Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Miljömärkt Uppfinnar-Jocke

/
  • Foto: LEIF JÄDERBERG Miljövänlig uppfinnare. Ingemar Öbrink i Valbo går ständigt och klurar på lösningar. Just nu är det en ersättning för vägsaltet som upptar hans tankar. Den miljövänliga urnan gjord av bark är en 20 år gammal uppfinning.

Först efter att vi genomfört en så milijövänlig begravning som möjligt för vår kära mamma, enligt hennes uttalade önskan, hör vi talas om natur-urnan.
Mamma skulle få sin slutliga vila i en minneslund, strödd för vinden - trodde hon - och vi. Men den där vinden kan i vissa församlingar ta sig formen av en plastpåse, eller en papperskartong.

Andra däremot väljer den miljövänliga urnan, en urna som så snart den sätts i jorden börjar förmultnas, och som självfallet har sin plats även i familjegraven.
Den har, visar det sig, funnits i tjugotalet år, och är tillsammans med ett antal andra miljövänliga produkter baserad på bark och utformad av Ingemar Öbrink i Valbo.
- Jag började göra en urna i sågspån, men behövde veta hur kyrkan och förvaltningarna egentligen vill ha det, förklarar han när vi går in i fabriken för att se på tillverkningen.

Efter att ha pratat med eldbegängelseföreningen och pastoratförbundet hamnade han till slut hos Huddinge kyrkoförvaltning. Där sa förvaltningschefen att det var hemskt trevligt att det kom en person och frågade hur de ville ha det.
- Normalt använder de ju plåt, som blir rostig, eller snickrade urnor i trä.
Ingemar Öbrink diskuterade vidare med sin bror, som är kemist.
- Och min brorson hade maskinell utrustning att ta fram bark med, så jag konstruerade maskiner för formpressning.

I processen ingår att barken ligger årsvis och komposteras innan den kommer till användning, på så vis försvinner terpenerna.
- Kyrkan blev väldigt intresserad när jag återkom angående det här. Och vi fick fram en produkt som faktiskt har hållit sig i alla de här åren - den lanserades1982. Nu finns den över hela landet, men allra mest i Danmark.
Danskarna verkar vara piggare med att se till miljösidan.
Två år senare lanserades djururnor, eller urnor för sällskapsdjur, som i dag levereras till Sverige, Norge och Danmark.

Ingemar Öbrink, nu 75 år gammal, är en riktig Uppfinnar-Jocke.
Miljöintresset har alltid funnits, men när jag ber honom berätta om de bakomliggande tankarna blir han bekymrad. Det är inget han tycker han har ord för. Men nog ser han hela tiden sånt som han tycker är fel, och som han gärna vill förbättra. För närvarande funderar han över hur vedaskan skulle kunna omhändertas, den får inte bara läggas på hög.
- Från de stora upplagen rinner det ut i vattendragen, och det är alldeles tokigt eftersom det finns så mycket bra material i aska. Man måste separera det där, och den tekniken håller jag på och jobbar med.

En miljövänlig ersättning för saltet på vägarna sysselsätter honom också, han och hans bror har kommit fram till en blandning som de tror fungerar och som de börjat testa.
- Det är väldigt många som håller på med det just nu, det vet jag. Men jag har ingen press på mig och jag har tillgång till en verkstad, så vi ska köra hårt med det nu.
Själv ser han sig som praktiker, en som kan se behoven och bearbeta dem.
- Det har alltid varit så att jag uppfunnit olika saker och sen har jag mestadels lyckats förverkliga dom. Men det kostar pengar att toka sig och experimentera, och det är svårt att hålla stången i det där. Och så finns det ju en rädsla för killar som vill ta fram nya produkter.

Egentligen, menar Ingemar Öbrink, bör man vara ung och försedd med förmögenhet när man har såna här intressen. Men så är det ju sällan.
Du har lyckats leva på dina uppfinningar?
- När jag väl fått fram en produkt, och jobbat upp den, har någon annan tagit över. Själv börjar jag med något nytt. Så har det varit hela tiden.
Men du har lyckats få ut dina grejor?
- Ja, men det har tagit på dom sista örena ibland.
En av hans vänner räknade ut att nio personer har full sysselsättning med att tillverka produkter baserade på hans idéer. Sånt gläder honom .

Allra största tillfredsställelsen ligger dock i att finna lösningen på ett problem - att känna själva skaparglädjen. Men när han är inne i sitt
problemlösande blir han döv för omvärlden, och inte särskilt lätt att leva med.
- Det är väl nåt fel i hjärnan på oss som tänker så här. Men jag kan stänga av, och jag sätter mig aldrig i bilen och grubblar. Det skulle vara livsfarligt.
Vi har nått fram till lagret på Valbo Bark AB, där Ingemar Öbrink visar mig urnor i olika utformning och jag tänker att den vackert skogsgröna skulle nog blivit mammas val, om det bara varit möjligt.

LENA ANDERSSON
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons