Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Moussa är en riktig storpappa

/
  • Foto: GUN WIGH Basketpappan. Moussa Ndiaye såg i USA vad basketen kan göra för unga människor och bestämde sig för att göra samma sak i Sverige. När han inte jobbar i skolan tränar han sex olika basketgrupper och den sjunde är på gång.

Förutom sina egna två söner, har han fått en viktig roll för många barn och unga i Gävle. Han jobbar både på Lilla Sätra och har basketskola på tre olika skolor."Ibland ringer de hem till mig på söndagarna också. Om vi hittar på något då kan ju Malcolm följa med."

När flickan i rosa mössa får syn på Moussa utanför skolan sladdar hon till på sin lilla cykel och ropar efter honom.
- Du kommer väl och tittar på mig på fotbollsmatchen ikväll?
- Jag vet inte om jag hinner, ropar Moussa tillbaka. Vilken tid spelar du?
- Klockan fem!
- Då sitter jag på läktaren klockan fem, jag lovar!
Flickan skiner upp som en sol och cyklar glatt iväg. Moussa skyndar vidare men fortsätter samtidigt att prata med alla barn han möter på sin väg mellan skolbyggnaden och gymnastikhallen. ýHur är det?" "Mår du bra i dag?" "Vi ses sen!" Några klappar han om i farten.

Utanför omklädningsrummet sitter 30 mellanstadiekillar och väntar på att träningen ska börja. Några är lite oroliga. De har glömt sina baskettröjor men de vill så gärna vara med ändå.
- Varför har ni glömt? säger Moussa och låter sträng nu.
- Det är okej den här gången, men inte en gång till. Förstått?
Killarna nickar, skamset och hoppfullt på samma gång.
Därefter händer det ännu mer imponerande saker. Killarna börjar med basketövningar. En kallas criss-cross där tre spelare i taget sick-sackar och passar till varandra genom hallen för att slutligen sätta bollen i korgen. Det går fort. Passningarna smackar som om de vore magnetiska. De unga spelarna är inte särskilt långa, men bollen den sitter i korgen om och om igen.
- Bra jobbat! Snyggt! Fint!
Moussa berömmer hela tiden. Då och då klappar han och de som sitter på bänken i händerna. En kille på bänken berättar lite snabbt att han tränar i två olika grupper. Så att han ska få maximal träning. För han tänker bli baketproffs.
Moussa Ndiaye jobbar som resursperson på Lilla Sätraskolan i Gävle. Hela skoldagen fungerar han som hjälplärare, i första hand i förberedelseklassen med invandrarbarn, och efter skolan på fritids. Men på eftermiddagarna tar hans eget projekt vid, genom Block 17 driver han basketskolan för alla som vill vara med. Det har blivit en populär aktivitet, antalet barn och unga som vill träna ökar hela tiden. Fler än 150 uppskattar han det till just nu. Han har redan tre grupper i Sätra, två på Norra Skolan och en i Polhemsskolans gymnastikhall. Och nu i dagarna ska han fråga vaktmästaren om det finns någon mer ledig tid i gymnastikhallen.
- Det är högstadietjejerna i Sätra som har tjatat länge, förklarar han. Och jag tycker att alla som vill måste få vara med. Jag säger inte nej till någon.

Han kom till Lilla Sätraskolan förra hösten, då hade han bara en tillfällig anställning. Men det visade sig att han behövdes på skolan och nu har han fått fast jobb från och med den här hösten.
Han tycker att det är svårt att säga det själv, men visst har han märkt en
stor förändring på många barn sedan han började. Han har ju själv förändrats. Utvecklats och växt som människa, lärt sig hur den svenska skolan fungerar och hittat sin egen livsuppgift.
- Det var när jag var i USA och hälsade på mina syskon som jag kom på det. Jag såg där hur basketen kan rädda unga människors liv. Då tänkte jag att det där vill jag också göra. Ta hand om de där grabbarna och tjejerna. Fast i Sverige.
Han förklarar att idrotten hjälper barnen att fixa resten också. Kraven på en idrottare är höga. På träningen får du lära dig att samarbeta, lyssna och vänta på din tur. Men du måste också sköta skolan för att få vara med.
- Det händer hela tiden att någon blir avstängd en vecka eller en turnering bara för att han eller hon inte har skött sig i skolan. De brukar be och böna att få vara med ändå, men det är jätteviktigt att de lär sig att allt hänger ihop. Jag är aldrig omöjlig, men de måste visa att de bryr sig.

Ibland tycker han att vuxna inte förstår hur man hjälper barn som har det jobbigt. Hur man får barn att börja tro på sig själva.
- Många vuxna trycker på fel knapp, säger han.
Han förklarar att man måste hitta varje barns personliga intresse. Det går inte att stoppa in ett barn som avskyr sport i någon idrottsaktivitet. Det blir bara motsatt effekt. Man måste lyssna noga till varje barn och hjälpa dem att hitta sin grej där de kan utvecklas och bygga på sin egen identitet.
- Först hitta rätt, sedan ställa krav, då sköter de sig, säger Moussa. Det är inte alla som vill spela basket. Men det är väldigt många som tycker att det är kul.
Moussa kom till Gävle från Senegal för ungefär nio år sedan. Han hade träffat en tjej från Hofors, de bosatte sig i Gävle och han fick kontakter i stan. Han öppnade en butik, Bambra house med afrikanska saker på Centralgatan och levde som egen företagare i många år. Han åkte på marknader runt om i Sverige och ett tag hade han ett gatukök i Örebro.
- Jag sålde korv men tyvärr ingen afrikansk mat, den tar för lång tid att laga till.

Han kommer från en stor familj med många syskon, därför trivs han med mycket liv och många barn omkring sig, precis som det är på en skola. Alla spelade basket under hans egen uppväxt och tre av hans syskon har flyttat till Amerika för att bli proffs.
Hans bror Mamadou N'Diaye blev draftad och spelar i NBA, National Basket Association, i Kanada. Moussa såg häromdagen på internet att brodern precis mött Michael Jordan i en kanonmatch. Mamadou brukar skicka lådor lite då och då med basketprylar till Moussa. Kepsarna, t-shirtarna och bilderna med autografer använder han som priser till sina egna basketspelare i Gävle.
- Det är roligt och viktigt att få känna sig som en vinnare ibland. Jag brukar se till att dela ut priser lite då och då. Alla ska kunna bli en vinnare.
Moussas systrar är inte sämre de. Kine spelar på samma höga nivå som sin bror fast för kvinnor och i USA, i WNBA. Hans yngre syster Sally spelar än så länge bara collegebasket i USA.
- Men det är hon som kommer att bli den sörsta stjärnan i familjen, säger Moussa stolt.

Alla i hans släkt är långa. Hans bror är 2,14 , själv hör han till de kortaste med sina 1,90. Men han försäkrar att man kan bli en bra basketspelare utan att vara lång.
- De kortare spelarna behövs för att täcka vid korgen och sätta bollen om den inte gick i på första, förklarar han.
I somras ordnade Moussa med hjälp av Block 17 så att basketkorgar sattes upp på Rådhustorget. Basketspelare från Ockelbo kom till stan för att inviga. En turnering spelades mot Ockelbos unga och Moussas vann.
- Mina killar är grymt duktiga, säger han stolt igen.
Han har precis anmält dem till basketbollförbundets Minibasketcup. Och försöket med korgarna på stan gick hyggligt. Underlaget med gatstenar var inte det bästa. Men egentligen ska man inte dribbla så mycket. Moussa förklarar att basket är i första hand ett passningsspel.

Men han är inte bara basketpappa och skolpappa. Han har två egna söner också. Malcolm som är sex år och Milton som är ett. Och han tycker nog att han är en ganska bra pappa till dem. På det viset att han låter sina barn göra nya saker och att prova sina vingar.
- Men aldrig om deras mamma redan har sagt nej. Jag skulle aldrig säga emot henne. Men om de kommer till mig först kanske de har större chans att få igenom saker.
Han saknar sitt hemland Senegal. Särskilt havet, fiskarna, maten och människorna. Han brukar resa hem till mamma och syskonen ungefär en gång om året. Äldste sonen Malcolm har också följt med.
- Tänk att man måste lämna sitt hemland för att inse hur bra det var där, säger Moussa. Jag gillar inte vintern här, en månad skulle räcka. Men nu behövs jag i Sverige.

HELEN GRANDITSKY
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons