Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Pang-pang - du är död!

+
Läs senare
/
  • Uppställning. Kriget är över. Ett befäl summerar insatserna. Efter sju timmars krigande återstår vapenvård innan det är dags för vila.

ÖSTERSUND
Det är bara tio minuter kvar av kriget. Marco Pierrou kastar sig ner i snön. Han ålar i skydd bakom en björk. Fienden har tagit terräng. De är farligt nära. Marco kan nästan se dem i vitögat. Adrenalinet rusar till.

Han pepprar på allt vad vapnet orkar. Möts genast av moteld. Marco träffas och dör direkt. Han lommar bort mot en vägkrök med AK5:an lyft över axlarna.
Kriget började klockan åtta på morgonen men dagen började redan klockan sex med revelj. En halv timme senare skulle Marco och de andra ha hunnit bädda. Därefter frukost, städning och visitation innan fysisk träning klockan 07.30. Killarna slänger sig ned på golvet i korridoren. Sit ups följs av armhävningar. Buk, rygg, armar och knän ska tränas.
08.00 dags för krig. Fredrikshofs kompani, trängbataljonen, på I5 i Östersund ger sig ut på övning i skogarna. Snön är några decimeter djup med skare som varken bär eller brister. Termometern visar fem minusgrader.

Sim fire
För första gången ska de värnpliktiga träna sim fire. Enklast kan det beskrivas som ett pass i laserhallen men ute i naturen. Vapnen är försedda med lösplugg och laser. Runt hjälmarna har killarna (och den enda tjejen) ett band med prismor som registrerar träff genom att pipa. Bandet visar om träffen innebär att soldaten är sårad eller död. Men vid den här övningen finns inga sjukvårdare med.
Alla träffade räknas därför som döda.
De döda får gå ifrån striden en stund men att stå bakom en husknut ger inga färdigheter så soldaterna "återupplivas" efter ett tag.
Grupp A ska ta terräng. Grupp B, som Marco Pierrou tillhör, ska försvara den. I grupp A finns bland andra Marcos klasskompis från kocklinjen på gymnasiet, Olle Englin, och Anders Asp från Sandviken.
Anders och Olle ligger intill ett ammunitionsförråd. De har tagit en hel del terräng och bevakar nu bakom snöhögarna.
- Hellberg är död, skriker Olle.
- Ammo och skaderapport, ropar någon tillbaka.
Gruppen har två döda och nästan slut på ammunition. Nya lösplugg plockas fram och striden kan fortsätta.
- Bandvagn på vägen!

Intensiv skottlossning
Skottlossningen är intensiv. Ytterligare två dör och får gå bakom förrådet en stund. De övriga i gruppen förbättrar eldställningarna innan det är tags att ta mer terräng.
Anders Asp har läst IT på gymnasiet men i lumpen är han underhållsgruppbefäl.
- Övningarna är roligast. Vi har haft ungefär tio stridsövningar men den här är roligast. Med sim fire ser man resultaten.
- FI KLOCKAN TVÅ!, vrålar någon.
Anders och Olle hukar snabbt bakom snöhögen, lokaliserar fienden och pepprar på.
Olle som är utbildad kock ville göra något annat än fixa käk under lumpartiden. Han är underhållssoldat. För honom är det första stridsövningen. De andra har han missat på grund av sjukdom.
- Det är kul att skjuta lite, hinner han säga innan det är dags att pulsande ta mer terräng.
Eftersom de värnpliktiga krigar hela dagen är det fältmässigt kök som gäller. Normalt sett är det Marco Pierrou och de andra fältkockarna som fixar käket men den här gången fick även Marco prova på strid.
- Vi kokar mat i tryckpanna. Det är inte som i restaurangkök precis.
Han har tagit övningen på stort allvar och betett sig som en riktig stridis men efter lumpen är det kockyrket som gäller. Militärhögskolan vill han inte till.
- Det var en skitkul övning. Jag trivs i lumpen och jag har lärt mig disciplin. Man klarar mer än man tror.

Ytletning
Men det är bara en liten del av lumparlivet som är stridsövningar. Värnplikten börjar med att killarna (och tjejerna) ska lära sig gå, stå och skjuta. De lär sig ytletning på skjutfält, högvaktstränar och har övningar i "kallt väder". Det gäller att veta hur kroppen fungerar vid kyla och hur man ska klä sig. Att bada i isvak, ha fältövningar med allt vad det innebär av att äta ute, hålla sig ren och sköta fordonen.
För de allra flesta är den första tiden i lumpen ett enda töcken. Killarna är självklart nervösa, de ska lära sig hitta, lära sig alla termer, bo ihop med främlingar, äta mat som inte är mammas köttbullar, ta skäll från befäl, komma ihåg att knäppa alla knappar och stänga alla fickor för att inte tappa något och så vidare.
- De två första veckorna är avgörande. Många är otrygga och omotiverade. Det är viktigt med många befäl vid inryckning så att alla får prata. Det brukar lösa sig men många lämnar oss under resans gång bland annat på grund av rent fysiska grejer. Men de klarar mer än vi tror och betydligt mer än vad föräldrarna tror, säger major Per Simonsson.
För de värnpliktiga på Bergs kompani, som är ett mekaniserat kompani, betyder utbildningen massor av teori.

Datateknik
Marcus Andersson från Gävle är förare på stridsfordon 9040. Han ska kunna varenda del på fordonet och har tillbringat åtskilligt med tid i lektionssalen.
- I början var det svårt att lära sig delarnas namn och funktioner men nu flyter det på.
Marcus ville inte göra lumpen utan hade tänkt läsa datateknik på universitet.
- Det var jättejobbigt i början men nu trivs jag. Jag saknade familjen, kompisarna och flickvännen. Jag hade en känsla av att jag skulle slösa bort tio månader.
Första tiden var riktigt svår.
- Jag sov inte så bra första natten men sen har det gått bra. Första veckan var det bara kvällstjänstgöring och det var slitigt. I och med att man är ihop så många hela tiden vill jag gärna ha några timmar för mig själv när jag kommer hem. Men nu efter jul känns det som motorväg mot muck.
Marcus tycker att han blivit mer målmedveten, känner ansvar. Han har vuxit som människa och dessutom fått nya kompisar från hela Sverige.
- Jag tror man får en annan kämparglöd i arbetslivet också. Och det är nog en större merit att ha gjort lumpen nu när så få gör den.
Marcus och hans kompani har varit ute på övning en plus en vecka. Nu efter övningarna ska de ta hand om fordonen. Varenda liten pinal ska rengöras och ses över.
- Slumpen avgör om man får sova och äta ute på övning men alla hjälper varandra. Det märks på en gång om någon inte ätit eller druckit ordentligt så vi tar kompisansvar.
Marcus tycker att de som tvekar att göra lumpen ska göra den men den som absolut inte vill ska inte.

Lärt sig samarbete
Christian Jansson är också från Gävle. Han är skytt på stridsfordon och har haft nytta av att ha läst tekniska linjen på Polhem. Till skillnad från Marcus ville han göra lumpen och tycker det är både roligare och jobbigare än han förväntat sig. Han har bland annat fått bättre kondition och har lärt sig samarbeta.
Om några veckor ska Marcus, Christian och resten av kompaniet ut på en ny övning. I övningen ingår att sitta instängd i stridsvagnen i 36 timmar. Åtta personer ska samsas i ett utrymme mindre än den minsta husvagn. En liten anordning finns för att värma mat och en burk för naturbehov. Sängar och andra bekvämligheter finns naturligtvis inte.
Hela kompaniet är sysselsatt med att göra iordning efter övningarna de haft. Martin Englund, från Gävle, står och packar bra-att-ha-lådor till tälten. Han är eldledningssignalist, en tjänst han inte är helt nöjd med men han trivs rätt bra ändå.
- Enligt pappa skulle det vara lugnt att göra lumpen men när jag kom hit blev det en chock. Första dagen gapade och skrek en kapten. Men man vänjer sig. Nu kan de skrika bäst de vill. Man blir tolerant och det kan man nog ha nytta av i arbetslivet. Jag har fått insikt om försvarsmakten så nu kan jag ha åsikter. De som inte gör lumpen är nog de som borde gör den.
Ungefär 700 värnpliktiga gör lumpen på I5 varje år. Många av dem kommer från Gävleområdet. Tjejer är fortfarande sällsynta men ökar stadigt i antal. Men försvaret är inte riktigt anpassat för kvinnor.

För mycket sexsnack
Johanna Grindal från Hede i Härjedalen ska bli yrkesmilitär och gör lumpen som skyttegruppsbefäl. Johanna tycker att det är för mycket snack om sexuella trakasserier. Hon upplever det inte som något problem att vara ensam tjej på luckan.
Hon vet var gränserna går, vad hon mår bra av och inte. Sunt förnuft borde alltså räcka enligt henne.
Johanna tycker det är helt okej att ha samma kläder som killarna och att dela rum med elva grabbar. Men något som inte fungerar är kortrasterna.
Med full utrustning hinner inte tjejerna få av och på sig allt på tio minuter för att kissa. En liten men viktig detalj för försvaret att tänka på.
- Men jag tar den tid jag behöver. De kan i alla fall inte sticka iväg utan mig, konstaterar Johanna.

Reportage:
MONIQA SWÄLAS, text
GUN WIGH, bilder
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons