Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stenarna blöder olja

/
  • Foto: Miguel Vidal/REUTERS Oljekatastrofen. I november bröts oljetankern

Det kinesiska bulkfartyget Fu Shan Hais som förliste i Östersjön förra helgen hade 1 800 ton olja i tankarna. Det ska jämföras med vinterns oljekatastrof utanför den spanska kusten där "Prestige" gick till botten med 77 000 ton brännolja. Saneringsarbetet i Galicien har genomförts tack vare volontärer från hela världen. En av dem är Eva Qvarnström från Söderhamn. Här är hennes berättelse.

Annons
Lukten av hav har försvunnit och har ersatts av något som liknar lukten från en bilverkstad. Algerna, som brukade ligga täta längs strandkanten är borta, precis som så många av sjöfåglarna. En ensam fiskmås skriar över våra huvuden.
Jag har kommit till Galicien i nordvästra Spanien med en busslast volontärer från Madrid. De flesta känner varandra och stämningen är god. På något sätt är det svårt att tro att vi är här för att sanera olja efter en av Europas värsta oljekatastrofer.
Den kustslinga vi tilldelats ser vid första anblicken i det närmaste ren ut. Men när vi kommer närmare ser vi hur oljan, som kallas "chapapote", täckt stenar och klippor. De är fortfarande svartfärgade och blanka av olja trots att de skrapats.
Saneringsarbetet har gått fort tack vare de tiotusentals volontärer från hela Spanien som kommit för att hjälpa till. Bara i den lilla byn Carnota där vi ska bo har 80 000 volontärer varit de senaste fem månaderna. Restaurangerna har fullsatt och den stora laduliknande sporthallen har fyllts med våningssängar och madrasser. Byborna verkar inte misstycka. De senaste åren har utflyttningen ökat, det är svårt att få jobb och unga lockas till andra ställen. Endast under sommarmånaderna blir det livligare då turisterna kommer, men man fruktar nu att turismen ska avta vilket skulle betyda ett stort avbräck i den redan nedåtgående ekonomin.

Vi får order om att arbeta nerifrån strandkanten och uppåt. Alla stenar som skrapats ska kastas nedåt för att undgå att få mer olja på sig. Jag lyfter på en sten och möts av svart olja. Det är som om stenarna blöder. Oljan finns överallt och den är svår att sanera. Vi försöker få bort det allra värsta med skrapor och skedar. Sen torkar vi stenarna med använda skyddsdräkter.
Arbetet känns oändligt. Det handlar om att få bort de stora klumparna för att vågorna inte ska ta med sig oljan ut igen. Stranden har döpts om till Skedstranden då det enda sättet att få upp olja som krupit ner mellan klippor och stenar är med skedar.
Solen gassar och vi svettas i våra galonställ, heltäckande skyddsoveraller och munskydd. Alla glipor har tejpats ihop för att ingen olja ska kunna komma i kontakt med huden. Oljan är mycket giftig och när vi väl börjat sanera kan vi inte göra något annat, varken gå på toa eller klia oss i håret. Inte förrän arbetsdagen är över får vi krypa ur dräkterna och andas in friskare luft.

Vi äter en sen lunch i ett stort tält nere i hamnen i fiskebyn Lira. Det serveras fisk. Alla volontärer tycks ha ätit här de senaste månaderna. På väggarna hänger hälsningar.
Efter maten träffar jag några fiskare i hamnen som just kommit in med sin båt. De berättar att de får 1200 euros per månad i ersättning av regeringen för utebliven inkomst. Fiskeförbud har rått sedan oljan nådde stranden och all försäljning av fisk är förbjuden. Det tycks dock inte ha hindrat dessa två män. Ett par stora korgar fisk lyfts ur båten och en av tanterna från mattältet kommer fram och tar resolut med korgarna till köket. Det verkar inte bättre än att fisken som inte får gå till offentlig försäljning blir volontärernas lunch.
En stund senare ser jag samma fiskare sitta med en våg och en kasse fisk utanför ett hus. Alla har inte tagit fiskeförbudet på allvar.

Den följande dagen träffar jag två andra fiskare, José och Ramon, i den stängda fiskmarknaden i Lira. Fisken är borta och istället har lokalen fyllts med matvaror som olika företag skänkt till volontärerna.
José och Ramón säljer numera banderoller och tröjor med den regeringskritiska organisationen "Nunca Máis" logotype tryckt på bröstet. Båda tycker att regeringen gjort alldeles för lite.
José är även kritisk till fiskeförbudet som han menar är felformulerat. Sportfiskarna får fiska men inte de själva.
- Många fiskare säljer fisk ändå, berättar Ramón.
Själv har han valt att inte göra det. Han äter inte heller fisken.
- Vi vet inte säkert om den är farlig eller inte, säger han.
När jag en vecka senare pratar med Sebastian Losada på Greenpeace i Madrid har fiskeförbudet hävts. Men enligt honom har regeringen inte kunnat lägga fram trovärdiga resultat som visar att fisken är ätlig. Losada misstänker att förbudet hävts på grund av att regeringen inte vill betala ut mer ersättning till fiskarna.
Närmare 120 000 människor är direkt eller indirekt beroende av fisket i Galicien.

Det var den 19 november som "Prestige" bröts itu 25 mil utanför Galiciens kust. Lasten bestod av 77 000 ton giftig brännolja. Månaderna som gått sedan dess har varit en ständigt strid mot den tunga svarta oljan men även mot regeringen som varken insett vidden av problemet eller som tagit sin del i ansvarfrågan.
Några dagar innan fartyget bröts itu kom ett nödlarm från kaptenen. "Prestige" hade fått slagsida fem mil utanför den galiciska kusten och besättningen behövde hjälp. Ett beslut togs att skicka ut fartyget längre ut till havs för att minska riskerna att oljan skulle nå kusten. Beslutet kom att bli förödande och i dag vill ingen kännas vid det.
Bara några dagar efter att "Prestige" sjönk till botten sköljde de första oljevågorna upp på stränderna i Galicien. Snart var närmare 3000 kilometer av den spanska kusten nedsmutsad men oljan svepte även in över Portugals och Frankrikes stränder.

Det är långt ifrån självklart vem som ska ställas till svars. Är det rederiet, kaptenen, landet i vilket fartyget är registrerat? Det kommer att bli en lång process, något som befolkningen Galicien erfarit tidigare. Det är tio år sedan oljetankern "Mar Egeo" smutsade ner Galiciens kust och inte förrän i december förra året utbetalades fulla skadestånd till de drabbade.
Greenpeace uppmanar EU till en lagförändring kring oljetransporter på haven. Hårdare krav måste till för att klargöra vilket ansvar inblandade parter har. Så kallad bekvämlighetsflagg har lett till att många fartyg är i uselt skick.
"Prestige" var ett 26 år gammalt fartyg med enkelt skrov, registrerat i Panama. Det började sin resa i Lettland och passerade Östersjön någon vecka innan det havererade. Enligt Greenpeace handlar det inte bara om vi ska tillåta enkel eller dubbelskroviga fartyg, det stora problemet är oljeindustrin och deras bristande skadeståndsskyldighet.
- Det blir tydligt för människor när ett oljeläckage inträffar men oljan skapar mer problem än så. Det är något som vi vill förtydliga och föra fram, säger Sebastian Losada på Greenpeace i Madrid.

Det är för tidigt att fastslå hur stor skada oljan gjort på djurlivet i havet och längs kusten. Närmare 200 000 sjöfåglar har dött, en av de högsta dödssiffrorna gällande fåglar kring Atlanten. Ett stort antal har kunnat räddas men många fridlysta fåglar har försvunnit.
Även om det fortfarande finns fisk i vattnet vet man inget om hur reproduktionen kommer att bli. Då Galicien är EU:s mest fiskeberoende region ser framtiden oviss ut.
Fortfarande finns närmare 40 000 ton olja kvar i fartygets tanker och det läcker ständigt. Till en början rörde det sig om 120 ton olja per dag, men efter provisoriska lagningar hävdar regeringen att det minskat till 1-2 ton per dag. Fartyget ligger på 3 500 meters djup där det höga trycket gör att det är svårt att få till säkra lagningar.
Det kommer att ta mellan 10-25 år innan ekosystemet är tillbaka i sin naturliga balans och innan dess kommer inte Galiciens ekonomi att kunna återhämta sig helt.

Volontärerna från Madrid spar inte på krafterna utan roar sig natten lång i den lilla byn. I morgon är sista arbetsdagen och hemfärd. Det är inte bara oljan som gjort att de fortsatt att åka till Galicien, det är sällskapet också. De är alla fascinerade över den sammanhållning som skapats.
En av volontärerna som går arbetslös funderar på att stanna kvar och hör sig för om möjligheterna.
- Jag kan ju lika gärna vara här och jobba, få mat och boende som att vara arbetslös i Madrid!
Regeringen ser till att det finns mat och sovplatser men betalar inte volontärernas resa genom landet. Vi skriver alla under ett brev som ska skickas till regeringen där vi kräver våra pengar tillbaka. Antagligen kommer föga att hända.
När vi lämnar kusten håller solen just på att gå ner över de gröna bergen. I kvällsljuset är de karga klipporna och de milsvida stränderna förrädiskt vackra. Det svårt att tro att de döljer sår som inte kommer att läka på länge.
Eva Qvarnström
frilansreporter i Söderhamn
Annons
Annons
Annons