Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Resan tillbaka

+
Läs senare
/
  • Foto: GUN WIGH Nöjd resenär. Jens Åsblom i Gävle hade längtat efter resan och i julas blev den av. Nu har han upplevt både storstadslarm och djungelmystik. Men det bästa av allt var att han fick träffa sitt fadderbarn

Jens fick både kamera och slalomutrustning i julklapp. Men den bästa presenten blev ändå att få träffa sitt fadderbarn på riktigt, en pojke i Vietnam, ett år yngre än han själv. Det blev ett helt äventyr i det land han föddes i för tio år sedan.

Jens Åsblom är en 10-årig gävlekille som gillar hockey och fotboll. Och som gärna reser utomlands med familjen. Men resan på jullovet var ingen vanlig charterresa. Han färdades i den täta djungeln, åkte båt på floden, letade stora fantasifulla snäckor och såg många farliga ormar. Jens fick både uppleva sitt ursprungsland och träffa familjens fadderbarn 9-årige Tien.
Det blev ett starkt möte. Jens tyckte att Tien var liten och söt. Mycket mindre än vad han hade föreställt sig. Jens blev förtjust och satte sig direkt tätt intill sin vän.
- Tien tycker om att sparka fotboll, precis som jag, berättar Jens. Och han är duktig på matte, det är hans favoritämne. Han fick en Brynäskeps i present också. Han förstår nog inte vad Brynäs betyder, men han blev jätteglad ändå.
Jens familj reste runt i Vietnam i fyra veckor. En annan punkt på programmet var att besöka den förlossningsklinik där Jens föddes. Det blev också ett omtumlande möte. Inte minst för de vuxna. När mamma Lisa och pappa Micke hämtade Jens för tio år sedan fick de inte komma in på kliniken. Då smög de dit på kvällen och fotograferade utanför. Nu var det första gången som de skulle komma innanför dörrarna.

Men det var också första gången som personalen fick återbesök av ett adoptivbarn. En av barnmorskorna som hade skött Jens när han var nyfödd jobbade kvar. Hon blev lycklig när hon fick se hur stor och duktig han blivit. Men hon var lite förbryllad över frisyren. Jens som är hockeyspelare har naturligtvis hockeyfrilla med lite längre hår i nacken. I Vietnam har alla pojkar och män mycket prydliga kortklippta frisyrer.
- De drog mig i håret i bak och skrattade, berättar Jens. De tyckte frisyren var konstig men mamma och pappa förklarade att den inte är konstig i Sverige.
Det var åtta svenska adoptivfamijer som gjorde återresan tillsammans. De träffades första gången när de fick barn för tio år sedan. Trots att de är utspridda över hela Sverige har de hållit ihop.
- Jens brukar kalla dem för "Vietnamsläkten", säger Lisa.
Familjerna har fått stor betydelse för varandra. Några av dem träffas flera gånger per år både till nyår, midsommar och första advent. De har erfarenheter som inte andra familjer har. Lisa och Micke är övertygade om att det blivit en extra trygghet för Jens. Att han fått fler barn som han kan identifiera sig med.
- Jag hörde när han satt och lekte med Hanna en gång, berättar Lisa. Plötsligt sade han "visst har vi lika skinn?" Hon svarade bara "jaa" sedan fortsatte de att leka.
Och när Jens får problem med sin Game Boy, ringer han bara till Svante eller Fredrik och frågar om råd.

Tanken på återresan till Vietnam har långsamt växt sig starkare. Föräldragruppen har alltid pratat om att de vill. De bestämde sig till slut för att de skulle åka när barnen blivit tio, innan den jobbiga puberteten men ändå så att de växt upp lite. Både som en morot och för att ingen skulle falla ifrån, började de spara kollektivt. De bildade en förening som fick namnet RIV, en förkortning av Rötter i Vietnam.
- Men det tycker jag är viktigt, säger Lisa, att tanken med återresan var inte att barnen skulle söka efter sina rötter, utan att de skulle få se och uppleva sitt ursprungsland och skapa sin egen bild av Vietnam.
Resan blev över förväntan. En av föräldrarna som har jobbat i resebranschen hjälpte till att planera och boka bussar och övernattningar i förväg. På plats blev de imponerade över befolkningens vänlighet och artighet. Det var många som uttryckte sin glädje över att se de brokiga familjerna. De fick ofta frågan hur så ljushåriga mäniskor kunde ha ett så mörkhårigt barn. Alltid med glimten i ögat och med ett vänligt skratt.

Det var bara en sak som var jobbig. Det täta och myllrande foklivet med fler motorcyklar och bilar och människor än vad de hade kunnat föreställa sig. När Micke och Lisa var i Hanoi för tio år sedan var det en sluten stad på grund av USA:s handelsembargo. Då var det ont om bilar på gatorna. Bara några månader efteråt släppte USA embargot och nu var staden förvandlad.
Första kvällen hann de bara kryssa sig fram (ingen stannar) ett par kvarter innan Jens ville gå tillbaka till hotellet.
- Det blev aldrig tyst, säger Lisa. Det kändes ovant, men samtidigt var det härligt med så mycket folkliv.
- Hanoi känns som våran stad nu, säger Micke.
Det var där som rundresan började och slutade. De passade på att åka och titta på FNL-högkvarteret där gerillarörelsen hade sin bas under kriget. Micke och Lisa blev både förvånade och imponerade över hur skickligt kamouflerat högkvarteret var. Där fanns ingen större byggnad, allt var gömt under grönskan i små hyddor.
- Mekongdeltat och livsstilen där med jordbruk och fiske mitt i djungeln var också en upplevelse, fortsätter Micke.
I tre dagar reste de med båt längs floden och upplevde det orörda Vietnam. De mötte bönder och fiskare som utförde sitt arbete på samma sätt som de gjort i alla tider. I Phan Tiet vid Sydkinesiska sjön bodde de lyxigt och kopplade av. Där kunde de sola och bada och plocka hur mycket vackra snäckor som helst.
- Det var ungefär som att plocka svamp, jämför Lisa. Man blev jätteglad när man hittade en snäcka som var extra fin. Några var så vackra att de såg konstgjorda ut.

Påsvis med snäckor blev kanske bästa souveniren. En bricka fylld med snäckor pryder byrån i hallen hemma i Norra Åbyggeby. Ett gammaldags fat med snäckor och ljus står på köksbordet hos familjen Åsblom. En lite mer annorlunda souvenir köpte de på en farm. Närmare bestämt en ormfarm där man föder upp olika sorters ormar, bland annat för att tillverka serum (mot ormbett). Där kunde man köpa flaskor med en "dundermedicin" som skulle vara bra mot det mesta. Förutom sprit och ginsengrot, innehöll flaskorna två ormar, en kobra och en mamba! Micke har inte smakat på hälsodrycken än, men Lisa har smuttat och konstaterat att det mest bara smakar sprit. Flera goda vänner har fått en flaska i present.
Hemma på köksbordet ligger också högar med fotografier. Några bilder ska Tien i SOS-barnbyn få. Besöket hos honom kommer de aldrig att glömma. Barnbyarna är uppbyggda så att det bor mellan åtta och tio barn i varje hus. Varje hus har också en utbildad husmamma anställd, som ägnar sitt liv åt sin stora fosterfamilj. Nu är det så att Lisa och Mickes kompisfamilj i Gävle också har ett fadderbarn i samma by, Toan 16 år. Han hade flyttat in i ett hus för äldre killar, där de får sköta lite mer själva. Men han studerade fortfarande och blev jätteglad över besöket. Det är sällan barnbyn har besökare, därför var uppståndelsen stor när svenskarna kom. Alla var finklädda och husmamman bjöd på frukter, thé och nötter.
- Det var kul att se hur det såg ut i Vietnam, säger Jens. Ingenting såg ut som jag hade trott. Allting var annorlunda och jag vill gärna åka tillbaka. Om man bara slapp dricka det där mot salmonella. Jag skulle hellre ta sprutor.

Helen Granditsky
026-15 96 41
helen.granditsky@gd.se
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons