Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Alltid på barnens sida

+
Läs senare
/

Jag hade tänkt ringa i morse och ställa in, säger Hjördis Flodström Nilsson när vi träffas på Kommunförbundet i Gävle som avtalat. Första kontakten hade vi redan före jul, i samband med att hon reagerat och skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter efter det uppmärksammade teveprogrammet "Uppdrag granskning" där Janne Josefsson tog ställning för det förståndshandikappade paret Lasse och Karin vars son Carl omhändertagits av myndigheterna.

Hjördis debattartikel väckte stor uppmärksamhet och fick debatten att svänga, från stark och upprörd sympati för de unga föräldrarna till förståelse för barnets utsatta situation.
Själv blev Hjördis jagad av medier och allmänhet, på gott och ont. Då var det mesta kaos och vi bestämde att träffas efter helgerna.
Det blir trots tveksamheten ett möte med Hjördis, en äkta norrlänning, uppvuxen 65 mil norr om Gävle. En skärpt kvinna med stort engagemang och avväpnande humor, med distans till sig själv parad med stor känslighet. Jag anar en läggning som kan bli självförbrännande, brinnande, intensiv till outhärdlighet.

Varför ställde du upp till sist?
- Jag hade inte väntat mig den stora genomslagskraften och det skakade om mig. Jag är stolt över det jag gjorde. Jag måste stå för det jag gjort. Jag vill vara en förebild för kvinnor att våga.
Jag är en person som går på hur jag känner och tänker inte i första hand på konsekvenserna. Inte för att jag räds konsekvenser, men det är både för- och nackdelar. Det kan bli jobbigt efteråt. Jag har engagerat mig mycket i det här och det har kostat på.

Berätta, vad var det som hände? Hur blev du inblandad i debatten?
- För mig startade det egentligen när jag blev uppringd av redaktionen för "Debatt" i Göteborg, ett program som blivit bra, tycker jag. Det var planerat till dagen efter "Uppdrag granskning". Jag fick veta att vi inte skulle prata om gransknings-programmet dagen innan. Dessutom skulle Lisbeth Pipping medverka, kvinnan som växt upp med förståndshandikappade föräldrar och henne hade jag haft bra kontakt med i tidigare sammanhang
Jag kände i alla fall att jag borde titta på "Uppdrag granskning", trots att jag är tveksam till Janne Josefssons metoder. Jag har mött personer som drabbats av hans journalistik och vet att det finns dolda sanningar i det han gör.
När jag såg programmet gick det upp för mig att det handlade om ett fall som han bett mig uttala mig om, kanske två månader tidigare. Jag hade fått ta del av ett psykologutlåtande och efter ett samtal med redaktionen för programmet trodde jag att de inte skulle gå vidare. Ärendet hade passerat flera juridiska instanser och då vet jag att det är oerhört allvarligt. Jag tyckte att jag kunde motivera svårigheterna med just det ärendet.
Så såg jag programmet och reagerade. Det här är sjukt. Så här får man inte göra. Jag blev så upprörd att jag inte kunde se hela programmet och tänkte: skönt att det inte är det här vi ska prata om i "Debatt".
Men dagen efter började folk ringa från media och jag stannade upp i Stockholm på väg till Göteborg och medverkade i Studio ett i radion. När jag kom till Göteborg fick jag höra om mordhot och polisbevakning i Oskarshamn och kände att min upprördhet ökade. Jag kunde inte sova den natten på hotellet utan satt och skrev av mig helt enkelt på alla de papperslappar som brukar ligga på hotellrum.
På tåget hem tänkte jag att jag måste göra något så jag kontaktade DN Debatt.Där är det inte lätt att bli publicerad så de hänvisade mig till insändarspalten. Aldrig, sa jag. Det här är för viktigt. Dessutom hade kvällspressen börjat jaga mig. Då frågade de, "vem är du?" Vad säger man då? Om man som jag kommer från Västerbotten och tycker att man inte är nåt, när man har sin jante i ryggraden. Men jag spottade upp mig och sa; jag är en av dem som kan mest om det här i Sverige i dag och jag vill säga vad jag tycker om Janne Josefssons journalistik.

Och det fungerade!
- Ja, de tog in mitt inlägg utan att ändra något. Sen började alla ringa mig, först media och sedan allmänheten. Det kändes oerhört skönt när en av mina vänner i Gävle knackade på dörren och sa att hon tyckte att min artikel var kanonbra. Att någon från yttre världen hörde av sig. Det är så viktigt när det händer jobbiga saker att någon kommer och tar tag i en och säger, hallå, vi finns och tänker på dig.

Vilka reaktioner har du fått?
- Mest positiva men även negativa. En privatperson har JO-anmält mig. Det är jag inte rädd för men heller inte oberörd av. Den personen ansåg att det var fel av mig att agera i min tjänst. Men det har jag inte gjort. I debattartikeln står det inte att jag är socialdirektör i Gävle. Det är en vikarie som uppehåller min tjänst. En annan person ansåg att jag borde be föräldrarna offentligt om ursäkt eftersom han anser att jag kränkt dem.

I GD sa du att du kände dig som en kamikazepilot som gav dig på Janne Josefsson.
- Precis. Men jag klarade inte av att se en så grov felaktighet begås. Att man lurar och bedrar på det här sättet! Och jag kan undra vad en person som haft ett sådant anseende, som är en så beundrad person, vad han drivs av? Han måste ha blivit totalt fartblind och slutat se var gränserna går. Att han tycker att han blivit så bra att han slutat tänka och slutat följa grundläggande moraliska värderingar. Att han inte ens reflekterar över det.
Det som gjorde mig mest ont är att barnet inte fanns med i programmet. Det nämndes bara i samband med polishämtningen. Däremot gjorde han oerhört mycket av tomrummet efter barnet och anspelade på känslor. Det var välregisserat.

Det handlar om moral och etik?
- Ja, det är viktigt för mig. Det är något som jag har med mig hemifrån, grundvärderingar som alltid varit en ledstjärna. Att våga stå för det man gör, att vara rakryggad och framför allt - att inte ljuga och bedra. Västerbotten är en religiös bygd och även om min familj var ganska lagom har jag med mig min barnatro. Den har följt mig hela livet. Jag har aldrig varit aktiv, men jag går i kyrkan ibland. Jag har en gudstro.

Artister som Svenne och Lotta Hedlund engagerade sig för föräldrarna.
- Ja, och de visade sitt engagemang och gjorde kanske något som var bra för föräldrarna. Det gjorde inte Janne Josefsson. Han utnyttjade dem.

Hur kommer det sig att du är så insatt i de här fallen?
- Jag fick ett utredningsuppdrag av Socialstyrelsen och tillsammans med en annan kvinna tittade vi på samtliga kammarrättsdomar i LVU-mål 1992. Det var 250 domar enligt lagen om vård av ungdomar som vi studerade och analyserade och som resulterade i en rapport, "Barnet i rättsprocessen".
Under arbetets gång upptäckte vi ett antal känslomässigt omogna föräldrar och deras barn. En del av dem var utvecklingsstörda, men det kom aldrig fram i domstolen. Och då är det katastrof, för de barnen lever under väldigt speciella och mycket svåra förhållanden. Om domstolen inte ens har förstått det, då har de här barnen behandlats på helt felaktiga grunder.
Jag skrev också en uppsats för några år sedan där jag gått vidare i två ärenden och jag läste en juridikkurs om barns rättsliga ställning.
De här barnen har jag mött under alla mina år i arbetet. Jag har sett deras utsatthet och deras svårigheter. Jag har också haft närkontakt med dem eftersom jag arbetade som hemterapeut under ett par år i en familj med liknande problem.

Det här är barn som inte syns?
- Ja, och jag hoppas att det är den sista gruppen bortglömda barn som vi blivit medvetna om. Just nu medverkar jag i en bok som Barbro Hindberg skriver om just de här barnen. Den kommer i vår på Gothias förlag och vänder sig till alla som jobbar med barn, i socialtjänsten, i skolan och kanske framför allt inom mödra-barnhälsovården.
Där träffar de ju kvinnorna redan som gravida. Jag tycker att de inte riktigt vågar ta sitt ansvar. De är skyldiga att anmäla till socialtjänsten om barn behöver stöd, men så fungerar det inte. De här barnen har varit osynliga länge.

Förr steriliserades de här kvinnorna. Vilka tankar har du kring det?
- Det var tragiskt och är inte försvarbart. Jag vet att många av kvinnorna blev fruktansvärt utsatta och utnyttjade. De som kom ut i samhället och hamnade längst ner på samhällsstegen.
Jag tycker att alla som kan ska få föda barn. Men vi måste vara mer uppmärksamma och våga se hur barnen har det.

Varför blev du socionom?
- Det har jag själv funderat på. Jag växte upp i en familj med många barn på landet. Jag har sex syskon. Dessutom bodde farmor och farfar med oss och farfar blev dement. Jag var kanske tre-fyra år då och var till slut den enda som kunde kommunicera med honom. Men han var min kompis. För mig var det självklart. Jag hade också en morbror som var utvecklingsstörd.
Min nu 88-åriga mamma har alltid varit en förebild för mig. Hon har ett stort och varmt hjärta och är viktig både för barn och barnbarn. Hon har tid och ork att bry sig om oss alla, sju barn, 18 barnbarn och tre barnbarnsbarn.
Min första tanke var att bli sjuksköterska. Men så kom jag in på socionomutbildningen i Umeå, direkt efter skolan. Du kan tänka dig 1968 i Umeå, rödast i hela Sverige. Jag bestämde mig för att inte bli politiskt aktiv utan lägga mitt engagemang i yrkesrollen. Jag tycker också det är viktigt att man som tjänsteman är opolitisk.
Jag var en väldigt ung student och började arbeta i Luleå 1971. Då var jag bara 22 år och fick börja i dåvarande invandrarområdet där alla finländare bodde. Det var då som i dag, att de nyutexaminerade får börja jobba i de tyngsta områdena. Jag blev socialsekreterare och bland annat barnavårdsman för ensamstående mammor. Jag har enorm respekt för de ensamstående föräldrarna, de är hjältarna i dag. Där kom jag också i kontakt med fall där jag tvingades omhänderta barn och det är jobbigt och väldigt svårt att göra. Det är något jag har med i min ryggsäck. Jag känner till socialsekreterarnas arbetssituation och deras utsatthet.

Så kom du till Gävle?
- Ja, jag hade haft en rad chefsjobb inom socialtjänsten och även haft en tjänst som kyrkokamrer ett par år. Jag sökte tjänsten som socialdirektör på länsstyrelsen i ett skede när vi i familjen funderade på att röra på oss. Och för mig var det en utmaning. Som chef skulle jag få ett ansvar och kunna forma verksamheten och ha möjlighet att påverka på ett centralt plan, inte bara i det lilla, som jag gjort tidigare.

Hur blev det?

- Det blev tuffa år av två skäl. Dels var det ett jobb som tog mycket kraft. Dels var det tufft att flytta hemifrån, till en helt ny miljö, en helt ny värld. Jag saknade min släkt och mina vänner och längtade hem, särskilt de första åren. Men vi trivs bra och vi tycker att Gävle är en fantastisk stad. Vi har fått många vänner.

Varifrån hämtar du kraft?

- Min kraft och inspiration får jag från min familj. Den är viktigast. När barnen var små, tills de var fem respektive åtta år, jobbade jag halvtid. Då levde vi ett enkelt liv på landet. Livet har ju olika skeden.
Mina blommor och min trädgård är också viktiga, att kunna stopppa händerna i jorden och gräva. Och jag promenerar mycket med vår hund.

Du har fått nya insikter?
- Ja, och man blir aldrig den samma som man var tidigare. Jag har lärt mig oerhört mycket. Man blir ödmjuk. Men det tyckte jag att jag var innan också. Det blir man i det här arbetet. Jag är full av respekt inför alla människor som jag har träffat.
När man stannar upp, som jag gjort, reflekterar man över sitt sätt att vara. Jag har funderat en del över hur jag ska hantera mitt engagemang eftersom jag är en person som brinner för allt som rör barn.

Vad gör du för kommunförbundet?
- Jag har kvar min tjänst på länsstyrelsen men sedan ett år tillbaka är jag utlånad och jobbar med ett projekt där jag tittar på personliga assistenters yrkessituation. Det är jätteintressant. Jag har också pluggat vetenskapsteori på socialhögskolan i Stockholm de senaste åren och att möta unga socialarbetare under utbildning har varit inspirerande.

Hur ser du på din egen framtid?
- Jag känner att jag har mycket spännande framför mig.

KERSTIN MONK
kerstin.monk_gd.se
026-15 96 44
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons