Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Svår vardag

+
Läs senare

GD I KOSOVO 3 (4)

Mannen dök upp en dag vid Spy Bar och sa hej. Hanhade bott i Sverige i tio år men återvänt. Ingenhade kommit sig för att fråga efter hans namn såhan kallas bara "Lennart".

Andreas Johansson, 20 år och studerande från Sandviken,följer med oss för att leta efter "Lennart". Med osshar vi bland andra Mendim Sejdija från Malmö. Han ochhans familj flydde från Kosovo 1991. Han är svenskmedborgare och svensk FN-soldat. Den här dagen fungerar hansom vår tolk.

Vi hittar "Lennarts" hus. Hans pappa står ute påvägen. En liten gubbe med albansk sockertoppsliknande huvudbonad.Gun frågar om hon får ta en bild. Gubben nickar ivrigt,sliter av sig sin leriga rock och börjar skrapa av lera frånskorna. Sen ställer han upp sig, stel som en tennsoldat.

Gubben bjuder oss in i huset. Skorna ställer vi utanförför att inte dra in leran. Inomhus är det ett rum somgäller. Det är ordentligt varmt. Längs väggarnastår soffor klädda med röda filtar. I ett hörnstår en ny tv och värmekällan visar sig vara ensplitterny kombinerad spis och kamin. Den här familjen hardet ganska bra även om det inte är något överflöd.De fyra sönerna bidrar till försörjningen påolika sätt. Det var bara "Lennart" som flydde till Sverige.Övriga familjen flyttade in i ett tomt hus i Pristina i tremånader. När de kom tillbaka var huset plundrat ochjordbruksredskapen stulna.

- Vi hade kunnat ta någon annans saker men dåtänkte vi tillbaka på hur det var för oss, berättarmamman.

För ett par år sedan kom "Lennart" tillbaka ochgifte sig men frun fick inget pass och kunde inte följa medhonom till Sverige. Kanske var det för hennes skull "Lennart"återvände.

Medan vi pratar tassar några unga kvinnor omkring, serverarte, fnissar och handarbetar. Men de lägger sig inte i samtalet.De visar sig vara en syster, en svägerska och "Lennarts"fru. Vi får veta att "Lennart" egentligen heter Rrahma ochatt han är i Pristina och kör taxi. Men han ska kommaom 20 minuter. Två timmar senare, efter mängder avte, inser vi att Rrahma inte kommer och att albanernas tidsuppfattninginte liknar vår. Jag frågar Mendim om vi inte störfamiljen genom att stanna så länge men han ruskar barapå huvudet och ler.

- Det här är deras vardag. De vallar någrakor, påtar lite i jorden och dricker te.

Under vårt besök har vi fått se att i denhär familjen är det Rrahmas fru som styr och bestämmervilket är ovanligt bland albanska kvinnor. Kanske beror detpå att hon är betydligt yngre än sin man med sina54 år och hans 69 år.

- Vi vet inte så mycket om Sverige, bara att det ärbra där, säger mamman.

Innan vi går vill mamman tacka alla svenskar förden hjälp de fått. Hon nämner livsmedel, husrenovering,kontakter med läkare och inte minst för de vägarbetensom KS05 gjort. Svenskarna är helt klart populära. Befolkningenvet mycket väl att Sverige inte är med i NATO och därmedinte bombat deras land. Därtill kommer att de flesta svenskarhar civila yrken och stor social kompetens. Det är viktigteftersom svenskarna kan umgås på ett naturligt sättmed invånarna och soldaterna bjuder verkligen på sigsjälva, de vill hjälpa till så mycket de kan.Vi får många bevis på det under resans gång.

Brandmannen från Valbo

Dagen därpå får vi höra talasom brandkårens projekt och beger oss till kompani Papa Limaoch brandstationen. Brandstationen ligger i Camp Victoria ochär, precis som nästan allt annat på campen, någracontainrar. Vi letar upp Hasse Johansson, 37 år, frånValbo. Brandman även i det civila får vi veta, i Sandviken.

Här är stämningen lite mer avspänd, kanskeför att vi har att göra med specialister som alltsåhar varit med ett tag. Hasse är heller inte den som överöseross med information. Det känns befriande. Vi kan äntligenkoppla av lite och jag hinner ställa frågorna innanhan lämnar svaren.

- Det är för lite larm. Vi har ju åkt hitför att jobba. Men alarmeringen fungerar inte som den ska.Antingen är det Kfor som larmar oss eller så kommerden som behöver hjälp till vakten. Men det militärasystemet gör att det tar 15 minuter från det att vaktenfår larmet innan det når oss.

Han är inte rädd för att kritisera militären,även om uniformen för en tid är grön. Närett befäl kommer förbi berättar han att han fåtten reprimand för att han inte varit reglementsenligt klädd.Hasse har haft det blå rökdykarunderstället påsig.

- Hur ska vi klara utryckningstiderna om vi ska byta om. Dettar en minut bara att snöra kängorna. Borde inte underställenvara gröna så de är reglementsenliga, undrar han.

Han har helt klart en poäng och befälet lämnaross, svarslös.

Men en del utryckningar har det varit. Bland annat kunde brandmännenrädda ett snickeri. De har också varit på husbränder,ladugårdsbränder, butiksbränder, bilolyckor ochskogsbränder. Skogsbränder blir det rätt ofta eftersomlokalbefolkningen bränner av sina åkrar och oftasteldar de när det blåser rejält.

- Skogsbränderna är svåra på grund avoxa. Det har hänt att vi fått låta det brinna.Och nu säger brigaden att vi inte får släcka husbränder.Befolkningen ska klara sig själv men de har inga försäkringarså det är katastrof om husen brinner. Det är tragiskt,säger han.

Hasse och hans kollegor kan inte släppa ämnet. Deär här för att rädda liv. Vad ska de göra?De funderar på att strunta i brigadens order.

- Vi har inte sågat en enda bil sen vi kom hit. Härsmäller det ofta men då rycker de ur den skadade urbilen och kör iväg dem till sjukhuset civilt, berättarhan vidare.

Så där sitter han och hans kollegor med kunskapernaoch materielet utan att kunna utnyttja det. Självklart kännsdet frustrerande.

Vi följer med Hasse och de andra brandmännen tilldet lokala brandförsvaret i Pristina. Det ska bli deras förstamöte med kollegorna på orten. En av de andra brandmännenberättar att albanerna har fått en del materiel menatt de inte vet hur de ska använda det.

Efter lite letande hittar vi fram till brandstationen.

- En bra brandstation har många garageportar sådet här ser bra ut, säger någon när vi parkerar.

Men det var innan vi sett vad som fanns innanför.

Vi slår oss ner kring ett stort ovalt bord. Väggarnaär kala och kackerlackorna ligger döda mellan fönsterrutorna.Stämningen är något stel. Albanerna tändersina cigaretter och någon av killarna skojar och undrarom det är här de har sina rökdykarövningar.

Vilka kontraster. Vid ena änden av bordet sitter de svenskabrandmännen, de flesta stora, alla vältränade,trygga och lugna. På andra sidan de albanska. De verkarosäkra, ser undernärda ut och är definitivt intevältränade. Jag kan inte låta bli att undra omde verkligen kan lyfta ut en medvetslös, fullvuxen man urett brinnande hus. Ett litet barn möjligen men, nej, knappastnågot tyngre.

Så förändras stämningen märkbart.De svenska brandmännen har berättat att de är brandmänäven där hemma och att de knappt kan hantera AK 5:ornade måste bära med sig. Albanerna drar nästan enhörbar suck av lättnad. Nu kan de prata som kollegoroch inte som civila till militärer.

Den albanske brandmästaren, Victor, säger att detfinns en brandstation i det serbiska området bara någrakilometer därifrån men de samarbetar inte med varandra.Så djupt går alltså hatet att de inte kan samarbeta.Inte ens för att rädda liv och egendom. Det ärså otroligt svårt att förstå för migsom svensk.

Så tar han oss med till garaget. Där inne stårtre jugoslaviska brandbilar mer eller mindre trasiga. Dessutomfinns några brittiska. Före kriget fanns här 16brandbilar och utbildad personal. Men brandbilarna stals och deflesta brandmän var serber.

Victor berättar om bekymren de har med ett munstycketill en skumsläckare och om pumparna som inte fungerar. Hasselovar bort en pump på stående fot. Oj, kan man göraså? Jag sneglar mot kapten Björk för att se omhan inte hickade till lite. Men det tycks helt okej att ge borten pump. Besöket är över men Hasse och de andralovar att komma tillbaka.

På väg tillbaka till campen frågar en avbrandkillarna om Hasse berättat om när de blev beskjutnaav norrmännen. Nej, det har han försökt undanhållaoss men lite senare berättar han historien när vi sitteröver en kopp te utanför brandstationen i campen.
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons