Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svenska åkare på livsfarligt uppdrag

Annons
Petsamotrafiken var det svenska andningshåletmot övriga världen 1940. De svenska hamnarna var i blockadoch några fartyg kom inte.

I stället var det lastbilskonvojerna som körde skytteltrafikpå usla vägar mellan Haparanda och hamnen i Liinahamarilängst upp i norr som höll igång Sverige.

- På den tiden var man inte rädd för någonting,skrattar Sven Björklund, en av de tappra chaufförernasom körde den äventyrliga sträckan.

Det är 60 år sedan Sven Björklund och allahans kompisar körde den riskfyllda vägen. Sammanlagthann Sven göra åtta turer på fyra månader,men då ska vi komma ihåg att varje enkelresa tog ungefärtre dygn att köra.

- Sträckan var 68 mil och det gick inte att körafortare än 35 kilometer i timmen, minns Sven. För attorka med de tre dygnen åkte vi två i bilarna - enkörde och den andra sov och så turades vi om eftertvå timmar.

För Svens del började äventyret i juni 1940.Då hade han kört bil i Halvard Erikssons åkerii Lumsheden i två år. Sven är förövrigtfödd i Lumsheden och har också bott där störredelen av sitt liv.

- Halvard hade två lastbilar och det fanns bra med körningfram till kriget, berättar Sven. Sedan blev det sämreoch vi började också köra på gengas eftersombensin och diesel inte gick att få ta i.

Det stod inte på förrän Sven fick reda påatt det skulle gå en bil till Haparanda och sedan skullebilen finnas kvar i Norrland för att trafikera vägenmellan Haparanda och Petsamo.

Sju ton stål i lasten

- Det var jag och Bror Söderlund som nappadepå idén och den 26 juni 1940 lämnade vi Sandviken.Vår bil var lastad med sju ton rakbladsstål som skulletill Amerika. Dessutom var det tre bilar till som kördesav Murmäster och Bergståhl, båda från Svärdsjöoch så en bil från Lingheds sågverk. De bilarnahade också sju ton rakblad var på flaket.

Färden till Haparanda tog två dagar. Och redani Sverige blev det problem.

- Det var en av lastbilarna som kom lite efter när viskulle köra till färjelägret i Eda i Ångermanland,minns Sven. Chauffören körde väl lite förfort för att komma ifatt oss andra och släpet vickadei en kurva och rasade i en trädgård.

- Men det var inte vilken trädgård som helst, skrattarSven. Där bodde nämligen landsfiskalen och det blevett riktigt rabalder innan allt var klart. Men till slut kundevi i alla fall fortsatte färden norrut.

Smal och krokig väg

De 68 milen mellan Haparanda och Liinahamari varen smal och krokig väg som slingrade sig fram i rena ödebyggden.Det enda det fanns gott om var mötesplatser och mygg.

- Eftersom vägen bara var fyra meter bred satt vi chaufförermed hjärtat i halsgropen vid de flesta möten, sägerSven. Framför allt när vi hade flygplanslådornapå flaket. De var 3.90 breda och fick lastas med överhängpå ena sidan för att vi skulle kunna mötas. Somtur var höll tusentals finska kvinnor vägen i bra skikt.De fyllde hela tiden igen de värsta hålen och utanderas hjälp har aldrig vägen kunnat vara öppenför de här transporterna. Det var i alla fall tusentalsfordon som dagligen trafikerade vägen.

Första resan blev också äventyrsfylld förSven. Det började knäppa i hans Cheva och det blev värreoch värre.

- Vi stannade till vid Kaunispää, som ligger någramil från Ivalo, för att försöka hitta felet,säger Sven. Knutkorset gick ofta sönder, men det höllihop och jag körde vidare.

Men olyckan var framme. På väg utför en fjällkedjavek bilen bara ihop sig.

- De andra i konvojen körde vidare, medan jag försökteordna hjälp. Men jag kunde ingen finska och befolkningeningen svenska, men till slut lyckades jag muta en bilist med en35-liters glasflaska med bensin. På så sätt fickjag hjälp med bogseringen till Petsamo.

Bogseringen blev också ett riktigt äventyr. Kättingenmellan bilarna var bara två meter och den finske förarenkörde fort.

- Jag trodde min sista stund var kommen, säger Sven.Det gick i 50 kilometer och det var rena racerfarten påde här vägarna. Men det gick vägen.

Maten stals

Sven Björklund råkade också ut fören stöld.

- Vi hade vår personliga utrustning i margarinkartonger.Där förvarade vi också matkonserverna. I sambandmed att min lastbil reparerades stals också min margarinlådaoch alla mina byteskläder och mat försvann.

- Nu kunde vi köpa mat från ett utskänkningsställeoch där serverades den tunnaste blåbärssoppa jagnågonsin ätit. Soppan var ljusblå och det simmadenågot surt bär i botten. Vi fick också bullarsom var så hårda att de måste ligga i soppanlänge innan de kunde ätas.

Lastbilen lagades, men det tog tid eftersom gasen tog slutoch det dröjde tre dagar innan nya gastuber kom.

Sven och de andra chaufförerna fick 90 kronor veckani lön.

- Det var vi nöjda med eftersom det var lite mer änvi tjänade hemma i Sverige.

17 dog i olyckor

Sven klarade sig bra förutom kardanbrottet.Men 17 chaufförer omkom i olyckor under de fyra månaderhan var på plats. En gång kom Sven strax efter atten chaufför som reparerade sin bil blivit överkörd.

- Han låg med kroppen ut i vägen och chaufförenpå bilen som kom bakom hann aldrig köra åt sidan.Det var ingen vacker syn som mötte oss när vårkonvoj kom. Den överkörde låg fortfarande kvarpå vägen.

- Vi fick heller inte gå mer än 15 meter frånvägen, berättar Sven. Stora områden var nämligenminerade och det hade varit livsfarligt att gå ut dit.

Körde genom slagfält

- Lastbilskonvojerna fick också köra 16mil genom ett krigsslagfält. Det var en fruktansvärdlikstank och här gick också ortsbefolkningen och samladeihop likdelar efter soldater och hästar. Sedan hälldeman på bensin och eldade upp liken. Då måddeman inte bra.

Många av chaufförerna gjorde bara en resa.

- De orkade inte med flera resor, förklarar Sven Björklund.Psykiskt var det faktiskt rätt tungt att åka genomområdet där kriget hade gått våldsamt fram.Det fanns också många ryska fort som fanns kvar eftervägen.

Det fanns också flera farliga passager.

- På ett ställe fick vi verkligen krypköra.På ena sidan var det bergvägg och på andra sidanett stup på 150 meter. I botten av stupet såg vi mångafinska militärfordon.

Framme vid hamnen i Liinahamari, som i dag ligger i Ryssland,började urlastningen.

- Det var då 27 meter djupt så hamnen tog in storafartyg. Men det var lite otäckt att köra ut pålösplankorna.

Trots att Sven bara körde under sommarmånadernafick han uppleva snöoväder.

- Den 8 juli 1940 föll nästa två decimeternysnö, skrattar Sven. Något som gjorde vägarnai det närmaste oframkomliga.

52 grader kallt

De som stannade kvar över vintern fick ocksåstora problem med kylan.

- Min kompis Manne Westberg från Åshammar kördeunder vintern och under fyra dagar var det 52 grader kallt. Lastbilarnavar så svårt hoptjälade att chaufförernamåste elda under motorerna för att få dem attstarta.

Under tiden Sven körde lastbilen på Petsamovägenvar han efterlyst i Sverige. Det var militären som ansågatt han hade deserterat eftersom han befann sig utomlands.

- Jag hade anmält mig tidigt för att bli inkallad,minns Sven. Var också på mönstringen, men blevtydligen bortglömd. Men när jag kom till Haparanda efteren resa fanns en lapp på anslagstavlan att jag genast skulletill närmaste militärexpedition.

Sven ordnade ett intyg att han kört lastbil.

- När jag kom till Sollefteå fick jag en rejälutskällning, men när jag visade mitt intyg tittade kaptenenpå mig och sa: Du har säkert gjort mer nytta därän hos oss.

Efter kriget köpte Sven en egen lastbil och kördei skogen.

- I samma veva blev jag gengasförgiftad och måsteta det lite lugnare.

Sven och flera andra Petsamo-veteraner har återvänttill Petsamo. Bland annat för att vara med när en minnesstenavtäcktes 1993. Senaste resan gjordes 1999.

- Det var roligt att komma tillbaka och träffa fleraav grabbarna som var med och körde, avslutar Sven.

Även om det var stora problem att komma fram till hamnen.Liinahamari har varit världens största ubåtsbasoch det behövdes många samtal för att övertygamilitären om att det var några äldre och grånandeveteraner från Sverige som än en gång ville seslutmålet för deras strapatsrika resor 60 årtidigare.
Annons
Annons
Annons