Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Till slut släppte häxorna taget

+
Läs senare
/

Innan jag kom till ön Isla del Chiloé i södra Chile nåddes jag av ryktet av att där fanns många häxor. Folk verkade helt övertygade om detta och gillade inte riktigt min tveksamhet.

Efter ungefär 40 timmar på en färja på chilenska fjordar rullade jag iland på ön med min cykel. Jag cyklade genast norrut mot den nationalpark som lockat mig till ön.

På nätterna gjorde jag långa vandringar i skogarna med min ficklampa. Något som jag normalt gör för att leta efter djur när jag får chansen. Enligt sägnen skulle häxorna ibland kunna ses som ett sken i natten. Allt jag såg var skenet från ögonen av en opossum.

Jag kände mig också helt trygg i natten där jag var och fick inte någon kuslig känsla av att vara iakttagen som man ibland kan få på vissa ställen.

När jag efter en dryg vecka skulle lämna ön igen verkade det dock som om häxorna inte ville låta mig gå. Det började med att jag missade färjan då den avgick två timmar före den tid vid midnatt som de sagt. Nästa skulle gå om ytterligare en vecka.

Dagen efter fick jag veta att det fanns en annan färja som skulle avgå sent på kvällen, men till ett annat mål längre söderut. Då jag inte ville vänta en vecka bokade jag om mig till denna färja. Regnet öste ner hela dagen. Jag befann mig vid hamnen i god tid på kvällen bara för att få veta att färjan var försenad på grund av ovädret.

Den skulle inte gå förrän tidigast nästa morgon.

När jag småpratade med ägaren till vandrarhemmet jag bodde på frågade jag om häxorna. Mannen var en inflyttad schweizare och jag väntade mig att han inte skulle tro på historierna. Men det visade sig att han själv hade flera egna erfarenheter. Bland annat en där han var tvungen att kasta huvudet av en svart tupp i havet vid tolvslaget en natt med fullmåne för att bli av med en förbannelse. Då hade alla problem genast slutat.

På morgonen fick jag veta att färjan skulle gå klockan två på eftermiddagen. Den tiden ändrades i sin tur till 16.00 som ändrades till 16.30 och slutligen 17.00 då jag faktiskt kunde gå ombord. Två timmar senare avgick färjan samtidigt som solen gick ner. Det var kanske den mest underliga solnedgång jag någonsin sett. Som en strålkastare sken den upp en smal strimma av molnen innan den försvann.

När jag väl kommit till fastlandet och tagit mig över Anderna väntade ett plattare område med starka medvindar ibland. På fyra dagar korsade jag Argentina från väst till öst, en sträcka på 62 mil. Som mest kom jag upp i hastigheter på 90 kilometer i timmen i en nedförsbacke på 1 000 meters höjd med hård medvind.

Var det effekten av att häxorna äntligen släppte taget om mig? Som dragen av en jättelik gummisnodd flög jag över kontinenten.

Ur is och eld

Daniel Rosengren

www.scutisorex.se

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons