Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

ZIGENARE -två kvinnor på barrikaderna

+
Läs senare
/
  • Foto: JACK MIKRUT/Pressens bild Hängiven pingstvän. Jacqueline Taikon är en 34-årig trebarnsmamma, zigenare, pingstvän och sångerska. En kvinna full av kamp.

Romer, eller zigenare som många fortfarande väljer att kalla sig, har funnits i Sverige sedan mitten av 1500-talet. De är fortfarande en delvis sluten folkgrupp som kämpar för att hålla språk och traditioner vid liv. Under de senaste år har en rad initiativ tagits för och av romer - ett romskt kulturcentrum har startat i Stockholm, diskrimineringsombudsmannen arbetar med ett romskt projekt, Sveriges Radio sänder program på romanes och seminarier och festivaler hålls.

Utvecklingen till trots upplever många romer fortfarande utanförskap och att de diskrimineras.
TT har valt att skildra romer i Sverige i dag genom två kvinnoporträtt. Möt Jacqueline Taikon, 34-årig sångerska och mor till tre pojkar, och Rosa Taikon, 76-årig silversmed och den som tillsammans med sin syster Katarina på 1960-talet stod på barrikaderna för romers rätt att gå i skola och bo i riktiga bostäder.

Jacqueline Taikon

På Jacqueline Taikons dörr till lägenheten i Fruängen, väster om Stockholm, finns en handskriven bön upptejpad. Jesus är herre i vårt hus, hälsar den. Bakom dörren bor en romsk trebarnsmamma, hustru, sångerska och hängiven pingstvän.
- Som zigenare är det naturligt att vara troende, vi har en stark kontakt med Gud.
34-åriga Jacqueline Taikon har vuxit upp i ett romskt hem med polska och ryska rötter. Hennes mormor överlevde den zigenska Förintelsen och hamnade i Sverige som flykting efter andra världskriget.
Hennes far levde i läger som barn och lärde sig att läsa och skriva först som vuxen. Hon är den första i sin familj som gick hela grundskolan och tog studenten.
- När jag växte upp var det vanligt att zigenska flickor inte fick gå på klassfesterna. De hölls strängt av papporna. Generationen innan hade ju levt i tält och då vaktades flickorna, säger hon.

Jacqueline Taikon beskriver sig som full av kamp och säger att hon alltid haft självförtroende. Som tonåring upptäcktes hennes sångröst och hon deltog i talangjakter, radio- och teve-program. I dag har hon valt att koncentrera sin sång till pingstkyrkan.
- Det ger inte lika mycket pengar men det ger välsignelse, slår hon fast.
Majoriteten av romerna bekänner sig till pingstkyrkan. Varför har hon inget riktigt svar på, men hon säger att det ger styrka. Kyrkan fungerar också som ett nätverk. Vid stora möten i Europa och USA reses zigenska pingsttält. Man håller kontakt via Internet, skickar kassetter och håller gudstjänster på romanes.

Jacqueline Taikons vardag är aktiv. Hon leder körer, skriver texter och vill så småningom ge ut en bok om sin mormors liv. Hon säger att Sverige är ett bra land att leva i som rom, men att det är en bit kvar.
- Det finns ingen riktig respekt. Om man söker ett jobb eller träffar en människa för första gången och heter Taikon så blir det svårt. Man syns om man är i grupp, till exempel på kyrkan eller på sjukhus. Det sistnämnda, att stora grupper romer ofta sluter upp kring en familjemedlem eller vän på sjukhus, har sin förklaring i kulturen. Det anses betyda tur att många kommer och ber tillsammans. Om den sjuke ligger för döden så ska han eller hon välsigna en representant från varje familj som är närvarande.
- Det är något som sjukhusen haft svårt att acceptera och det kan vi förstå. Men nuförtiden försöker vi vara så tysta som möjligt och gå ut till något väntrum. Man måste respektera det land man lever i.

Jacqueline Taikon gifte sig med sin syssling Evert när hon var 19 år. Sittandes i den stora hörnsoffan i vardagsrummet visar hon bilder och ger en ingående skildring av hur det vanligtvis går till när en romsk flicka och pojke ska förlova sig. Än i dag är många äktenskap uppgjorda, men de unga tu får en chans att säga sitt.
- Pojkens föräldrar brukar komma hem till flickans familj med en massa mat, det största beviset på respekt. En stor fest dukas upp. En flaska med whiskey förses med en röd rosett som symbol för kärleken.
När fadern väl sagt ja till att pojkens familj får begära hans dotter så öppnas flaskan. Frågan förs vidare till flickan som ofta är i ett eget rum med sina vänner.
- Om hon säger ja så går hon fram och får en halskedja. Det symboliserar att hon är bunden till pojken, förklarar Jacqueline Taikon.

Hon är mer förtegen om sin egen förlovning. Men visst kom det en förfrågan från den blivande makens familj.
- Och min pappa tillät att de kom hem och begärde mig. Jag tyckte att det var pinsamt, berättar hon.
Enligt Jacqueline Taikon tas äktenskapet på största allvar hos romerna. Själv har hon varit gift i 13 år och säger att det är bättre nu än vad det var i början.
Om ett par får problem så träder familjens äldre in och medlar och försöker ge råd.
Timmarna går och hon ska snart hämta sin yngsta son på dagis. Jacqueline Taikon säger att det är viktigt att hennes barn får samma förutsättningar som andra - men att hon vill hålla de romska traditionerna levande.
- Jag känner mig både svensk och zigensk. Men tyvärr möter jag fortfarande misstro och fientlighet. Vi romer jobbar hårt för att få svenskarna att inse vilken tillgång de har i oss.

Rosa Taikon

Om min pappa kom in och såg hur jag bodde hade han inte trott sina ögon! Rosa Taikon gör en gest mot köket där kranen skiner blank och kylskåpet brummar. Som barn hände det ofta att hon vaknade i ett tält där det var minus 30 grader och där kopparhinken med vatten hade frusit till is.
- Oj, vad jag har frusit i zigenarlägren, säger hon.
Vi sitter i Rosa Taikons kombinerade vardags- och arbetsrum på andra våningen i hennes hus - en färgstark, ombyggd skola i byn Flor i Härjedalen. Utomhus ligger snön tjock och blånande berg tonar mot horisonten. Inomhus råder kreativ röra, det runda bordet är fullt av anteckningar och bilder som ska bli en bok.
Att möta 76-åriga Rosa Taikon är att få i sig ett stycke romsk-svensk historia. Hon talar intensivt och associerar i vida banor, men i takt med att timmarna går börjar pusselbitarna som är hennes liv falla på plats.
Så här ungefär.
Hon föddes i Tibro 1926, men platsen är för henne bara en födelseort. På den tiden fick zigenare inte stanna längre än tre veckor på en plats.
Hennes far var en franskfödd rom som var analfabet men talade fyra språk. Han ägde ett stort tivoli och hade det gott ställt - tills tivolit brann ner.
Hennes mor var en svensk bondflicka från Göteborg som själv valde kärleken och det kringflackande livet.

Eftersom familjen ständigt flyttade hann Rosa Taikon och hennes tre helsyskon aldrig börja i skolan. De fick några månaders undervisning i Östersund när fadern jobbade med förtenning, men syskonen var ofta avundsjuka på andra barn som fick springa i väg med böcker under armen.
När Rosa Taikon var sex år dog hennes mamma i galopperande lungsot. När hon var nio bidrog hon till familjens försörjning genom att spela trumma i faderns musikkapell. När hon var 15 giftes hon bort med en kusin.
- Det var hemskt, det var ju inte kärlek. Jag var arg och ledsen på min far som hade gjort upp det, säger hon.
Bland romer anses det vara skam för en kvinna att komma tillbaka till sin far med huvudduk, sjalen som är tecknet på att en kvinna är gift, så Rosa Taikon höll god min. Men fadern anade att något var fel. Efter två år sammankallade han till kris, ett romskt rådslag, och det beslutades att dottern skulle komma tillbaka hem.

Några år framåt i tiden har Rosa Taikon gått igenom ännu ett misslyckat äktenskap med en icke-zigensk man. Hon gömmer sig bakom hans svenska efternamn och tar sig fram på olika småjobb, står i affär, är konstnärsmodell och statist på teatrar. Hon flyttar in i sin första lägenhet vilket är "en dröm" efter lägerlivet. 33 år gammal får hon en tvåårig utbildning på folkhögskola. Några år senare kommer hon in på Konstfack där hon läser silversmide. Hon bor i samma hus i Tyresö som systern Katarina. En vinterdag sitter de på bussen:
- Vi åkte förbi Ekstubbslägret i Älta. Istapparna hängde från zigenarnas husvagnar. Min syster sade "det räcker inte med att du och jag bor i hus. Jag måste skriva en bok".
Det blev upptakten till att Katarina Taikon skrev flera sociala böcker om zigenarnas situation samt barnböckerna om Katitzi. Dessutom gav systrarna ut tidskriften Zigenaren, uppvaktade ministrar och besökte riksdagen med sina krav på bostad, skola och arbete för romer.
- Vi tömde gettolägren i Skarpnäck, Sköndal och på andra ställen.
Så har Rosa Taikon fortsatt, även efter systerns bortgång 1996. Parallellt med silversmidet, där hon använder sig av gamla zigenska mönster som hon omsätter i modern form, är hon en flitig föredragshållare. Hon talar gärna om rasism och fördomar och hennes ögon blir svarta när hon kommer in på svensk politik. Hon säger att svenskarna alltid kommer att ha dubier om det zigenska folket.

Hur lång tid ska det ta innan någon som heter Taikon kan söka ett jobb och få det? frågar hon.
- Okunnighet kan jag ta, men inte fördomar. Ännu i slutet av 1940-talet kunde man läsa i uppslagsböckerna att "zigenare äro ett mörkt folk med svarta stirrande ögon, obenägna till hårt arbete. Deras främsta inkomstkälla är baserad på stöld och tiggeri".
Hur ser hon då på de täta rapporterna om våld mellan romska grupper?
- Vi är inga änglar, men man får inte dra alla över en kam. Ett brott ska enbart stå för den som begått det.
Hon talar vidare om utanförskap, kultur och rätten att bära romska kläder precis som svenskar bär folkdräkt. Hon blir arg när jag frågar om romer strävat efter en egen stat.
- Hur skulle det gå till? Vi är inga isolationister. Jag är född i Sverige och har rätt att leva i mitt land.
Jag ber Rosa Taikon tänka på svenska romer och framtiden.
- Om hundra år hoppas jag innerligt att det romska språket lever kvar, säger hon.
Christina Magnergård Bjers
TT
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons