Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Susanne Ruthström började som folkmassa

Susanne Ruthström var 17 år närhon fick reumatism. Att välja yrke blev inte lätt ochSusanne valde fel gång på gång.

Men efter en statistroll hos Pegasus hittade hon rätt.Nu är hon en flitigt anlitad regissör.

Susanne Ruthström, 39 år, är dramapedagogvid Lättings i Gävle. Hon har inriktat sig påteater och regisserar bland annat barnteateruppsättningar.

- Jag jobbar med arbetslösa varje dag, nio till sexton,säger hon anspråkslöst.

Susanne Ruthström har hyllats många gånger,bland annat som regissör av Pegasus uppsättning av BernardaAlbas hus och Saltstänk och för Mondials uppsättningav Lysistrate. Hon arbetar också mycket med forumteateroch har blivit mer och mer efterfrågad.

- Forumteater är de förtrycktas teater som slutari elände. Publiken får ge förslag på andra,bättre slut och deltar i pjäsen, förklarar Susanne.

Forumteaterns pedagogik kommer från brasilianaren AugustoBoal och med forumteatern som grund har Susanne regisserat teaterpå många håll runt om i Sverige. Bland andrahar NTO anlitat henne för att sätta upp pjäserom rattfylleri som spelats på gymnasieskolor men ocksåför de som själva kört rattfulla. Politiska kvinnoklubbarvill ha henne liksom storföretagen. Pjäserna kan handlaom männens maktspråk eller kommunikationsproblem.

Ibland ställer sig Susanne själv på scenen,bland annat i Pegasus uppsättning av Samuel Becketts Happydays där hon spelade Winnie.

- Jag ställer mig på scenen för att veta vadjag utsätter andra för men det är roligare attregissera, säger hon leende.

För rollen som Winnie fick Susanne strålande recensionerav GD's kulturredaktör Björn Widegren som kallade hennesinsats för "en konstnärlig seger".

På låg- och mellanstadiet var Susanne en teaterapamen sedan kom andra intressen i vägen. Hon började jobbasom elevassistent, vårdbiträde, servitris och barnflickautomlands.

- Jag fick värk när jag var 17 år, mitt itonårstiden. Jag blev inlagd tre veckor på Karolinska.Det kom så fort, säger hon.

- Det jobbigaste var att ingen frågade hur jag hanteradedet. Läkarna var bara symtominriktade. Jag åt 17 tabletterom dagen men jag accepterade inte sjukdomen och det var väldärför jag testade alla jobb som inte passade med denhär sjukdomen.

Det tog tio år innan Susanne Ruthström hittaderätt.

- Jag var folkmassa åt Pegasus, säger hon och nubörjar det lysa i hennes ögon.

Statistrollen förändrade mycket och hon fårlyster i blicken när hon talar om teatern.

- Jag började på Komvux, skulle bli läraremen jag tog ett sabbatsår och jobbade som lärare.

Lärarjobbet visade sig inte vara riktigt vad Susanneville med sitt liv. På arbetsförmedlingen fick hontips om olika folkhögskolor och då hittade hon dramapedagogutbildningeni Storvik.

- Det här är idealjobbet. Jag kan välja närjag ska rör mig eller vara stilla. Och vi värmer upppå morgnarna med dans.

Hon drar de värkbrutna händerna genom håretoch berättar att högra axeln inte går att draupp längre.

- Nu äter jag sex tabletter om dagen. Medicinerna fungerar.Det går upp och ner med den här sjukdomen. Men jaghar hög smärtgräns.

Hon längtar lite till Lättings flytt till gamlafängelset. Nu måste hon ta sig upp för knöligaträtrappor två våningar för att komma tillscenen. På fängelset finns hiss som underlättarför henne men också för en handikappad publik.

På frågan om reumatismen medfört någotpositivt i arbetet funderar hon ett tag.

Troligen tänker hon inte i de banorna men till sist kommersvaret:

- Klarar jag av det här, klarar de det också. Menteatern ger mycket. Man lär sig lita på sig själv,hur kroppen fungerar och att våga stå inför andra.

Det är bråda tider för Susanne Ruthströmjust nu. Anhörigcenter vill ha hennes hjälp med attredovisa sin verksamhet. Hon ska också till Göteborgmed Pegasus för att sätta upp forumteater och dessutomblir det en dockteater för dagisbarn till jul.

- Vi ska visa hur andra kulturer firar jul. Det är viktigtinte minst med tanke på det som hände i New York, sägerhon som anser att den samhällsinriktade teatern är denviktigaste.

Drömmen är att skriva fler manus och att ha en alldelesegen fast teatergrupp där skådespelarna inte ärarbetslösa som ständigt byts ut. Men regissörsdrömmarnadå?

- Ja, inte vill jag bli någon ny Peter Oskarson i allafall, säger Susanne med ett skratt.
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons