Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Systrar på flykt i fem år

+
Läs senare
/
  • Foto: LEIF JÄDERBERG Härdade av livet. Systrarna  Rasha, Alhan och Rana, stående till vänster, har växt upp i en diktatur och nästan alltid varit rädda. Drömmen om Sverige hjälpte dem att stå ut. Att flykten skulle vara så svår hade de aldrig trott.

DET NYA LANDET
Det går inte att föreställa sig. Hur jag än försöker, känns deras berättelse overklig. Som en grym och sorglig saga, där de goda alltid drabbas.
Ändå är den alldeles sann. De går omkring här, mitt ibland oss, med erfarenheter som vi inte varit i närheten av.

Hur känns det att lämna hela sitt liv bakom sig och tvingas gå under jorden? Att leva med skräck för vad som kan hända om man blir upptäckt?
Hur känns det i kroppen när det till slut händer, när polisen hittar dig och tar dig till fånga? Nu väntar bestraffningen, du ska skickas tillbaka, en ensam kvinna helt utan människovärde, till våld och övergrepp?
Och hur kan man lägga sitt liv i händerna på kriminella smugglare, som aldrig håller en affärsuppgörelse?
Hur orkar man bli en handelsvara om och om igen?
Plötsligt känns mina egna problem ganska fjuttiga.

De tre systrarna Rasha, Alhan och Ranas berättelse om flykten till Sverige, är bara en av tusen andra berättelser. Skillnaden är att systrarna nått sitt mål. Efter fem år på flykt har de fått komma till Sverige. Deras lärare Farhad är med som tolk. Dialogen blir ändå kantig, eftersom vi inte kan varandras språk. Jag bestämmer mig för att bara låta dem berätta.
De hade aldrig trott att flykten skulle ta så många år. Till slut blev människosmugglarna deras enda chans. Men i smugglarnas händer är en människas liv inte värt mer än de pengar hon kan få fram. Så fort hon har betalat, är hennes liv hotat igen. Systrarna tvingades åka i en trasig båt på det öppna havet. De sattes i land långt från civilisationen och fick vandra i två dygn utan något att äta. När de fängslades i en mörklagd cell, tappade de uppfattningen om natt och dag.
Ändå var det de flydde ifrån, ännu värre.
- Vi hade inget alternativ, säger Rasha.
- Vi tänkte att om vi en dag når vårt mål, så kommer vi att glömma allt det hemska vi varit med om. Drömmen hjälpte oss att fortsätta.

Nu håller Rasha, Alhan och Rana på att lära sig svenska. De är tacksamma över att ha fått träffa sina föräldrar igen. De är också imponerade över alla regler som finns i deras nya land. Att allt inte är kaos.
- Vi har alltid längtat efter ett organiserat liv, säger de.
Det vi svenskar tar för givet, är bara en dröm för många andra.
Systrarna berättar hur livet var innan de flydde. Om den ständiga rädslan och om kriget som hela tiden var på väg. Pappan lämnade landet 1997 när USA började släppa bomber över Irak igen. Han åkte först för att sedan hjälpa de andra att komma efter. Han flydde till Amman i Jordanien och strax efter följde mamman. Det var meningen att brodern skulle åka sist, med systrarna, men han fick svårt att ta sig över gränsen med en minderårig syster. Statens regler säger att flickor inte får åka någonstans utan sin far eller en äldre kvinna som är över 45 år. Men staten har också oskrivna regler, att man kan muta sig fram med pengar.
- För 1 500 dollar fick vi ett resedokument och kunde åka. Man kan inte göra någonting utan att muta sig fram i Irak.

Det hade blivit mycket farligt att leva under Saddams regim. Systrarna berättar en del om hur vardagen såg ut.
Det var vanligt att baathpartiets medlemmar kidnappade försvarslösa unga flickor. Det medförde att flickor till slut inte vågade gå ut för att gå till skolan eller ett jobb. Partimedlemmarna ställde sig utanför skolgården för att välja ut vilken flicka de skulle ta efter skoldagens slut. Till och med polisen kidnappade småflickor.
Det hade också införts obligatorisk militärtjänst i skolorna. Alla barn och ungdomar tvingades lära sig hur man använder olika stridsmedel, gas och tunga vapen. Och hur man skyddar sig vid ett anfall med kemiska vapen.
- Det är olämpliga saker för barn att lära sig. Och det upptog allt mer av tiden i skolan. Att ha ett läshuvud blev inget värt, en bra soldat var det enda som räknades.
-På 70-talet, innan Saddam tog makten, hade kvinnan en bra position i Irak, berättar Alhan. Hon kunde arbeta, gå ut och delta i aktiviteter. Efter Saddam blev hon bunden till hemmet.
För bara några dagar sedan såg systrarna en kvinnlig lärare på arabisk teve. Hon var så rädd att hon aldrig vågade stanna på samma ställe. Hon flyttar hela tiden runt i Bagdad, hon törs inte åka buss, därför går hon till fots tre-fyra timmar med sina barn.
- Efter kriget har det till och med blivit sämre i Irak.

Systrarna var mycket rädda under flykten. Efter sjutton timmars bilresa hade de lyckats ta sig till Amman. Nu hade de sex månader på sig att hitta ett land som kunde ta emot dem.
- Vi ville åka till Sverige. Vi hade hört att det fanns trygghet där.
Familjen tog kontakt med FN och flera andra organisationer. Men det står många irakier i kö för att få hjälp. Familjen kände sig tvungen att hitta andra vägar. Pengarna de fått när de sålt allt vad de ägde i Irak, huset, bilen och affären, skulle bara räcka till att smuggla mamman och en storasyster till Sverige. De beslutade att börja så.
Först kom de två till Moldavien med flyg. Där krävde smugglarna mera pengar, annars hotade de med döden. Nästa etapp mellan Moldavien och Ukraina måste flyktingarna göra till fots. Mamman som var gammal tvingades vända.
Den äldsta systern fortsatte, ensam och till fots. Över floderna fick hon åka gummibåt. Flyktinggruppen rörde sig på kvällarna och nätterna för att inte bli upptäckta. De gick i fyra månader. Framme i Ukraina fortsatte de mot Polen. Där blev hon gripen av polisen och inlåst i fängelse i fem månader.
I dag bor systern i Tyskland, hennes man som hade flytt till Holland, har också kommit till Tyskland. Men hennes yngre systrar känner sig oroliga. De tror att storasystern har upplevt många svåra saker.

Under tiden i Jordanien hade resten av familjen hittat en smugglare som erbjöd sig att ta dem till Australien. De hade inget annat att välja på, i Jordanien levde de gömda. Nu skulle färden gå med flyg via Malaysia.
I Malaysia blev de hänvisade till en liten, enkel träbåt. Män, kvinnor och barn, tätt packade, rakt ut mot öppet hav. På natten blev det kolsvart och vågorna höga. Motorn började brinna och båten måste ros.
-Vi var mycket rädda och trodde inte att vi skulle överleva båtresan.
För att kunna fly, hade de lånat pengar av andra familjer. 4 500 dollar per person.
När de äntligen fick syn på Indonesiens strand, vågade inte smugglarna ro längre. Flyktingarna fick hoppa av och simma eller vada den sista biten.
- På stranden såg vi stora ormar och ödlor. Det var långt till civilisationen. Marken var täckt av tjock lera. Vi fick dra upp varandra för att komma framåt.
De var mycket hungriga. De såg ruttna kokosnötter på marken, men hade inget att äta på två dagar.
Till slut kom de fram till ett hus. Men dålig engelska gjorde att "I will call" blev "I will kill" och de fick ingen hjälp. Husägaren begärde pengar för att flyktingarna skulle få åka vidare och de förstod att han samarbetade med smugglarna.
- Först sade vi nej och han blev mycket arg. Vi förstår att han kanske var fattig och behövde pengar, men vi hade inte fått veta att vi måste betala där också.
Flyktingarna fördes till ett hotell och någon kontaktade Interpol. Plötsligt satt de i häktet, varje familj i en cell med vakter utanför. Det var så mörkt i cellen att de tappade räkningen på om det var dag eller natt.
- Vi öppnade en burk sardin och tänkte äta kvällsmat, då fick vi veta att klockan var sju på morgonen.
Efter en tid skickades de tillbaka till den malysiska gränskontrollen. Där tog de kontakt med sin smugglare och kunde fråga varför de hade fått göra den långa resan till Indonesien, för att sedan bara komma tillbaka? Då sade smugglaren att det berodde på att Tariq Aziz, vice premiärministern i Irak, hade varit på besök och därför måste de vända tillbaka. Det var känt att många irakier flydde via Indonesien, därför var det extra hårda kontroller just när Aziz kom på besök.
- Då sade pappa att våra liv var mer värda än pengar. "Jag betalar vad som helst för att rädda min familj." Och för 14 000 dollar fick vi komma tillbaka till Jordanien igen.

För att få ihop lite pengar, sökte de illegala jobb. Efter ett tag var det någon som blev svartsjuk på Alhan och anmälde henne för polisen. Hon blev gripen och fängslad. Hon trodde hon skulle bli tillbakaskickad till Irak. Men bland poliserna fanns det en man som fick medkänsla och ville hjälpa henne. Hon hade det svårt i fängelset, men kunde känna hopp tack vare honom.
En månad senare deklarerade kungen av Jordanien att nu skulle alla irakier skickas tillbaka till sitt hemland. Polismannen hjälpte Alhan att bli kvar.
- Det hade varit svårt för mig att komma tillbaka till Irak, säger Alhan. Inget av den kunskap jag redan hade skaffat mig skulle jag ha kunnat använda i Irak. Jag skulle ha tappat all min värdighet som människa.
Nu måste familjen försöka ta sig ut igen. Legalt eller via FN hade visat sig vara helt omöjligt. Enda sättet att ta sig ut var med smugglare. De lyckades låna ännu mera pengar och bestämde att de skulle skicka mamman först.
- Då sade mamma att om hon inte fick komma direkt till Europa så ville hon inte mer. Och så lyckades vi få henne till Sverige.

Mamman var både gammal och sjuk, men efter ett års väntan fick hon uppehållstillstånd. Då ansökte resten av familjen om inresevisum på den svenska ambassaden i Amman och angav familjeanknytning som skäl. Pappan och lillasystern beviljades inresa, men inte Alhan, Rana och Rasha. De hade blivit vuxna och hade inte längre någon rätt att ange familjeanknytning. I november förra året reste pappan och lillasystern till Sverige. De tre mellansystrarna var fortfarande gömda i Jordanien.
- Men vi gav inte upp. Vi överklagade beslutet och förklarade vår situation för migrationsverket i Sverige. Till slut tog de hänsyn och gjorde ett undantag.
I juli i somras, när gräset var som grönast och sommaren stod i full blom, klev de tre systrarna av ett flygplan på svensk mark.
- Vi bara grät och grät. Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Vi hade börjat tvivla på att vi någonsin skulle få träffa våra föräldrar igen. Vi trodde aldrig att vi skulle komma till Sverige.
Efter fem år på flykt var det nu första gången de skulle få chansen att studera igen. De tror att de har orkat alla dessa år, tack vare att de haft en dröm.
- Vi hade inget alternativ. Vi tittade framåt hela tiden. Vi tänkte att vi skulle glömma allt det hemska, bara vi en gång når vårt mål. Men det går inte att glömma det som varit.
- Jag kommer aldrig att glömma när jag fängslades i Amman, säger Alhan. Eller den fruktansvärda båtresan på ett stormigt hav. Men jag kan också se på framtiden med stora förhoppningar.
- Flykten har blivit en erfarenhet också, säger Rasha. Jag har blivit härdad av livet och kanske tåligare.
- Nu vill vi aldrig bli en belastning för det svenska samhället, vi vill göra det bästa vi kan. Studera eller arbeta spelar ingen roll, säger Rana.

Alhan och Rana har haft en dröm om att bli flygvärdinnor. Den drömmen vågar de tänka på igen. Rasha är intresserad av naturmedicin. I Jordanien fick hon kontakt med människor som hade en sådan butik.
- Min arbetsvägledare har talat om för mig att man kan jobba med naturmediciner i Sverige också, berättar Rasha och låter hoppfull.
Sitt gamla hemland har de inte mycket hopp om. De förklarar att människor med makt under en lång tid har förstört den normala strukturen i människor.
- 23 år av diktatur går inte att laga på kort tid. Det är sorgligt, för landet har egentligen både naturresurser och stora erfarenheter av demokrati i sin historia.
Tiden går och jag har redan suttit för länge. Om vi träffas om ett år kan vi fortsätta på svenska, säger jag.
De skrattar och nickar vid tanken.
De tre systrarna har fått ett nytt mål.

Helen Granditsky
026-15 96 41
helen.granditsky@gd.se
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons