Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Salongen som har lockat många

+
Läs senare
/

Till Henrys herrfrisering gick gubbarna i barnrikehusen varje lördag för att raka sig med kniv. Men också för att träffas och prata karlar emellan.

Kvarteret Mejseln i Gävle byggdes 1928 till 1930 som ett barnrikehus. Längs gatuplanet var det stadsmässigt med butiker och fina skyltfönster.

I en av lokalerna öppnade Henry Thunström sin herrfrisering som snart blev populär.

– Det var som en samlingsplats här på lördagarna, berättar Lena Liljeby som var elev hos Henry redan på 60-talet.

– Gubbarna träffades här och fikade, satt och rökte, pratade och hade kul. Det var ”Målar-Karlsson” som bodde med sin fru Hilda och hade jättemånga barn och det var en åkare som alltid hade vegamössa och kallades för Kalle Anka.

På den tiden var det oxblodsfärgade skinnstolar och röd-vitrutiga golv i salongen. När Henry ville sluta på 70-talet tog Lena över efter honom och i slutet av 80-talet investerade hon i nya stolar. Men hon har två av de gamla skinnklädda kvar i ett förråd.

Det var Lenas pappa som tyckte att hon borde bli herrfisör. Ett så fint yrke som man i princip kunde bära med sig i fickan. Bara hon hade en sax och en kam skulle hon kunna fortsätta jobba hemifrån även om hon fick barn tänkte han. Lena gillade pappas förslag, men kanske inte främst av samma skäl. Det var inte alltför vanligt med kvinnliga herrfrisörer på den tiden och yrket kändes tufft. Herrfrisörerna var dessutom en yrkeskår med stil som alltid hade fina kostymer och skjorta med slips. Efter nian tog Lena kontakt med de herrsalonger som fanns och började med att besöka Henry. Det var en måndag och hon fick genast bra kontakt. ”Lena kan börja i morgon,” tyckte Henry direkt och hon blev lite paff. ”Går det bra om vi säger onsdag?” svarade Lena och sedan dess har hon varit kvar.

– Jag ville ju hinna köpa en vit nylonrock först, skrattar hon. Sen kändes det bra från första dan och jag har inte ångrat mig en enda gång på 42 år. Jag hade tur för jag kom till rätt yrke för mig. Henry och hans fru Inga var lite som extraföräldrar åt oss flickor på salongen. De bjöd på mat och gav oss julklappar och en gång hade Henrys fru med sig mamelucker för att vi inte skulle bli kalla under kjolen.

Lena fick börja med att sätta papper runt halsen på kunderna och borsta bort håret när Henry hade klippt färdigt.

– Bara att ta i människor var svårt när man var 16 år. Det kändes bra att få lära sig långsamt.

Om det var lugnt på herrsidan någon gång, gick hon över till dam och hjälpte till med att tvätta permanentspolar eller sopade golv. När hon väl fick börja klippa med maskin fick hon ta det största skäret så att Henry kunde göra om det med mindre skär efteråt. Den som väl hade blivit anställd som elev fick så småningom åka på yrkesskola i Falun. Första året gick hon sju månader. Där fick hon träna på skolans elever och när hon kom hem kunde hon klippa hår.

Det var när Henry blev sjuk 1972 som Lena tog över herrfriseringen. Han hade ofta pratat om sin egen barndom, att han var ett barnhemsbarn och att det hade varit ledsamt. Att han hade ett gammalt sår på benet från när han var liten som aldrig ville läka. Men att han fick komma till en fosterfamilj i Forsbacka där han senare skaffade en sommarstuga. Lena tycker att Henry var en hjälte som skapade sig ett bra liv trots sin tuffa start.

Så småningom tog Lena över dam-sidan av salongen också och när Gavlegårdarna skulle stamrusta fastigheten 1989 passade hon på att göra om för att få större ytor. En hel del gamla frisörprylar har hon sparat som ligger framme i en glasmonter som ett litet museum. Och några kändisar har hon klippt. När Rolf Lassgård bodde på Brynäs hände det att han kom in. Och Lillen Eklund var Lenas kund under sin storhetstid. Hon minns när karlarna ville se ut som Bobby Ewing i Dallas och hon fick göra ”mini-våg” som betyder lätt permanent. Bobbys ”pälsmössa” i våra tunna skandinaviska kalufser var ingen lätt uppgift.

– De såg för hemska ut, ler Lena.

Nu tycker hon att det är jätteroligt att de som var småpojkar och fick lyftas upp i stolen när hon började, har blivit farfäder och kommer in med sina barnbarn.

– Jag känner igen hela släkten och de hör liksom hemma här. Det är det som är så kul!

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons