Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Om jag var ett skämt då...

+
Läs senare

Hej och ärtanpärtans på er!

Nöjessidorna är nu fyllda med spaltmeter om Melodifestivalen. Starten var i går i Växjö, i skrivande stund vet jag inte hur det gått. Men hoppas att rätt låt vann!

För ett år sedan var jag med och showade med ”Ge mej en Spanjor!” Buskis och massa olika saker kunde jag läsa om mitt bidrag.

Med årets startlista – vad det blir för rubriker? Thorsten Flinck och Björn Ranelid? Jag har verkligen inga fördomar, men om jag var ett skämt, vad ska man säga nu då? Stackars Thorsten som i perioder inte mår bra alls, tror Christer Björkman är lite av en masochist som vill kämpa med detta mediedrev och nervösa artister. Eller är den hemska sanningen att dom andra utvalda artisterna inte är så intressanta att skriva om, så Mr Schlager måste göra sådana drag, och ha lite galna ess i skjortärmen? En galen Sean Banan och en pratsjungande uppståndelse som Flinck.

Man förstår att det sker mer kring Thorsten, denna Dramatenmänniska, än vad som händer kring Marie Serneholt, Sonja Aldén, Molly Sandén, Christer Sjögren och Charlotte Perrelli. Lite trist att det ändå skall kretsa kring vem som super och festar och slåss mest, än dom fantastiska låtskrivarna. Men en sak är säker, nog är det galet galaroligt med Melodifestivalen! Nu vet man vad man skall göra några veckor framöver. Sitta och titta och lyssna, kritisera och rosa, bua och jubla över fula kläder och helt omöjliga koreografier.

Själv jobbar jag nu med lite tryggare artister. Babben Larsson har jag hjälpt med en galaklänning och så håller jag på med Mark Levengoods nya show Sound of Mark. Mark med sin lugna mumintrollsröst gör att man bara smälter och känner att inget är stressigt eller några problem.

”Det är så roligt att du är med”, säger Mark till mej och fortsätter, ”Syster Babsan av Det Lilla Hjärtat!”

Jag vet inte riktigt vad han menar, men jag blir varm i hela kroppen där jag står på knä framför den lugna finlandssvensken och nålar in ett par blommiga lederhosen som han skall bära i föreställningen. Mark älskar ju filmen Sound of Music och har sett den nästan 100 gånger.

Måste få tacka alla som skrivit till mej efter min förra krönika om Pajas och hans livsfarliga äventyr över julen. Nu mår min hund toppen.

Ja hur det än gick i går på Melodifestivalen så gillade jag Sean Banans nummer, älskade när han kommer inglidande och sjunger ”Digge digge ding ding ding, här glider Kingen in”. Och han är glad i sin ding ding!! Älskar Seans sätt att se på sig själv och sin omgivning.

Känns lite befriande att det finns artister fortfarande som inte tar sitt artisteri på blodigt allvar, utan kan bjuda på sig själva. Bättre att skratta åt sig själv innan någon annan hinner göra det! Livet är inte så allvarligt och komplicerat trots att Björn Ranelild kan få det att låta så ibland.

Nej kära vänner, jag säger som Sean Banan: ”Skaka lite rumpa, Hallå där – Kött & Blåbär!”

Vet inte om det är något fel på mej, men jag älskar sånt!! Blir som barn på nytt och känner mej som en unge, med ålder är ju bara en siffra! Digge digge ding ding ding, här glider Babsan in!

Babsan

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons