblom och Bruno Pontecorvo.

Några veckor efter telefonsamtalet från kriminalpolisen säger myndigheterna nej till Brunos inresetillstånd, utan närmare motivering. Hans judiska rötter kan ha legat honom i fatet. Sveriges restriktiva invandringspolitik i slutat av 30-talet tillät en del judar att lämna Tyskland och få en fristad i Sverige, men många nekades inresa, av rädsla för en massflykt till Sverige.

Bruno Pontecorvo blir kvar i Paris. Det var där han och Marianne Nordblom träffades redan 1937. Han arbetade som forskningsassistent åt Nobelpristagaren Frederic Joliot-Curie, hon studerade franska och arbetade som barnflicka hos en familj. De hyrde var sitt rum på samma adress i studentkvarteren och flyttade snart ihop.

När Bruno inte tillåts komma in i Sverige bestämmer sig Marianne att åka tillbaka till Paris med sonen Gil. I oktober 1939 flyttar paret ihop igen, och gifter sig i januari 1940.

Men Parisvistelsen blir inte lång. I maj 1940 inleder den tyska krigsmakten angreppet på Belgien, och Holland. Efter bara några dagars strider rycker den in i Frankrike och när landets regering kapitulerar beslutar sig paret för att fly fältet.

Marianne och pojken Gil tar tåget till Toulouse. Bruno cyklar hela vägen och paret tar sig sedan över gränsen till Spanien, vidare till Portugal och ett väntande passagerarfartyg som tar dem över Atlanten och till USA.

Bruno får med hjälp av kontakter jobb på en oljeprospekteringsfirma i Oklahoma. Men hans rykte som en framstående kärnfysiker gör att de brittiska och kanadensiska myndigheterna vill ha honom i ett atomforskningscenter utanför Ottawa i Kanada. 1943 flyttar familjen, och i Kanada föds sönerna Tito och Antonio.

Några år efter kriget erbjuds Bruno en ny tjänst, nu som forskare vid det brittiska atomenergicentret i Harwell.

Världskriget är slut, men det kalla kriget har tagit vid. Öst och väst krigar om herravälde, och om information. Det är högkonjunktur för hemliga agenter, spioner och kontraspioner.

När familjen Pontecorvo etablerat sig i Storbritannien rullas en spionhistoria upp, som skakar om underrättelsetjänsten i både USA och Storbritannien. I januari 1950 arresteras Klaus Fuchs, anställd vid Harwell, precis som Pontecorvo.

Han erkänner att han lämnat upplysningar till Sovjetunionen om atombomben sedan 1942. I förhören med den brittiska underrättelsetjänsten MI 5 säger han dessutom att han är övertygad om att flera andra vetenskapsmän vid Harwell gjort detsamma.

MI 5 startar en klappjakt på potentiella spioner och gör nya granskningar av alla vetenskapsmän, men hittar inget mer graverande hos Bruno Pontecorvo än att han har flera släktingar som är uttalade kommunister. Men han övervakas ändå av säkerhetstjänsten och känner sig pressad.

Sommaren 1950 reser familjen på semester till Italien Men de återvänder inte till England. Den 1 september flyger Marianne och Bruno Pontecorvo och de tre barnen i stället med ett SAS-plan från Rom till Köpenhamn och tar tåget till Stockholm.

Nästa dag köper de biljetter för en flygning till Helsingfors samma dag och hinner precis gå ombord på planet innan det är dags för avfärd.

Några timmar senare landar planet på Helsingfors flygplats och därefter försvinner familjen Pontecorvo spårlöst.

Det dröjer sju veckor innan nyheten når allmänheten. Tidningar över hela världen rapporterar om försvinnandet och den uppenbara slutsatsen är att familjen nu finns i Sovjetunionen. Men ingen vet säkert, och Mariannes familj vet inte heller något.

Polis och säkerhetstjänst i Storbritannien, Italien, Sverige, Finland och USA börjar nu en intensiv jakt på upplysningar som kan förklara hur försvinnandet gått till.

I England går polisen in i Mariannes och Brunos hus. De hittar en del oöppnad post, men inget som berättar om vilka planer familjen kan ha haft. Bland materialet som polisen beslagtar finns en födelsedagshälsning från Sverige till äldsta sonen Gil, som fyllt 12 år tidigare den sommaren.

Men försvinnandet förblir ett mysterium och under några år dyker det då och då upp rykten om familjens öde. Bruno Pontecorvo siktas ömsom i Kina och Mongoliet, och enligt ett rykte ska han ha några år senare ha blivit fängslad i Sovjetunionen, anklagad för att spionera åt västmakterna.

Från familjen Pontecorvo hörs ingenting.

När Marianne och Bruno Pontecorvo och deras tre barn försvinner spårlöst efter landningen på Helsingfors flygplats den 2 september 1950, är hennes familj i Sverige lika överraskade som alla andra. Det dröjer fem år innan de får veta vad som hänt.

Mariannes pappa dog 1945 och hennes mamma, Gerda Nordblom, bor vid den här tiden i Stockholm. Men trots att dottern och hennes familj övernattat någonstans i Stockholm innan de tar flyget till Helsingfors har de inte tagit kontakt med henne.

– Det värsta var väl ovissheten, säger Ann-Mari Nordblom, brorsdotter till Marianne.

Hon var inte född när den dramatiska flykten blev en världsnyhet, men har levt med historien om sin faster under hela sin uppväxt.

– Det har påverkat hela familjen. För oss som kusiner var det sorgligt. Jag var ju bara barn men man kände att det var något allvarligt.

– Det var riktigt jobbigt, särskilt för far. Han tyckte väldigt mycket om Marianne och det var säkert mycket lidande att inte ha någon kontakt med sin älsklingssyster. Ovissheten var väldigt tärande.

Efter försvinnandet börjar den brittiska säkerhetstjänsten en intensiv jakt på uppgifter om flykten. De förhör kollegor till Bruno Pontecorvo, som har svårt att tro att han avvikit till Sovjetunionen på eget initiativ. I stället lägger de skulden på Marianne, som de antar har lockat sin man att förråda Storbritannien och västvärlden.

I materialet som senare blivit offentligt figurerar en påstådd uppgift från svenska myndigheter om att Marianne Nordblom skulle ha varit en hängiven kommunist. Var de uppgifterna skulle ha kommit ifrån har aldrig presenterats och sonen Tito dementerar dem kraftfullt.

– Hon var ingen politisk person. Hon valde att följa med sin man, som hon älskade.

Nästan allt talar för att det är Bruno som driver på och Marianne som motvilligt, mycket motvilligt, accepterar tanken på att lämna väst för en okänd framtid i östblocket.

Dagen innan familjen ska resa på semester är Marianne och Bruno bjudna till grannarna på en fest. Marianne sitter under kvällen lite för sig själv och verkar läsa i en tidning. När värdinnan går fram till henne ser hon att Marianne i själva verket sitter och gråter. Därefter lämnar Bruno och Marianne festen.

I mars 1955 kommer det första livstecknet från Bruno Pontecorvo och en bekräftelse på att familjen finns i Sovjetunionen. Han publicerar artiklar i Ryssland och förklarar att han arbetar med atomforskning, i fredligt syfte.

En bild på Marianne och Bruno publiceras i pressen, sittande i sin lägenhet i Moskva.

I Sovjetunionen blir Bruno Pontecorvo snabbt en respekterad och uppskattad forskare. Hans arbete räknas i dag, även i väst, som banbrytande.

– Hade han arbetat i väst hade han fått minst ett Nobelpris, säger Frank Close, brittisk forskare som arbetar på en biografi om Bruno Pontecorvo.

Den som i dag söker efter uppgifter om honom behöver inte sväva i ovisshet om hans forskargärning eller vilken person han var. Men om hans hustru Marianne är väldigt lite känt.

Bruno Pontecorvo är helt fokuserad på sin forskargärning och är ofta borta från familjen. Det är Marianne som får ta hand om barnen, först i Moskva och senare i forskarbyn Dubna utanför huvudstaden.

Familjen lever ett för sovjetiska förhållanden privilegierat liv, men de omfattas fortfarande av stränga förhållningsorder och har inte tillåtelse att resa utanför östblocket. Mariannes mamma dör 1967 men hon får inte tillåtelse att åka hem till begravningen i Stockholm.

– Hon var väldigt ledsen för det, men kunde inget göra, säger sonen Tito.

En amerikansk forskarkollega, J David Jackson, som träffade paret redan när de bodde i Kanada, stöter på dem igen under en vetenskaplig konferens i Kiev 1970. Bruno Pontecorvo är sig lik, charmig och utåtriktad och entusiastisk när det gäller det vetenskapliga arbetet.

Men J David Jackson beskriver mötet med Marianne som en chock. Bruno pratar på, om minnen från Kanada och om forskningen. Marianne säger ingenting.

"Hon var nedtryckt och modstulen, inte den livaktiga svenska jag kom ihåg henne som”, skrev han i en artikel om sina minnen från forskarvärlden.

Livet i Sovjetunionen var måhända privilegierat, men säkert inte lätt för Marianne Pontecorvo. Hemlighetsmakeriet och isoleringen från familjen i Sverige är kanske anledningen till att hon senare får psykiska problem. Hon vårdas på institution en tid, möjligen i flera omgångar, men tillfrisknar.

– När jag träffade henne var hon frisk och glad. Hon var trevlig att prata med och vi hade mycket roligt när vi hälsade på henne, hennes syster och jag, säger Ann-Mari Nordblom.

Mariannes svenska familj kan efter några år besöka dem i Sovjet, men det är först på 80-talet som hon själv kan komma till Sverige. Då är sonen Tito och hans fru med och de åker bland annat till Sandviken för att se huset i Hedgrind.

– Jag försökte få henne att stanna i Sverige, men hon åkte tillbaka, säger Ann-Mari Nordblom, som själv åkte till familjens hem utanför Moskva några år senare.

Hon träffar Bruno men han syns inte till särskilt mycket. Han har ett förhållande med en annan kvinna, men upprätthåller ändå relationen med Marianne.

– Han hade hela tiden en älskarinna i Moskva, men han kom alltid och såg till henne. De var inte skilda. De hade något slags förhållande ända till slutet.

Vad var det då som fick dem att fly till öst? Var Bruno Pontecorvo verkligen en spion, som lämnade atombombshemligheter till Sovjetunionen och som flydde när risken för avslöjande blev uppenbar?

– Det finns ingenting som tyder på det, säger Simone Turchetti, brittisk/italiensk forskare som granskat det mesta av utredningsmaterialet från 50-talet och som publicerat sina slutsatser i en bok om Pontecorvoaffären.

Ännu mer säker på sin sak är sonen Tito.

– Han var en idealist, som trodde att det skulle gå att bygga ett bättre samhälle.

I en tidningsintervju 1992 berättar Bruno Pontecorvo för den brittiska tidningen Independent att han kände sig pressad av all misstro i väst och av säkerhetstjänstens övervakning. Han ville att atomforskningen skulle användas i fredligt syfte och han litade inte på västvärldens avsikter.

Det är först efter Pragvåren 1968, som han börjar tvivla, och när intervjun görs medger han att han var en idiot.

Bruno Pontecorvo drabbas de sista åren av Parkinsons sjukdom. Han avlider 1993 och hans aska delas mellan två gravsättningar, en i Ryssland och en i Rom. Hans arbetsrum vid forskningsinstitutet i Dubna står orört.

Marianne Pontecorvo/Nordblom återvänder aldrig till Sverige efter besöket på 80-talet. Hon avlider 1995 och är begravd utanför Dubna.

De tre sönerna Gil, Tito och Antonio är alla i livet.

Annons
Annons
Annons