Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skuggor ur det förflutna

/
  • Foto: GUN WIGH Gårdskär trogen. Axel Lundgren har levt hela sitt liv nära havet i Gårdskär. Han har arbetat som fiskare precis som sin far Albin. Axel minns stormen för åttio år sedan när havet tog Albins liv.

Vädret var ostadigt fredagskvällen den 7 september 1923. Ändå gick Albin Lundgren, Leonard Vahlström och de andra Gårdskärsfiskarna ut som vanligt för att fiska strömming.
19 fiskelag kom tillbaka men Albins och Leonards resa fick ett tragiskt slut.

Annons
Under kvällen ökade blåsten och regnet tilltog men så bedarrade vinden tillfälligt. Nästan alla fiskare hade nu dragit sina skötar och en kvart före midnatt tog de sig in mot land.
Men två båtar blev kvar. En båt hade bara fem minuters färd mot hamnen när stormen slog till med full styrka. Besättningen lyckades med knapp nöd ta sig i land.

Kvar ute på havet fanns Albin Lundgren och Leonard Vahlström. Ensamma hade de legat vid grundklacken "Newyork", femton minuters gång ostvart Skvalphällen. Fiskelyckan var god. Strömmingen glänste som silver på skötarna och båten låg tung i vattnet av all last.
Stormen rev och slet i den lilla båten. Gång efter annan slog vågorna in över relingen och gjorde båten tyngre och tyngre.
Albin Lundgren och Leonard Vahlström förstod att de var illa ute och knöt på sig korkbojar. Men det hjälpte inte. I den becksvarta, rasande natten gick båten under utanför Gårdskärshamnen, vid Röhällan. Dagen efter hittades den ena kroppen och under söndagen den andre. Båten hittades på tio famnars djup och kunde bärgas. Den övertogs av en bror till Albin Lundgren.
Leonard Vahlström blev bara 27 år. I en månad hade han hunnit vara gift och någon försäkring hade han inte tecknat. Albin Lundgren blev 36 år. Han var gift med Lovisa sedan tio år och hade barnen Svante, tio år, och Axel, fyra år.

Det är nu precis 80 år sedan olyckan inträffade. Axel har hunnit bli 84 år. Han tar fram några fotografier, ett på sin fars båt och ett på den båt som han själv senare köpte. Han pekar på fotografierna, förklarar hur olika båtarna är uppbyggda. Faderns, enklare båt som sjönk ner i vågorna, och hans egen stabilare som dansade ovanpå vattnet.
- Hade han haft den här båten hade olyckan aldrig hänt.
Axel var så liten när stormen tog hans fars liv. Några minnen finns knappt.
- Men jag minns att pappa låg lik i rummet där och att begravningen hölls på gården, berättar Axel Lundgren och pekar inåt ett rum i fadershuset där Axel fortfarande bor kvar, sedan många år med hustrun Annhild vid sin sida.
I Gefle Dagblad den 10 september 1923 står att läsa att Lundgren var försäkrad i Riksförsäkringsanstaltens fiskarförening och att hans familj skulle få ut livränta. Men livet borde ändå ha varit kärvt för den unga änkan och de två barnen.

Axel tycker inte att det är så mycket att orda om. Det var som det var. Kärvt men inte direkt fattigt. Familjen hade ett litet jordbruk och två kor. Axel fick hjälpa till med höskörden, räfsa och lägga in i ladorna. Morfadern, som bodde på övervåningen, tog över som familjeförsörjare men han kunde bara fiska inomskärs, till åldern kommen som han var.
- Jag var med morfar och la ut skötar en gång men jag blev sjösjuk, skrattar Axel.
När han vuxit till sig fick han en rejäl slant av sin mor. Hon hade sparat livräntan så att han kunde köpa sig en båt. Axel minns att den kostade 525 kronor. Motorn köpte han i Gävle för 800-900 kronor. Köpet gjordes upp på hösten. Motorerna var billigare då. Nästan alla i byn var strömmingsfiskare så yrkesvalet var inget som diskuterades.
Första sommaren tjänade han 1 000 kronor. Två dagar i veckan tog han sin motorcykel och åkte runt till bönderna och sålde fisk. Vintertid när isen lagt sig högg han skog men så fort det var farbart tog fisket vid igen.

På 30-talet gjorde Axel lumpen i flottan. Morfadern dog och mamma Lovisa blev ensam. Axel minns inte riktigt hur det gick till men han åkte hem och blev tydligen bortglömd av det militära. Lumpen avslutades aldrig. Han blev kvar hemma.
Så kom kriget. Fisket gick bättre än någonsin.
- Då kunde man få 130 lådor strömming på åtta skötar.
Men det var då. Efter 15 år som fiskare sadlade Axel om och blev fabriksarbetare. Det fanns knappt någon strömming kvar längre. Av de 40 fiskare och 20 båtar som fanns i Gårdskär när Axel var ung finns nu bara en enda kvar. Men sjöbodarna finns kvar, tätt, tätt vid Gårdskärshamnen. En av dem är Axels och där har han sin träbåt. Fiskar gör han fortfarande när lusten faller på. Han visar sitt båthus som fadern en gång byggt. På en grovt tillyxad dörr i sjöboden står årtalet 1917 inristat.
Axel berättar att hans far var duktig på att simma men vid en storm hjälper det inte. Vad det handlar om, enligt Axel, är och att reagera i tid. Han berättar om en gång när han var ute och fiskade med sin bror Svante och farbrodern Algot.
- Man ska helst ha fören mot vinden och det gäller att ha ögonen med sig för att lagga av eller sticka upp. Och fort ska det gå. En gång hann inte Algot. Vi fick fräsen snett mot aktern. Då ränner båten och det går inte att styra. Jag höll mig i relingen och båten gick på kant men kantrade inte.

Så var det det där med träbåt. Det skulle aldrig falla Axel in att försöka fiska med en plastbåt. Plast fnyser han åt. Axel förklarar att en träbåt glider mellan årtagen men en plastbåt stannar om den inte ros hela tiden. En träbåt fungerar alltså bäst om man fiskar ensam och det gör Axel helst. Att instruera en amatör eller ännu värre, någon som tror han kan, ligger inte för Axel. Förr i världen kunde han fiska ihop med brodern Svante.
- Vi sa aldrig nåt. Det behövdes inte.
Moniqa Swälas
026-15 96 28
moniqa.swalas@gd.se
Annons
Annons
Annons