Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Stall är livet för Hall

+
Läs senare
/
  • Det har alltid handlat om hästar för Leif Hall. Han är ridskolechef i Lervik i Gävle. Familjen äger fem hästar och med en av dem, sagohästen Alexia,vann han nyligen Konungens Kanna.

Leif Hall är en stolt hästpappa som trivs med att jobba med tjejer. För två helger sedan vann han Konungens Kanna på Stockholms ryttarstadion. Därmed blev han bäste man i Sverige på 1.40:s hoppning. Han red felfritt i både första och andra fasen. Av 60 killar var det tio som kvalat till finalen. Däribland den nye H&M-sponsrade Peder Fredriksson vann kvalen. Peder gick ut sist i finalen. Och rev.

- Det var en speciell stämning med många journalister och stor uppmärksamhet. Visst kändes det bra att slå till i finalen så där, säger Leif Hall om sin seger.
- Och Alexia är ung i de här sammanhangen, vi har haft en fantastisk säsong hon och jag, fortsätter Leif.
Ekipaget har vunnit åtta klasser i år och varit bland de tre främsta i 90 procent av de klasser de startat i.
- Hon är en otroligt försiktig madam. Hon är rädd att göra illa sig och har alltid en ordentlig marginal mellan sig och bommen. Hon stryker aldrig i och river därför mycket sällan.
Han låter nästan lite mallig när han berättar om sin häst. En vit prinsesshäst med en sagolik historia bakom sig. Alexia fick kämpa länge i motvind. Efter två allvarliga skador har hon läkt fint båda gångerna och kommit igen som en virvelvind.

Leif Hall jobbar som ridskolechef och lever en hel del med hästar.
- Jag rider nästan varje dag, 365 dagar om året, och blir ändå aldrig fullärd. Har du lärt dig en häst, kan du ändå inte nästa. Det är därför det är så spännande att hålla på med det här.
Men lika mycket som han är glad över sitt jobb, är han arg över sin arbetsgivare. Leif är besviken över att inte politikerna inser vad som håller på att hända.
- Vad vill kommunen egentligen? Att inte vanliga människor ska ha råd att rida? Jag har aldrig träffat på en ridklubb med lika dåligt kommunalt stöd som vi har här i Gävle. I början på 90-talet hade vi 500 000 kronor i drift- och underhållsbidrag. I dag har vi bara 200 000, och priserna har ju inte gått nedåt precis. Vi har varit på Kultur och Fritid och ställt frågor och bjudit hit dem. Men vi får inga svar och ingen har kommit. Det borde väl vara en skyldighet när man sitter på poster som Öström och Ågren gör?
Leif börjar elda upp sig. Han har många åsikter som ligger där och bubblar under den coola ytan.
Leif är övertygad om, precis som en barnpsykolog sade, att om alla barn och unga fick hålla på med djur, skulle våldet och kriminaliteten minska dramatiskt.
- Man tränar upp både ansvarskänslan och empatin när man tar hand om ett djur, säger Leif. Egenskaper som tyvärr fattas för många unga i dag. Politikerna borde se den här verksamheten, precis som fritidsgårdarna och ungdomsidrotten, som förebyggande istället för att betala dyra vårdpengar efteråt, när ungdomarna redan har supit ner sig.

Det är tur att Leif har humor också. Han säger med ett leende att han förstår att politikerna hellre sitter på den trygga vip-läktaren på Brynäs matcher. Ridning är nämligen inget för veklingar. Han berättar om när några stökiga killar från Helges fritidsgård skulle komma och rida. Särskilt en av dem var väldigt kaxig och odräglig och skröt om sig själv hela tiden.
- Jag blev irriterad och när vi gick förbi gamla Nelly sade jag åt killen att gå in till henne. Hon är väldigt snäll, men hon har en ovana att alltid trycka upp folk mot väggen. Efter det sade inte killen ett knyst mer.

Hur kom det sig att du började med ridning, det är ju trots allt inte många killar som går på ridkurs?
- När jag var liten bodde vi i Strömsbro och där hade Jenny Lindgren ett stall. Där kunde man hyra en häst i en halvtimme för tre kronor. Jag gick dit med Peter Stenberg och tyckte det var jättekul. Jag var nio år och fastnade direkt. För Peter blev det golf i stället. Jag började på ridskola när jag var 11 och vi var tre killar där. En av dem var Sonny Olsson som pratar om trav i radion.
Blev du retad?
- Någon gliring kanske, men det blev accepterat när jag började tävla. Då var jag 12- 13 år.
Hur är det att jobba i en så kvinnodominerad miljö?
- På instruktörssidan är det bara jättekul. Bättre personal än Gitta och min fru kan man inte ha. Vi nöter inte på varandra heller, alla har sitt att sköta. Däremot är det inte alltid så roligt att vara chef när de unga tjejerna kommer ihop sig. Då har jag tänkt att jag skulle ha jobbat med killar istället. Vissa konflikter kan bli som världskrig, tjejer har så speciellt sätt. Det är inga raka rör.
Men det är en fantastisk sport, där kvinnor och män tävlar på samma villkor och det är både roligt och bra. Och ännu häftigare, åldrar spelar ingen roll. När jag var 25 umgicks jag med 55-åringar. Intresset sammanför alla. Du blir senior vid 19 och kan tävla hur länge du vill. John Whittaker är väl i 50-årsåldern och Nelson Pessoa är över 60. Jag kan åka på spö av en 19-årig tjej här. När Annica Sörenstam skulle spela mot män blev det en himla uppståndelse. Golfarna måste tycka att det vore värre att förlora mot en kvinna. Så är det inte bland ryttarna.

Måste man ha mycket pengar för att bli framgångrik?
- Visst kommer man långt med pengar. Det är det tråkiga med den här sporten. Men man kommer aldrig hela vägen. Och det är det roliga. Rolf Göran Bengtsson är en sådan som tagit fram bra hästar hela tiden, utan pengar. Han är en supertalang. Han har förmågan och kunskapen att hitta och plocka fram det som ingen annan lyckats med ur hästarna. Han kan läsa av olika hästars behov, utan hokus pokus. Det gjorde han med "Pia Lotta" som alltid hade vägrat innan, men blev så himla bra tack vare honom.
Janet Landebäck har blivit anställd här på ridskolan nu. Hon har startat i 1.50 hoppningar och blivit placerad med förhållandevis små resurser. Det är en enorm styrka hon har, att kunna göra en tävlingshäst av en unghäst.

Vilka meriter är du mest stolt över?
- Jag kom på tredje plats i SM 1993 och sexa i SM året därpå 1994. 1999 blev jag åtta, och den placeringen är jag lika stolt över som de andra två. Det året var konkurrensen mycket tuffare, eftersom nästan hela landslaget var med. Redan 1978 var jag med i GPK:s vinnande lag i ponnylaghoppning. Det var det första året det reds. Segern i Konungens Kanna i år var också kul, jag och Alexia har vunnit 8 klasser i år. Vi har haft en fantastisk säsong hon och jag.

Vem är Alexia?
- Hennes historia är minst sagt dramatisk. Jag köpte henne som treåring. Vi skulle titta på en annan häst till Kine och såg Alexia i hagen. Jag blev så tilltalad av uppsynen och sade direkt att den måste vi ha. Det visade sig att hon nästan hörde till släkten. Jag har haft en häst som hette Imre som jag hade fina framgångar med. Sedan köpte jag Imres helsyster Miss Mena, som jag också trodde på. Men hon var lite yster av sig och ramlade omkull i en slänt. Hela tarmpaketet kom i oreda och hon dog av tarmvred. Jag hade köpt henne dräktig, men det fölet var dödfött. Den enda avkomman Miss Mena hann få innan hon dog, visade sig vara just Alexia.
Hon visade sig också vara otursförföljd. Första vintern kom snöstormen och Alexia var i hagen. När jag skulle hämta henne hade hon slagit av tornutskotten i manken på ryggen. Hon måste vila i fyra månader. När jag började träna henne igen, kvalade hon direkt in till championatet för fyraåriga hästar. Sommaren därefter fick hon en spark och skadade sig igen. Under rötmånaden fick hon benröta i skadan. Då tänkte jag att hon kommer aldrig att överleva. Hon är född i en oturssläkt.
Men efter det har hon varit skadefri. En otroligt försiktig madam som är rädd för att göra illa sig. Hon river sällan. Kanske var det bra för henne att hon fick lite mer tid på sig, innan hon började tävla.

Är det farligt att hålla på med hästar?
- Om man glömmer bort att vara försiktig och blir för självsäker kan det vara farligt. Hästar är tunga djur, därför kan det bli allvarligt när något händer. Istället är det inte ofta. Min Zaza är väldigt tjurig och arg. Hon har troligen fått vara högt i rang hos människan innan hon kom till mig. Jag fick en spark i skrevet av henne i våras, men det gick bra. Hon missade med fyra centimeter. Det var nyttigt för mig att bli påmind om att inte vara för självsäker. Hästar är flyktdjur och om de inte kan fly när de blir rädda så sparkar de bara.
Fälttävlingar med fasta hinder kan också vara farliga. Det är en tuff sport över huvud taget, ändå är det så många tjejer som håller på. Egentligen tror jag att många yngre killar inte vågar erkänna att de egentligen inte törs rida. De är skiträdda, men tjejerna har hållit på sedan de var små.

Vad kommer det halverade aktivitetsbidraget från kommunen att betyda för de som går på ridkurs?
- Vi har försökt behålla stor skillnad på priserna för vuxna och barn. Men om vi bara får mindre och mindre pengar, måste vi snart höja barnpriserna. Och visst är det fint med konserthus, men ska våra skattepengar verkligen gå till att subventionera konsertbiljetter för vuxna människor? Och gasklockorna... Det blev sämre för oss, när kultur och fritid slogs ihop. Det är så konstigt att inte politikerna förstår vad samhället skulle tjäna på att stötta ung verksamhet.

Tänker du rösta om emu?
- Min son tycker bestämt att jag ska rösta nej till emu. Han är rädd att Kalle Anka kommer att bli dyrare om vi går med. Vi var till Finland i somras och där upptäckte han att Kalle Anka kostade 3,70 euro, mot 23 kronor i Sverige. Det är en stor skillnad. Jag tror att jag ska rösta nej. För jag tycker att det låter fel att inte Riksbanken ska få styra över vår egen ränta. Men jag ska sätta mig in mer, jag håller på och läser om det.

Helen Granditsky
026-15 96 41
helen.granditsky@gd.se
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons