Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sista varvet

Annons
En skarp lukt av svetsrök sticker i näsannär man kliver in genom porten på Rodoverken.

Den stora mörka lokalen lyses upp punktvis av det bländandeljuset från svetslågorna. Dova dunsar och hårdametalliska ljud skär genom luften när de stora tungaplåtarna flyttas. Det är som en egen värld, påväg att försvinna.

De flesta gävlebor känner någon som jobbatpå gamla Gävle varv. Det har varit en stor arbetsplatssom tidvis sysselsatt över 400 personer. Nu är elvapersoner kvar. Det är en lång epok som går igraven när Rodoverken snart slår igen sin verkstad.

- Den där är det ingen som har sett här, sägersvetsaren Ola Magnusson, skrattar till och nickar mot fotot aven man på ett tidningsurklipp som sitter uppnålatpå anslagstavlan.

Det är ägaren av Rodoverken, gamla Gävle Varv,den saudiarabiske affärsmannen Mohammed Al-Amoudi.

Ola tar sin mugg, trycker på knappen i kaffeautomatenoch sätter sig på en bänk utanför verkstan.Det är tiokaffe. Solen skiner och arbetarna samlas fören stunds vila och småprat. Det finns mycket att utbytaåsikter om. Alla är varslade, den sista november läggsverkstan ner.

- Nu har de varit här och tittat på maskinerna.Om de börjar sälja ut dem kommer det aldrig att bliverkstad här mer, säger Ola Magnusson.

Rodoverken är en av de sista gamla verkstädernai landet som producerar tyngre stålkonstruktioner, tryckkärloch cisterner till stora industrianläggningar.

- Vi vill ju att det ska fortsätta. Vi är de endai regionen som kan göra så stora jobb. Man blir såbesviken, det finns ju massor av jobb, fortsätter Ola Magnusson.

Under fikapausen är det inte bara allvar. Någonfäller en kommentar, som följs av andra. Skämtenhaglar. Männen gnabbas, retas och garvar. Nu är detOla som får en gliring, men han uppfattar inte vad de säger.

- Ibland när det passar hör han ingenting. Men andragånger när han inte ska höra, då hörhan väldigt bra, skrockar Elmar Svahn. De andra skrattar.Ola ser upplivad ut.

Tonen är rå och hjärtlig. Ingen undgårpikar. Man får vad man tål. Jargongen i verkstan sittersom gjuten.

Gamla Gävle varv har varit en orolig arbetsplats de senastedecennierna. Konkurser och ägarbyten har avlöst varandra.Det har varit svårt att göra verkstan lönsam.Konkurrensen från öst har ökat vilket slagit hårtmot verkstadsindustrin. Under det senaste året har varsleni verkstan duggat tätt. Nu är det tredje och sista omgångenpersonal som får gå.

Besvikelsen bland de som arbetar kvar är stor. De harklara åsikter om varför det gått dåligt.Ägaren har inte satsat på verkstan. Man borde ha satsatpå en egen produkt, kompetensutveckling och aktiv marknadsföring.

- Det hade nästan varit bättre om vi gåtti konkurs. Då hade det ju funnits en chans att någonannan skulle komma och köpa det. Men nu när de börjarsälja ut maskinerna, då finns det ingen framtid, sägerPer-Erik Westergård, som är plåtslagare och svetsare.

Plötsligt hettar det till under fikapausen. Det slårgnistor om en av männen när han uttrycker sin syn pånedläggningen.

- Det är skamligt av en med så mycket pengar attlägga ner det här, säger Yngve Larsson, och syftarpå att den välbärgade ägaren. Det äråt helvete. Det tycker då jag i alla fall. Det kaninte vara arbetsbristen det beror på i alla fall.

Så avbryts allvaret när Per-Erik frågar någragamla kollegor som är och hälsar på:

- När ska vi äta surströmming då?

De som varit med länge försvinner inte föratt de slutar arbeta, de räknas som med i gänget. Varjeår samlas de som jobbat längst med några av dearbetskamrater som gått i pension och äter surströmming.

Gemenskapen är stor.

- Man blir hopsvetsade, vi är som en familj. Man serju nästan arbetskamraterna mer än frun, säger OlaMagnusson.

Och det är klart. Har man jobbat i över trettioår, som flera av de som finns kvar i verkstan har gjort,då är det ju nästan som ett äktenskap. Manhar varit jobbet trogen, tagit det onda med det goda och stannat.

- Det har varit trivsamt. Trots att det är skitigt, tungtoch bullrigt, säger Ola.

Arbetsmiljön är hård och alla har skadatsav det slitsamma arbetet. På vintrarna är det sällanöver tio grader i verkstan. Knän, nacke och rygg tarstryk. Nästan alla är opererade för ljumskbråckpå grund av tunga lyft. Lungorna fylls av slipdamm, bullerskadordrabbar de flesta.

- Det ringer och tjuter i öronen hela hela tiden. Deflesta har hörapparat, eller borde ha, rättare sagt,säger Ola.

Han är döv på ena örat och i det andrahar han hörapparat. I det döva örat stoppar hani öronproppar. För läkarna har sagt att det finnsen minimal chans att han kan få delar av hörseln tillbaka,därför skyddar han sig för säkerhets skull.

- Man är som en nyfödd kalv på morgonen närman kliver ur sängen. Allt är utslitet. Jag kan intehöra när de pratar om arbetsmiljö på TV.Det är småsaker de pratar om. Jag blir så förbannadså jag måste gå ut, säger Per-Erik Westergård.

Lennart Wahlberg är tredje generationen på detgamla varvet. Han började som sextonåring. Pappan saatt det var framtiden att jobba på varvet. Nu jobbar hansom truckförare.

- Man hade ju hoppats att man skulle få vara kvar härtill pensionen.

Pappan arbetade som plåtslagare och kranförare,farfar jobbade nere i slipen med sjösättningar.

- Hade jag haft barn skulle de aldrig få sättasin fot här. Det är för tungt.

Det är gemenskapen mellan arbetskamraterna som göratt man ändå stannar.

- Man lär ju trivas eftersom man blivit kvar. Det ärstämningen, den här verkstadsjargongen. Gillar man denvill man vara kvar. Det är väl en viss typ av människorsom passar här. De som inte trivs slutar fort. De andra blirkvar länge, säger Ola Magnusson.

Förutom gemenskapen finns också viljan att utövasitt yrke.

- Det finns ju väldigt stort hantverkskunnande härsom går förlorat nu. Jag har lärt mig massor avde äldre, sådant man inte kan lära sig i någonskola, säger Peter Wallén som började som svetsarei verkstan efter senaste konkursen.

Samtidigt minns han hur tufft det kunde vara i början.

- Det var en rangordning. I början fick man bärafluxpåsen hela tiden, den där tunga säcken. Rangordningensitter i väggarna.

Ola håller med. Själv slog han sig på måfåner vid ett bord i matsalen sin första dag, men blev brysktbortmotad. Han hade tagit någons sedan länge inmutadeplats.

Männen minns de olika perioder som varit. Olika produkterman gjort, tider med många anställda, olika ägare.

- Färgen hinner inte torka på blåställetför att de byter namn så ofta, säger Per-ErikWestergård och pekar på att han och Ola har olikaföretagsnamn på sina overaller.

- Bredberg var den bästa även om det gick som detgick. Han var nere hos oss i verkstan och var som en av oss, sägerOla Magnusson.

- Det har funnits så mycket idéer som man intevarit lyhörd för, säger Benny Sandmark, som ärverkstadschef.

Det finns många funderingar och frågor bland männen.De har tankar om varför det gått som de gått.Och somliga vill inte helt ge upp hoppet om att det kanske kankomma någon och köpa verkstan. Andra är less.

- Vi har gått igenom så många konkurseratt nu skiter man i allt. Utom lönen. Det finns inte någonglädje i någonting längre, säger Per-ErikWestergård.

- En vacker dag kommer lönerna i Polen att vara uppei samma nivå som våra, och då sitter de därmed skägget i brevlådan, fortsätter han.

Montage-avdelningen kommer att finnas kvar och köpa produkternafrån öst, medan verkstan läggs ner. Men tidensom är kvar till sista november fortsätter arbetet somvanligt.

- Ta av mössan och kamma håret, och de som ingethår har de får torka damm, uppmanar Per-Erik Westergårdskämtsamt när det är dags för lunch. Han kommermed sin Puma-väska som har varit med sedan han börjadejobba på verkstan 1973 och sätter sig på sinvanliga plats i matsalen.

Även om stämningen är munter och kommentarernarappa under rasterna, så märker man att vemodet ärnärvarande. Och att det är viktigt att historien omvarvet inte glöms bort. Verkstadschefen Benny Sandmark visarhuset med varvets gamla vällingklocka. Den tycker han skatas om hand och få de olika ägarnas namn ingraveratför att kunna visas upp för eftervärlden.

- Om det här försvinner. Så att det finnsnågot som talar om att varvet har funnits och att det gjortsbåtar i Gävle. Det skulle jag vilja.
Annons
Annons
Annons