Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

På skilda håll

Det tycks vara bäst-före-datum somstår i vigselringarna. Nästan vartannat äktenskapspricker nämligen. För sambopar finns ingen bra statistikmen de separerar i ännu högre grad än gifta.

Värst är det i de större städerna ochpar som varit gifta i 10-19 år toppar skilsmässoligan.Men för hela 20 procent varar äktenskapet kortare änfyra år.

De flesta som skiljer sig har inga barn men många harnaturligtvis hunnit skaffa både en och flera telningar.

I Gävle har 1 991 kvinnor och 312 män underhållsstödför sina barn. Varje barn har rätt till minibeloppet1 173 kronor per månad. Det innebär att Försäkringskassanbetalar ut ungefär 3,5 miljoner kronor varje år föratt täcka upp det i första hand männen inte kanbetala för sina barn.

Ett annat bidrag som till stor del går till ensamståendemed barn är bostadsbidraget.

Bostadsbidrag betalas ut till den förälder därbarnet är skrivet.

Hur mycket som betalas ut beror på hur många barnman har, hur hög/låg lönen är och hur högbostadskostnaden är.

CHRISTER DAHLQVIST

Det finns bara en tjej i Christer Dahlqvists livoch det är dottern Anna, tre år. Christer tror attdet finns någon för alla men han tänker inte letaefter kvinnan med stort K. Anna är Christers andra barn.Det första, en son som nu är 23 år, fick han närhan var drygt 20 år.

- Vi var tillsammans i tolv år men när Magnus varnio år separerade vi. Jag var aldrig hemma. Jag stack utoch jobbade och där emellan var det mycket fotboll. Jag tänktepå jobbet, inte familjen.

Efter separationen fortsatte han sitt liv med jobb, fotbolloch la till krogbesök.

- Det blev mycket krog. Jag kom hem på torsdagen frånjobbet och var ute hela helgen. Det gick inte att sitta hemma.

Men sonen träffade han regelbundet och de bodde intelångt ifrån varandra.

Christer var ensam i tre år innan han flyttade ihopmed en ny kvinna.

- Men allt blev fel. Efter sju år separerade vi mendå hade det varit dåligt i flera år.

I samma veva hörde en kvinna av sig, vars dotter Christerhade fotograferat vid ett tidigare tillfälle. Kvinnan villeatt de skulle träffas och de två blev ett par.

- Det var hur bra som helst i början. Jag trodde detskulle vara för evigt, vi skulle åldras ihop och habarn. Efter två år fick vi Anna. Jag var 47 årdå och det var jätteroligt.

Men när Anna var ett och ett halvt år sprack förhållandet.Personkemin stämde inte.

- Jag var inte rädd för att bli singel. Jag kännermig inte ensam.

Christer berättar att han har större umgängenu än när han levde i ett förhållande trotsatt de jämnåriga i byn har familjer. Många fotbollsungdomarkommer och hälsar på honom, han åker självofta och hälsar på vänner och bekanta. Dessutomträffar han mycket folk när han är ute och fotograferareller kör ut post. Men han tror att han skulle vara betydligtensammare om han bodde i en stad än i den by där hanväxte upp.

- Ekonomiskt har det blivit sämre även om jag borbilligare.

Christer har precis köpt ett hus, ett renoveringsobjekt,och rustar själv.

- Jag måste ju betala allt själv nu men jag betalaringet underhåll eftersom jag träffar Anna nästanvarje dag även om hon bor hos mamma. Jag tycker hon ärför liten för att bo på olika ställen.

På något sätt har kvinnorna bara dykt uppi Christers liv. Han har aldrig sökt aktivt själv ochfunderar inte så mycket på framtiden som singel.

- Jag kan sakna en kvinna på kvällarna närdet är för sent för att ringa eller hälsapå någon. Jag saknar "mysiga hemmakvällar", sägerhan och ler med ögonen.

- Dyker det upp någon kvinna så gör det menjag tänker inte leta. Men jag tror det finns någonför alla man ska inte ge upp hoppet om den stora kärleken.

MONICA NILSSON

Monica Nilsson är ensamstående med tvåpojkar. Den äldsta är tonåring och den yngstagår på mellanstadiet. Monicas vardag är tuffmen ändå säger hon att hon inte saknar någotför egen del. Däremot skulle hon vilja att barnen fickdet bättre.

Monica var 15 år när hon träffade en kille.Efter några år flyttade de ihop och fick en son. Monicavar då 19 år. Två år senare sprack förhållandet.

- Jag levde på barnbidrag och socialbidrag. Det varinte roligt, konstaterar hon krasst.

Hon hade ingen utbildning och inget jobb utan hankade sigfram på ströjobb som lokalvårdare. Hon hade ensamvårdnad och var ensam om ansvaret för sonen.

- De gånger jag fick barnvakt var jag ute och roademig men det var inte ofta. Det fanns inga pengar.

I slutet av 1989 träffade Monica en ny man men de flyttadealdrig ihop och det var aldrig meningen att det skulle bli barn.1991 föddes den andra sonen, oplanerad men älskad.

- Vi bröt 1995 och 1997 försvann han totalt ochsedan dess har de ingen kontakt, berättar Monica om yngstesonen och hans pappa.

- Jag blev vrång. Pojken fick inte ringa till sin pappa.Jag orkade inte höra när han blev ledsen. Det var jujag som fick ta allt när pappan svek. Han brukar sägaatt "pappa tycker inte om mig" men nu pratar vi inte om pappan.

Äldste sonen har ADHD/damp och fick kontaktfamilj enhelg varje månad i december förra året. Men sedanen kort tid tillbaka är han på utredningsshem. Yngstesonen har haft kontaktfamilj i två år.

- Jag hade önskat att de varit hos kontaktfamiljernasamma helg men så blev det inte så jag hade aldrighelt ledigt. Men sedan tonåringen flyttat har jag en helgi månaden för mig själv. Jag orkar inte göraså mycket men njuter av att få vara själv.

Monica utbildade sig till fastighetsskötare fören del år sedan men får inte sådana jobb. Honhar fortsatt hanka sig fram men har nu haft vikariat som personligassistent på en skola sedan 1998. Pressen hon levt underså länge gjorde att hon var sjukskriven nästanhela förra året och blev utstämplad.

Nu jobbar Monica hela dagarna på skolan och delar utreklam på söndagarna. Helg- och kvällsjobb ärinte att tänka på eftersom barnen ändå varitensamma så mycket och det inte finns barnpassning annatän under vardagarna. För att få lite extra fickpengarsyr hon gardiner åt grannarna.

- Det jag saknar är att inte kunna köpa kläderordentligt åt barnen. Och friheten. Bara att gå utanfördörren. Det är vardagslyx. Men jag saknar inget. Jagvill bara att jag och barnen ska må bra, säger honutan bitterhet.

Den ekonomiska situationen gör att hon aldrig haft semestertillsammans med barnen annat än någon resa till systernsstuga i Hälsingland. Ibland vill yngste sonen gå påen hockeymatch eller bio men pengarna räcker bara till enbiljett så han går gå med en kompis i ställetför med mamma.

- Äldste sonen har haft någon veckas semester medsin pappa och yngste sonen hade fyramånaderskort påFjärran i somras. Det var räddningen för honomeftersom jag jobbade hela tiden. Jag jobbar alla lov.

Hårklippning, middag på restaurang, nya klädereller tandläkarbesök är inget Monica unnar sig.

- Syrran klipper mig och när äldste sonen haft sinakläder ett år brukar jag ta över dem.

Monica och pojkarna bor i en hyrd trea. Pojkarna har var sittrum och Monica bor i vardagsrummet.

- Jag tycker inte att jag kan påverka min ekonomi. Jagkan inte ta fler jobb än vad jag redan har. Och bostadsbidragetpå 500 kronor ryker om jag jobbar ännu mer sådet lönar sig inte. Visst skulle jag kunna plugga men jagtror inte jag klarar det.

Dessutom måste Monica köpa astmamedicin till yngstesonen. Medicinen kostar 500 kronor i månaden och fyra gångerper år åker de på undersökning till Huddingesjukhus. Tågbiljetterna kostar 450 kronor per resa.

Vad skulle du göra om du fick 100 000 kronor att baraspendera på dig själv?

- Ta körkort, säger hon utan att tveka. Det skullenog vara frihet även om man inte har egen bil.

Även om Monica skulle behöva någon att delaansvar och ekonomi med har hon inga planer på att ge uppsitt liv som singel. Hon går inte ut för att träffanågon, har aldrig chattat, varit med i någon singelklubbeller satt in kontaktannons. Hon har inte ork för någotengagemang, inte tid och inte pengar för att ta sig ut ochleta.

- Jag vet inte ens om jag skulle våga träffa någon.Jag vågar inte ens chatta eller ta hem någon frånkrogen, säger hon.

Och trots allt uppskattar hon de fördelar som finns medatt vara singel.

- Jag gör vad jag vill och jag kan köpa kläderutan att någon säger nåt och ingen läggersig i barnuppfostran, säger hon med ett leende.
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons