Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

S/S Vega -okänd svensk krigshjälte

Annons
Den okände svenske krigshjälten S/SVega genomförde under brinnande världskrig sex dödsföraktadeseglaster över tyskt territorium.

I lastrummet hade hon mat och mediciner till de svältandepå isolerade ockuperade brittiska Kanalöarna.

Utan hjälpen hade förmodligen tusentals och återtusentals personer gått en säker svältdödtill mötes.

På Kanalöarna är fartyget och hennes besättningsedan dess hjältar för evigt.

I Sverige har man knappt hört talas om den lilla ångaren.

Vega var upplyst som en julgran och fullbunkrad i kolboxarnanär hon den 17 december 1944 mitt i krigsmörkret kastadeloss och lämnade hamnen i Lissabon och stävade upp motEngelska kanalen.

Den svarta skorstenen var märkt med ett stort svart "S"och på de vita utsidorna fanns blågula markeringaroch beteckningen "C International". C stod för cross. Påutsidorna fanns tre röda kors per sida som också taladeom att hon seglade för just Internationella Röda Korset.På övre däck ståtade ett hemsnickrat rödmålatkors.

I lastrummet, under de fyra ångdrivna vinscharna, ruvadehon på 85 344 livsmedelspaket, 27 000 tvålar och blandannat 52 kartonger medicin till den svältande befolkningenpå ockuperade brittiska Kanalöarna.

De nödställda bad till Gud att Vega skulle skonas.För i djupet lurade tyska u-båtar och då gickinte ens vanliga lastfartyg säkra. Krigsfacit visar faktisktatt hundratals oskyldiga handelsfartyg torpederades. Men ombordpå 1640-tonnaren Vega tog besättningen det hela ändåmed ro.

Arne Pettersson, 82, var matros ombord på Vega och äri dag ensam om att som besättningsman kunna vittna om desex resorna till Kanalöarna som ägde rum 1944 och 1945.Arne kom då från en tjänst på oljemotortankernS/S Janus som gått i konvojtrafik mellan Halifax och England.Men fartygen torpederades och sjönk. Senare blev det klartatt skytten var den tyska u-båten U 46 som stod under kaptenEdrass befäl:

- Torpeden slog sönder det mesta och oljan söladened precis allt, berättar Arne kolugnt och med plirande ögonnär vi slår oss ned i tevesoffan hemma i tvåani Kalmar. Fyra dog men trettiotre hann gå i livbåtaroch fiskades efter 14 timmar upp av en engelsk jagare. Vi befannoss då 56.35N/15.03W. Det vill säga några hundramil rakt ut i Atlanten.

- Jag hamnade så småningom på Vega som varett fint fartyg. Visserligen fanns ingen mäss så vikäkade i skansen, men ändå. Vädret i Biscayavar som alltid dåligt. Och det blev ju inte bättreav att alla fyrar var nedsläckta. Så vi begärdeoch fick tillstånd att få pejla Land's End. Det villsäga Englands sydvästligaste udde med angöringsfyrenLongships.

Efter en dryg veckas dödsföraktande seglats genomett område som helt och hållet behärskades avtyskarna, siktades fyren Hanois utanför Guernseys sydvästraudde. Fyren skulle enligt tyska order passerar i dagsljus.

Den 27 december nåddes hamninloppet till Sankt PetersPort på Guernsey. Vega möttes av gränslöstjubel när hon ankrade upp vid Londonkajen. Men när detblev ebb fick hon skador på botten. Det var inte värreän att hon tre dagar senare kunde stäva in mot SanktHelier på Jersey. Då hade kapten Gösta Widebergoch hans 21 mannar varligt smugit igenom den tyska mineringenrunt öarna. Sammanlagt hade 143 000 minor lagts ut. Och Vegasom inte ens var avmagnetiserad, än mindre försedd medparavaner.

Hela staden var på fötter och hyllade svenskarnasom superhjältar när de lade till vid Albert Pier. Faktumär att S/S Vegas nödlaster räddade livet påtusentals svältande på de fyra öarna: Jersey,Guernsey, Alderney och Sark. I området bodde efter evakueringarnacirka 100 000 personer och det finns uppgifter om att såmånga som 40 000 av dem var mycket illa däran närVega kom till undsättning med mat, medicinsk utrustning tillsjukstugorna och inte minst tvål för att få stopppå infektionerna som börjat sprida sig.

- Man kände sig rörd och tacksam över att kunnahjälpa till, säger Arne Pettersson som blir rördigen när han berättar om det känsloladdade mötet.Människorna tog emot oss med öppna famnar. Men tyskarnavar tvära. De siktade på oss med maskingevär ochförbjöd oss att gå iland och vi fick inte talamed befolkningen. De hade fått för sig att vi hadespioner ombord. Hur som helst. Tyskarna tog hand om lossningenoch lät faktiskt bli att plocka åt sig från öbornaspaket. Så när vi märkte att provianten hamnaderätt och det senare började dofta nybakt bröd frånstugorna kändes det bra.

Bra kändes det också för de bofasta som knappttrodde det var sant när de såg Vega i hamnen. Såhär berättar Maurice Gautier om ankomsten:

- Det var en underbar syn. Hela fartyget, med de rödakorsen, var upplyst. Det kändes som om det äntligenskulle börja lätta för oss.

Jerseybon Nan Le Rue, som var ung flicka när Vega anlände,berättar om första kvällen med Röda Korspaketenpå bordet:

- Min yngste bror hade hämtat paketen hos lanthandlaren,det var därifrån de delades ut, och nu satt vi däralla elva med varsitt. Det var ett känsloladdat ögonblickoch vi kunde inte hålla tillbaka glädetårarna.Jag skrev i dagboken att "man känner sådan tacksamhettill alla dem som bidragit till att paketen kommit hit".

Även pressen hängde på i glädjeruset.Så här skrev lokaltidningen Jersey Evening Post:

"Mjölet var välkommet för bagarna som snabbtkunde visa fram kakor av sällan skådad tjocklek."

25 år efter krigsslutet hyllade ön Jersey S/S Vegagenom att ge ut henne på frimärke. Märket harvalören 1/9 och är försett med texten "25 th ANNIVERSARYOF LIBERATION 9th MAY 1945".

50 år efter freden firades Vegas insatser med en hågkomstvid Albert Pier i Sankt Helier på Jersey. Kopior påmatpaket lastades upp på en hästdragen kärra.

I dag har flera engelska böcker skrivits om denna svenskaräddare i nöden och hennes sex resor till Kanalöarnaoch det finns en minnestavla vid Alberts Pier med texten: "Aldrighar ett fartyg varit så välkommet i denna hamn". Meni Sverige har man som sagt knappt hört talas om Vega ochhennes tappra "sailors" och alla de 2000 sjömän somdog i lejd- och konvojtrafiken över Nordatlanten. Eller hur?

Man skulle kunna tro att alla dessa hjältar skulle hahyllats rejält när freden kom. Men icke. Då skaman ändå komma ihåg att det var dessa mänsinsatser som höll igång Sverige under kriget. Såvälnär det gäller livsmedel som varor till industrin. Vipratar om införsel av 1 629 000 ton spannmål, foder,styckegods, olja ...

Berättelsen om Vegas insatser för Kanalöarnabörjar med att de brittiska myndigheterna tidigt slog fastatt öarna ur krigsstrategisk synvinkel var oviktiga och intebehövde försvaras. Någon allmän kommunikéom detta gick dock aldrig ut.

Kvart i sju på kvällen den 28 juni 1940 nåddesex tyska Henkelplan hamnen i Sankt Peter på Guernsey ochstrax därpå även Jersey. Hamnarna och civila lastbilarlastade med gurkor bombades. Tyskarna trodde det var truppfordon.Även dragvagnar fullproppade med tomater bombades. De sågut som granater, tyckte nazipiloterna. Öborna var inte senaatt stämpla eländet som "Tomatkriget".

Tragiskt nog omkom trettio personer under bombningarna. Tragedinhade kunnat undvikas om britterna i tid meddelat tyskarna attKanalöarna demilitariserats.

Ett av första naziåtgärderna på öarnablev att hala Union Jack och hissa svastikan. Vidare förbjöds"allierad" press och så infördes huxflux högertrafik.Dessutom beslagtogs fordon och bränsle. Orderna kom frånnazihögkvarter på ön Guernsey som under periodenskämtsamt sades ha fler tyskar per kvadratkilometer änTyskland.

För att klara inkvarteringen lade nazisterna beslag påöver 500 civila hus. Det sägs att nazisterna inledningsvislevde livet på Kanalöarna där skjutandet var långtborta och där det till en början fanns lyxvaror somsilkesstrumpor och cigarrer i butikerna. Det hade soldaterna intesett röken av på länge. Man tog för sig avböndernas mjölk och spannmål och vänsladesmed deras döttrar.

Men när öbornas så kallade V-teckenkampanjslog rot insåg nazisterna att det ändå var ettkrig de deltog i och inte någon charterresa. Kampanjen innebaratt V-tecken, V stod för Victory, kritades på muraroch väggar och gärna på tyska fordon. Tyskarnablev ursinniga och målade med stora bokstäver påsamma murar: "Wir Farhren Gegen England". De lät ocksåarrestera ett flertal personer. Bland andra två Jersey-systrarsom skickades till ett fångläger i Caen i Frankrike.Vidare informerades det på plaket under rubriken "Attention-Warning"om att de som fortsatte rita V:n skulle skjutas. Undertecknarevar general G.V Schmettow.

Så även om en del motstånd bjöds, trotsden påtvingade närheten till tyskarna, var det aldrignågot snack om vem som bestämde. Det fick inte minstde lokala poliskonstaplarna erfara när de beordrades görahonnör för ockupationsmaktens officerare.

De första krigsåren var möjligen uthärdbaraäven om ockupationen innebar total kollaps för öarnasekonomi och total isolering. Någon hjälp frånEngland erhölls inte. Faktum är att de allierade styrkornapå nära håll passerade de nödställdaöarna på väg till befrielsen av Normandie utanatt så mycket som kasta i land en brödkant.

Med tiden började det tryta ordentligt i butikerna ochhemma i skafferierna. Harfällor blev vanliga, husdjur försvannoförklarligt och ute på åkrarna togs det redapå till och med halvruttna potatisar och gamla sockerbetor.Inte nog med att det var brist på föda. Tomt var detockså på ved och gas och dessutom medicin och bedövningsmedel.

Den civila ledningen på öarna försökteförgäves få tillstånd att ta kontakt medRöda Korset. Befolkningen hade förbjudits inneha kommunikationsutrustningoch förstås radioapparater.

Tyskarna utökade censuren genom att belägga innehavav duvor med dödsstraff.

I november 1944 var läget på öarna såkatastrofalt att tyskarna gick med på att larm slogs tillsåväl de brittiska myndigheterna som till RödaKorset. Nödanropen nådde så småningom framoch öborna fick besked om att hjälp skulle ordnas. Tyskarnakrävde egna ransoner av bland annat mjölk, smöroch foder till djuren. I gengäld avkrävdes de löftepå att ge fanken i öbornas grejer.

Nödpaketen, som skänkts främst från USAoch Kanada, hade från 1943 lagrats i magasin i neutralaLissabon dit den anlänt med de linjefartyg som chartratsav internationella Röda korset. Inledningsvis gälldedet för organisationen att hitta ett lämpligt fartygför frakterna till Engelska kanalen. Hamnförhållandenapå öarna var och är på grund av tidvattnetbesvärliga som man sökte ett fartyg med plan bottenoch lågt djupgående. Blickarna föll inledningsvispå S/S Finn men gled över på Sveabolagens ångareS/S Vega som visserligen var mindre men hade perfekt skrov ochett djupgående på bara 4,3 meter.

Vega, som byggts på Lindholmens varv i Göteborg1913 och efter leveransen till Stockholms Rederi AB Svea gåtti linjetrafik till bland annat Düsseldorf, därav teleskopskorstenenoch de fällbara masterna så man slapp vänta påbroöppningar, hade sedan några år tillbaka gåttmed nödtransporter mellan Lissabon och Marseille i just RödaKorsets regi. Den nya destinationen blev alltså Kanalöarnadit Vega avgick var fjärde vecka. Sammanlagt blev det sexturer:

- Efter sista turen, i samband med freden, möttes viav banderoller och blommor och texten "Welcome Vega". Och dethär gången fanns det inga tyskar som kunde hindra folkfrån att gå ombord. Hela fartyget överöstesmed blommor. Och på pubarna på kvällen var vihedersgäster.

Efter fredsavtalet, som undertecknades klockan 07.14 den 9maj ombord på HMS Bulldog, gick Vega till London. Närhon gled under Tower Bridge i Themsen började det plötsligtsmattra på däcket. Det var mynt från hyllandeLondonbor som damp ned.

S/S Vega lastade 4 stycken Ford-bilar, 17 stycken Ford-traktorer,1 400 grammofonskivor och kameror. När hon mitt i den svenskahögsommaren, efter sex år utanför Skagerackspärrensom gick mellan norska Lindesnes och jylländska Hanstholmoch bestod av 11 000 tyska minor, åter fick segla påsvenskt vatten och lägga till vid Frihamnen i Stockholm,väntade såväl släkt som vänner och press.Totalt 200 svenska handelfartyg och cirka 7 000 sjömänhamnade utanför spärren när tyskarna slog till.

1946 gick Vega till The Middle Docks & Engineering CoLtd, i South Shields för ombyggnad. Trots att kalaset gickpå 37 000 pund blev det bara fem år till i trafik.Den 20 maj 1954, efter några år i Sölvesborg,gick Vega till Travemünde och därifrån till Lübeckför skrotning.

Arne Spångberg
Annons
Annons
Annons