Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Den oskyldiga barnstolen

+
Läs senare

Barnstolen var väl använd. En stadig sjuttiotals­modell med raka sidor där bakbenen fortsatte som sidor på ryggstödet. I präktiga basfärgen rött.
Den hade varit med på så många barnkalas, kojbyggen och hela havet stormar att den hade börjat skeva.

När vi skulle flytta fick inte stolen följa med. Den hade gjort sitt i vårt hushåll och skulle fraktas till återvinningscentralen.
Mannen som alltid har njutit av att få kasta bort, både sopor och allt möjligt annat som han tror är i smyg, kunde ändå inte motstå frestelsen.

En så röd och oskyldig barnstol måste kunna packas ihop lite till för att ta ännu mindre plats. Han blickade nöjd bort mot huset och riktigt kände hur duktig han var som snart skulle få in en skokartong till i vår fullstuvade bil.
Han la stolen på sidan på gårdsplanen, lyfte ena benet högt upp i luften, siktade noga och tog sats. Med ett leende på läpparna stampade han mitt i prick och stolsbenet gav vika. Men sitsen satt som gjuten, den blev en katapult och sköt iväg benet med den övre stolsryggsdelen före. Då hade leendet redan stelnat och förvrängts.
Jag hörde vrålet inifrån köket och förstod att det var fara.

Ute på stenbron stod mannen framåtböjd och blodet rann från ansiktet. Vi kastade oss i bilen och körde mot sjukhuset. I backspegeln såg jag nioårige storebror stå med ettåriga lillasyster i handen och vinka tafatt. Med stora blodpölar framför fötterna. På sätet intill satt mannen med krossade glasögon och glassplitter både i ansiktet och i ögonen.
Jag tror han kved en smula.
Även på ett sjukhus blir det kväll och ögonläkarna hade gått för dagen. Utom en som blev hejdad i dörren. Han klev in i undersökningsrummet, ställde portföljen mot väggen och kavlade upp ärmarna. Han tog fram ett förstoringsglas och en pincett, satte sig mitt emot mannen och plockade ut glasbitarna en och en. Jag fick vara assistent och kunde höra hur det knarrade när varje splitter sakta drogs ur ögongloben innan det släppte och ögat åkte tillbaka. Ett par timmar satt han och bara plockade på fri hand.
Det kändes som bagateller att stolsbenet hade slagit av näsbenet och krossat glasögonen också.
Äventyret med den röda barnstolen slutade lyckligt. Ögat läkte och han behövde ändå ett par nya glasögon, de gamla hade varit lappade.
Men böjelsen att njuta av att kasta saker har inte gått över. Däremot vet jag inte vad han avreagerar sig på nu för tiden. Jag har funderat på om jag borde skaffa en boxningssäck. För som jag alltid har sagt måste man släppa ut sina känslor.
I lämpliga doser lite hela tiden.
Samlar man dem inom sig för länge kanske man måste avreagera sig på en stol.

HELEN GRANDITSKY
Redaktör för Bygga & Bo
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons