Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

På jakt efter Görans fjäril

+
Läs senare
/
  • En hoppande knölval är en mäktig syn.
  • Här i Bachelorflodens dalgång behöver man inte trängas med andra människor. Den sällsynta fjärilen syntes dock inte till.

År 1852 gjorde den svenska expeditionsfregatten Eugene ett stopp vid Bachelorflodens mynning, nära den sydamerikanska kontinentens sydspets.

Strax utanför Gävle, i Göran Sjöbergs samling, finns några höfjärilar, Colias ponteni. Han är den enda i världen om att ha denna art i sin samling, förutom naturhistoriska museet i London. Ingen har sett dessa fjärilar sedan 1852 och ingen vet var de är fångade. Men det finns anledning att tro att de fångades under detta stopp som Eugene gjorde, för nästan exakt 157 år sedan.

När Göran hörde att jag skulle till södra Patagonien bad han mig försöka ta mig dit för att leta efter fjärilen och ta bilder av naturen och landskapet. Men att ta sig till flodens mynning är fortfarande svårt. Den ligger långt från bebodda trakter och inga vägar leder dit. Efter att ha sökt information i Punta Arenas, bland annat på universitetet och från olika människor, hittade jag en firma som organiserar valskådning. De åker till ett område i närheten av floden för att titta på valar.

Deras turer varar i tre dagar men de gick med på att släppa av mig vid floden för att hämta mig fyra dagar senare när nästa tur kom. Åtminstone var det planen. Jag fick en radio med mig för att kunna kommunicera med dem eller göra nödrop. På vägen dit såg vi upp till 18 meter långa och 30 ton tunga knölvalar som hoppade ur vattnet. En mäktig syn.

Under fyra dagar utforskade jag floddalen, utan att se en människa. Jag skulle ha blivit mycket förvånad om jag mötte någon på denna plats. Floddalen var bred och det salta tidvattnet nådde flera kilometer inåt landet. Runt mig fanns bergstoppar som var vitpudrade och nådde över 1 000 meter över havet. Men ingen fjäril syntes till.

Den kan mycket väl vara utdöd men Göran ville ha bilder av området så jag fotade så mycket jag kunde mellan regnskurarna. Vädret ändrades snabbt. Några minuter regn, några minuter uppehåll och ibland lite sol. Därför besöks dalen ofta av regnbågen.

När jag tillbringat mina fyra dagar vid floden slog jag på radion som vi kommit överens om. Inget hördes. På kvällen gick jag ner till havsstranden, ingen båt syntes till. Hade de glömt mig? Hade de fått problem? Hur skulle jag nu komma hem?

Jag ropade efter andra båtar med radion. Ingen svarade. Radion hade inte så lång räckvidd. Jag hade inte nog med mat för att gå tillbaka. Dessutom skulle det vara mycket svårt i det bergiga landskapet med täta skogar och mossar, utan karta.

Jag gick och lade mig och bestämde att om de inte kom nästa dag så skulle jag göra nödrop till passerande båtar.

På morgonen gick jag till stranden igen. Ingen båt syntes till men jag prövade ett anrop. Jag fick svar direkt. Det var på väg. Dagen innan hade det tydligen blåst för mycket för att kunna hämta mig.

Sista biten innan vi nådde hamn blev vi eskorterade av en grupp delfiner som hoppade framför båten.

Ur is och eld 4

Daniel Rosengren

www.scutisorex.se

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons