Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofia Öhlander: "Är det inte dags att vi skärper oss lite och lägger ner den här helgen"

Annons
Sofia Öhlander

Nä, hur länge ska vi hålla på så här egentligen..? Är det inte dags att vi skärper oss lite och lägger ner den här helgen. Det finns ingen tomte och ännu mindre några snälla barn som blir nöjda över ett par hemstickade vantar längre. Just precis nu när du läser det här är de flesta av dem antingen sockerhöga eller kränkta över att behöva bete sig som folk tills de får öppna sina paket. Varpå de förvandlas till sina vanliga, snoriga och otacksamma uppenbarelser. Och även om du sitter där med tidningen vid julfrukosten och försöker vara fröjdefull och fridsam, erkänn att du är åtminstone liiite stressad.

Hur kom vi överhuvudtaget på en helg där hjälten är en sjukligt bukfet och påträngande gubbe med taskig klädsmak som prackar på folk saker utan att fråga. Som inte drar sig från att bara knata rakt in i folks hem utan att ta av stövlarna. Och sen den välbekanta känslan av att hjärnan börjar koka i evighetskön på Ica. Blandad med känslan av att ingen jävel blir riktigt nöjd men att du ändå har chokladaskar till alla. Avsaknaden av julefrid där du står och skalar potatis till ett helt kompani med strumpbyxor som hela tiden hasar ner halvvägs till knävecken, efter att ha gett upp om stay upsen som aldrig stayar up. Grinande ungar som klätts ut till små tanter och farbröder och helvetesvärmen som uppstår när en månadsproduktion av antikljus ska brinna samtidigt, gärna tillsammans med en brasa.

Rationalisera bort julhygienen när du ska ut och panikhandla och jag lovar att jag petar ut ögat på dig med en polkagriskäpp

Och i julhandeln den tunga doften av stressade kroppar i trängsel där ingen hittar det de i bästa fall tror att de letar efter. Rationalisera bort julhygienen när du ska ut och panikhandla och jag lovar att jag petar ut ögat på dig med en polkagriskäpp. Och vem gillar egentligen dopp i grytan. De borde ju knuffas utför ett stup, de felkonstruerade snuskpellarna. Utöver det - och kanske värst av alla - de omständliga sengångarna som går alldeles för sakta precis framför en. Och stannar upp då och då. Och tar det luuugnt. När många tvingats stressbajsa för att överhuvudtaget hinna med julhandlingen innan helgen är över. Bah humbug!

Men i hemlighet älskar jag den. Älskar dofterna, traditionerna, tanken på att samla de i mitt liv jag trots allt skulle dö för. Även om jag nu ofta skulle kunna tänka mig att ta med en och annan av dem också i juletider. Älskar att hänga upp ängeln som tillverkats på dagis och ser svårt deprimerad på hedersplats i granen. Älskar när jag hittar just den julklappen som jag skulle göra just den människan glad. Älskar när alla trängs i soffan och ler lite fånigt när Bengt Feldreich sjunger falskt om stjärnan i det blå. I ett program som, för de hycklande hedningar vi är, är långt mycket heligare än Bibeln och just under den religiösaste av helger. Ett program som vi måste se just klockan tre trots att tablåteve i princip är död för huvudmålgruppen. Älskar att stänga ute allt det kalla, hårda och trista för en stund. Även om det förvisso kan vara plågsamt att behöva gå omkring och vara snäll en hel helg. Men ändå.

Julen är en orgie i sentimentalitet och nostalgi

Under många år var mina jular mindre tindrande. Just för att julen mest är för de redan lyckliga. För att frånvaron av lycka blir så uppenbar. Och för att vi under julen litegrand - kanske mellan disken och Kalles jul - ser på oss själva lite mer skärskådande, ser våra sammanhang, hur livet blev. Vilka som kanske diskar med dig. Vilka som inte finns där. Julen är en orgie i sentimentalitet och nostalgi. Är du lycklig är allt ljuvligt, är du det inte vill du i bästa fall bara överleva skiten. Men jag närde ändå en dröm om en framtida Fanny och Alexander-jul. Köpte julpynt för framtida jular som låg nedpackat tillsammans med hoppet om något annat.

Det här året bytte jag liv. Och har nu packat upp det där sparade julpyntet. Det är fint. Och jag skiter i om det bara är jag som tycker det. Men jag har också kommit på att det egentligen inte var det överdådiga i Fanny och Alexander-julen jag längtade efter. Det var känslan av att få vara precis där man är med precis dem man vill. Och att de står ut med mig som jag är. Även om de säkert gnisslar tänder en del. Kärlek om man så vill. Äkthet hursomhelst.

Och medan jag känner mig mordisk i julträngseln finns ändå ett lugn i acceptansen att idioterna aldrig tar slut och en glädje i att alla trots allt har andra hem att bo i än mitt. Och för första gången på många år har jag längtat till i dag. Längtat hem. God jul alla!

P.S. Bara tre dagar att vara from och snäll. Sen får du vara dig själva igen.Bit ihop!

Sofia Öhlander

Annons
Annons
Annons